Avvisad och försummad

I morse blev en gammal sanning, som är värd att åter? formulera, tydlig för mig.

Jag blev gravt känslomässigt avvisad och försummad min allra första tid i livet, vilket gjorde mig traumatiserade och svårt sargad. Det födde ett kompensatoriskt behov att bli sedd, förstådd och bekräftad på ett sätt  som var berättigat som barn, men blir överdrivet och fel som vuxen. Simsalabim kommer jag följaktligen att bli avvisad som vuxen, vilket är rimligt eftersom mitt beteende är dysfunktionellt. Det fina är att det sätter mig i kontakt med smärtan hos mitt oläkta och förträngda trauma och ger mig möjlighet att omfamna smärtan och sorgen och läka mig. OM jag inser att mitt problem inte ligger här och nu, utan ligger i det förflutna. Innan dess kommer jag att gå på smäll efter smäll, tills jag förhoppningsvis förstår.

Mitt förflutna gör att jag blir både klängigt behövande och kyligt distanserad. En kombo som bäddar för att bli avvisad.

Ja, så har det sett ut och gör delvis ännu av ohejdad vana 

Ett hjärtskärande, kärnfullt och  pinsamt minne av hur detta tog sig uttryck, kommer från 1974, när jag var 22 år och skulle ensam lifta ner till ett IAL - läger i Frankrike. Ett väldigt stort åtagande för en dysfunktionell stackare som känslomässigt ännu är ett försummat och avvisat litet barn. Detta blev illustrerat redan på färjan till Danmark. En liten flicka grät olyckligt, när vi skulle stiga av och en man frågade vart hon var på väg. Mitt olyckliga barnjag kände sig tilltalat och jag svarade på mannens fråga, som om den varit riktad till mig. Jag blev kraftigt avsnäst: "JAG FRÅGADE INTE DIG!"

Berättigat, och oerhört smärtsamt och pinsamt för mig.

Men, jo, jag kom till Frankrike och hem igen, och långt senare fann jag mitt inre barn och förmår allt bättre vårda och trösta det.

Delar av arbetslaget i Frankrike 1974.

Avvisad och försummad är tveklöst teman även i den igår avslutade radioföljetongen Madonna i päls av Sabahattin Ali, som lästes väldigt bra av Jonas Kruse. Mycket njutbart att höra honom läsa denna bitterljuva för att inte säga sentimentala historia.

Så helvetisk, så poetisk, så ömsint

och så sparsmakat och berörande inläst av Maria Salah är den pågående radioföljetongen av den Romanprisbelönta "Mary" av Aris Fioretos:
 
"Dagarna blir bättre av rutiner. Vanan öppnar tillvaron inte bara utåt, mot världen, utan också inåt.
...
För att den skall vidga sig inåt krävs bara en sak: att  ligga raklång på golvet... Medan jag sträcker på mig önskar jag mig så intensivt att kroppen ska anta underlagets skepnad, bli lika stark och omedgörlig, att det under några minuter är som om jag själv försvann. Det låter inte klokt, jag vet, och jag har ingen aning om hur det går till, men jag sjunker genom cementen, berghällen och grundvattnet, och ändå lyfts jag samtidigt upp genom taket, svävar ut i vinden och natthimlen.
Jag kan inte säga var jag befinner mig under dessa minuter. Jag kan inte ens säga vem jag är. Jag vet bara att jag inte skulle ta slut om jag upphörde."

Detta upplever "Mary", redan som 23-åring, ensam i den första viken på fängelseön.
Jag först nu. Min ensamhet mellan 20 - 24 år var lika smärtsamt outhärdlig, som den tortyr hon utsätts för. Eller kanske mer outhärdlig, eftersom jag saknade den omslutande kvinnogemenskap hon ingår i , kärleksminnen och medveten kontakt med det lilla, spirande livet långt därinne. Eller kanske inte. Men den djupa samhörigheten med Mary finns hos oss alla. Alla som haft förmånen att uppleva ett av (den moderna, individuella) mänsklighetens fundament, ensamheten. Det gör lyssningen så stark och meningsfull. Närmast lustfylld, nu när ensamheten är en krydda, ett eko och inte ett kvävande slukhål.

Att emotionell smärta är lika smärtsam och påtaglig som fysisk (som om jag inte visste!!) , fick jag vetenskapligt veta vid mitt premiärbesök på Ögonblicksteatern och deras gripande och publiknära föreställning "Sällskapet".

"Ett granatäpple. När jag vägde det i handen tyckte jag att det såg ut som en korsning mellan hjärta och kranium."