söndag 21 december 2014

Psykodrama m m

Utdrag ur ett mejl till mina cyberbokcirkelvänner, som också får bli julhälsning till mina bloggvänner, eller är de kanske en, men inte desto mindre. Och verkar vissa saker rebusartade, så kan sammanhanget klarna här:

Ja, jag ogillar julen av  samma anledning; bristen på vardagar när jag kan vårda, i mitt fall mig själv, men numera går det ihop hyfsat. Ja, ni är mina morgonänglar tillsammans med Leonard Cohen och Gretchen Peters! Ja, ordet vardgasrum gör mig förundrad och lycklig. Ja, det är en är en sorg och en lättnad att det mesta jag läser numera slår in öppna dörrar, främsta drivkraften är  (inbillade) samtalet i själva läsningen och ibland, som med er, på riktigt. Ja, när jag läste om Schnarch forskning att långa, nära förhållande är "people - growing machines", just för att de ALLTID är i obalans, en part vill alltid mer, en mindre. (Stunder, perioder av balans finns givetvis.) Den som vill mindre har makten, men genom att bära sin smärta över att uppleva sig försummad, och tydligt men inte skuldbeläggande uttrycka den och sina önskemål kan den som vill mer bli en kärleksfull förebild och  förvandla förhållandet just till "a people -  growing machine". Ja, tidlöshet är något helt annat än evighet. En omvälvande upptäckt tack vare att Parlands bok Sönder ledde mig till Lagercrantz bok om Proust, där han skriver att Prousts storhet inte ligger i Madeleinekakegrejen utan i att han KOPPLAR SAMMAN händelser i tiden och därmed gör dem tidlösa, förankrar oss i världen och bortom tiden, sammansmälter, om inte med allt och alla, så med kärnan i allt, Gud eller det vi alla var firenade i före Big Bang.

Det är alltid, nu eller aldrig! 9 december 2005 Numera omdöpt till
 Det är alltid, nu och alltid!

 Ja, jag härmar Joyce i Mollys monolog, men var tacksam att jag inte liksom han utelämnar punkterna! Ja, jag har tröttnat lite på Den andra kvinnan, så jag håller tummarna för Lotta Lundberg till årets Romanpris. Och min julklapp får bli följande citat ur en intervju med henne i SvD:
 
"– En människa som aldrig har varit bitter har inte levt, den som inte har känt avund har ingen kontakt med sin själ, med sin potential. Vi får inte bestämma oss för att en del känslor är fina och andra är fula - om det är någonting som man förstår i en terapi så är det det. Och nej, jag tänker inte svara på om jag har gått i terapi eller inte, jag snaskar inte på de nivåerna."

Nähej, nä!! Och den som aldrig dras till skvaller och snaskiga detaljer är omänsklig och lever ett blodfattigt liv! Liksom den som alltid vältrar sig i bitterhet, avund, skvaller och snaskiga detaljer! Och dränks i dess blod!

Nej, den rumänska tiggerskan har inte haft otur. Hon är ett av minst en miljard offer för vår strukturellt orättvisa och skamfyllda kapitalistiska värld. Ja, vi är alla dess offer, även vi som slipper känna plågsam hunger och köld i våra kroppar. Ja, jag önskar oss alla en riktig

God Karl Bertil Jonsson - jul och värld!

lördag 22 november 2014

Kulturmannen

I dagens  DN levererar Ebba Witt-Brattström ett lovande hot:

Var befinner sig kulturmannen nu?
– Han är vid gott mod och slipad – med nya härskartekniker – men samtidigt på fallrepet. Det räcker med en genomskådande blick så faller konstruktionen av den lidande ensamme store som ett korthus. Och Lena Andersson kan inte ensam tvingas sköta nedmonteringen i bokform.
Kommer du att bidra?
– Mycket möjligt. Jag sitter åtminstone på utomordentligt bra material.


Dansare 16 december 2001

tisdag 16 september 2014

Uppsluppna dansar orden i ljus och mörka skrymslen

Nu är jag klar med Ulysses! Nej, klar blir jag nu aldrig. Jag är invigd i en ny värld! Nej, djupare invigd i min egen.
Jag har mött Gud Fader, Sonen och Den Helige Ande.



Mött dem i en modern, levande och befriande tappning. Vanlig, vardaglig, vankelmodig. Nej, inte halvhjärtad. Det halvhjärtade, halvfärdiga blir i min lyssning/läsning av boken helhjärtat och fullkomligt. En förklädd Gud vandrar genom Dublin och allas våra liv.


Det är nog ingen slump att jag och Stephen Fry uppskattar både Joyce och Wagner. Ulysses och Tristan och Isolde. Långa verk som hamrar på och smeker mitt hjärta innan den förlösande kärleken flödar i slutscenen. I Tristan och Isolde som tragedi, i Ulysses med komiska och mer sinnliga förtecken.

Sen finns det hur många bottnar, ingångar och tolkningar som helst att göra. Olof Lagercrantzs lilla bok "Att finnas till" är i mina ögon den mest givande och i samklang med min uppfattning om Bloom. Intressant är det också att läsa att Mollys monolog, den berömda, sexuellt mycket frispråkiga, som avslutar Ulysses, väl avspeglar Joyce upplevelser av sin hustru Nora.
Arthur Lundkvists essä Ulysses-labyrinten är också läsvärd och sammanfattar de arton kapitlen koncist och i sig ganska meningslöst. Slutklämmen att "en osalig ande irrar omkring i historiens döda landskap... Hans värld har krympt till en gravkammare, där mörkret är uppfyllt av förvirrande ekon från alla tider.", skrev Lundkvist i en bok som första gången kom ut 1939.

Tvärtom finner jag hos Bloom en visionär, universell mildhet, som är alltför oprövad och ännu i skriande behov av att bli förverkligad. Ett litet exempel:

"alla konfessioner och klasser pro rata ska ha en nätt och passande inkomst, alltför njuggt ska det inte vara, något i stil med 300 pund om året. Det är det saken gäller på allvar och det är ingen omöjlighet och skulle medföra en vänligare atmosfär mellan människorna."

Ja, just så, ja.

Vill du närläsa Ulysses i orginal är Frank Delanys veckovisa femminuterspoddar en god följeslagare och du kommer att vara klar om 25 till 30 år!

Både Molly Blooms monolog och Ulysses finns också att lyssna till och läsa på engelska i Naxos Spoken Word Library, som åtminstone från mitt biblioteks hemsida finns kostnadsfritt att tillgå. Kanske också på ditt?





"Is that all there is?
Is that all there is?
If that's all there is my friends
Then let's keep dancing..."

onsdag 20 augusti 2014

Nojs med Joyce

Nu har jag läst eller främst lyssnat till 2/3 av James Joyces Ulysses. Utan Reine Brynolfssons ganska långsamma och sorgset anslagna inläsning  som stomme, skulle jag aldrig genomföra detta. Men den gör det till en omistlig njutning. Jag märker hur jag mer och mer föredrar att lyssna till böcker, även om jag fortfarande tar in saker bättre när jag läser, Ulysses är framför allt ordmusik.

Ett smakprov ur Erik Anderssons översättning av Ulysses:
"Med upprört hjärta knuffade han upp dörren till restaurang Burton. Odör i hans skälvande andedräkt: fräna köttsafter, grönsakssörjor. Här glufsas det.
Män, män, män.
Uppflugna på höga pallar vid baren, hattarna tillbakaskjutna, vid borden rop på extra bröd gratis, bälgar i sig, glupska gap med daskig mat, utstående ögon, blöta mustascher som torkas av. En talggrå yngling putsade glas kniv gaffel och sked med servetten. Ny uppsättning mikrober. En man med spädbarnets såsfläckliga servett kring halsen öste gurglande ner soppa i krävan. En man spottade tillbaka något på tallriken: halvtuggat brosk: gommar: inga tänder att tuggtuggtugga med. En skiva njurstek från grillen. Kilar ut med den. Dystra fylltrattsögon. Tagit mer än han kan svälja. Är jag likadan? Se oss som andra ser oss. Den som känner hunger känner ånger. Tand och käke i verksamhet. Nej! Å! Ett ben! Irlands sista hednakonung Cormac i skolboksdikten kövde sig i Sletty söder om Boyne. Undrar vad han åt? Något galopptitligt. Sankt Patrik omvände honom till kristendomen. Fast allt kunde han inte svälja."
Och så fortsätter det med ytterligare sex sidor matassociationer t ex "Det ligger ändå mycket i vegitarianernas fina smaker från myllan fast vitlök stinker förstås", innan det övergår till sexassociationer!

Vid mammas bröst och begravd vid fyra års ålder  16 september 2005


Jag kan lätt förstå vad Jesper Högström menar i sin klassikervarning och ännu  mer när han skriver: "På det arbetsläger i Norrland jag föreställer mig rensar Joyces Stephen Dedalus sly bredvid Kerouacs Dean Moriarty och de uppenbart självbiografiskt inspirerade huvudpersonerna hos Strindberg och Ivar Lo."

Visst ordbajsas det hejdlöst och ibland tröttande i Ulysses, men oftast med uppiggande barnslig och oemotståndlig förtjusning, som höjer  den lilla förbisedda, godhjärtade människan (Bloom) och all hennes futtighet till sin gudomliga nivå.

Sen är den skriven i en brytningstid med omvända förtecken än vår egen. Det gamla konservativa överhetssamhället var på väg ner i graven och det moderna, mer demokratiska och individualistiska massamhället bröt igenom. Ulysses är en skön dusch för att skölja bort alla konservativa, fundamentalistiska återvändsgrändsstolligheter i vår tid.

söndag 22 juni 2014

En välkommen Bergspredikan

 Den amerikanska universitetsläraren John Williams roman "Stoner", som utkom 1965 och då såldes i 2000 exemplar, gör nu sitt segertåg i västvärlden. Varför?

Huvudpersonen William Stoner tillhör en grupp som just nu inte står högt i kurs på kultursidorna; en vit, kränkt kulturman. Porträttet av hans hustru är långt ifrån smickrande och "the bad guys" i boken tillhör utsatta grupper.
Visst förekommer ifrågasättande av boken utifrån detta: 
"John Williams gestaltning av den mänskliga konflikten innehåller karikatyrer, vilka i normala fall skulle väcka samma anstöt, för att inte säga indignation, som bruk av ett rasistiskt ord. Bokens kvinnor stämmer obehagligt väl överens med schablonerna i amerikansk universitetslitteratur. En frigid, intill efterblivenhet egoistisk hustru och en kravlös (?? Tobbes anmärkning) ung älskarinna vars sensualitet bara kan mäta sig med hennes forskartalang. Och den varelse som hindrar huvudpersonen från att utveckla sin akademiska moral och kallelse är en krympling (på svenska krävs kanske åter en eufemism) som kravlar upp på karriärstegen och utövar makt med en gemenhet som speglar hans yttre deformering.", skriver Sigrid Combüchen i SvD.

Men i stort hyllas den från vänster till höger i pressen, liksom i bloggar. Även om min bloggvän Eva är ett undantag.

Många funderar på varför boken fått sådant genomslag nu:

"kan få resonans i en västvärld där hedonismen har fått sitt kreditkort sönderklippt. Kulturen som omger oss har så länge porträtterat vinnarna att vi längtar efter en förebild som kan ge oss en nödvändig lektion i hur förluster tas." Arbetarbladet

"tycks föregripa något i vår egen tids kollektiviserade ensamhet." GP

"Är det läsare som tröttnat på all postpostmodern litteratur med sina genderanalyser, karaktärterapi, formlekar och multipopkulturreferenser och bara vill ha en enkel död vit man att läsa igen? Är Stoners läsare desamma som ser Don Draper som ett dygdemönster? (De lär å andra sidan inte tåla den försagde, menlöse Stoner.)
Är det drömmen om det misslyckade 1900-talet, en önskan att gå tillbaka till en historia som börjar innan 1914 och försöka spåra vart det gick åt helvete? Hur cynicismen triumferade över upplysningstanken, maktspråket över konsten?"
dagensbok.com
Jag tror att Björn Waller i det sista förslaget ovan är sanningen mest på spåren.

Stoner är en anspråkslös slitvarg. En renhjärtad och saktmodig människa. Boken är därmed en mycket välkommen Bergspredikan i vår tid.

Tom Hanks som spelade huvudrollen i "Forrest Gump" hyllar boken.  Men Stoner griper inte som hundraåringen Allan Karlsson eller Forrest Gump aningslöst och troskyldigt in i Världshistorien. T ex avstår han trots omgivningens förakt från att gå ut i Första världskriget.
Hans öde är anspråkslöst, men inte heller så misslyckat som många recensenter framhåller, skenbart understödda av författaren John Williams inledning av boken, som dock också innehåller rader om vilken vinstlott Stoner drar när han får möjlighet att studera vidare och  lämna ett jordbrukarliv där: "his days, from before dawn until dark, was filled with work of one sort of another. At seventeen his shoulders were already beginning to stoop beneath the weight of his occupation./ var hans dagar fyllda av olika sorters uppgifter från gryningen till efter mörkrets inbrott. Vid sjutton års ålder hade han redan börjat bli kutryggig av det tunga arbetet."

Stoner tillhör inte heller Don Drapers generation, utan hans föräldrageneration, min farfars och många skribenters farfars fars generation; född 1891. Detta förbiser många i sina analyser, kanske för att boken är så tidsöverskridande. Utgångspunkten är en sonett av Shakespeare:
 "Mr Shakespeare speaks to you across three hundred years, Mr Stoner; do you hear him?"

Jag grips inte på allvar förrän efter halva boken, när en jobbkonfikt beskrivs med isande detaljskärpa. En konflikt som alla med arbetslivserfarenhet väl känner.
Där med Yeats ord:
" The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity."

Fast Stoner saknar inte övertygelse, men han har "sinnesro att acceptera det han inte kan förändra, mod att förändra det han kan och förstånd att inse skillnaden" (Sinnesrobönen).

Visst plågas jag med andra läsare av att han inte förmår rädda sin dotter från den vilsna, "elaka häx"-modern. Men vad kan han i sin generation göra?
Än i vår tid sköter kvinnorna 95% av barnens, särskilt döttrarnas, uppfostran, enligt jämställdhetsexperten Ingmar Gens Sommarprogram 2002.

Bokens andra halva är lågmält gastkramande och innehåller också intressanta sidor om  kärlekens natur, som öppnade mina ögon och rätade min rygg.

"In his extreme youth Stoner had thought of love as an absolute state of being to which, if one were lucky, one might find access; in his maturity he had decided it was the heaven of a false religion, toward which one ought to gaze with an amused disbelief, a gently familiar contempt, and an embarrassed nostalgia. Now in his middle age he began to know that it was neither a state of grace nor an illusion; he saw it as a human act of becoming, a condition that was invented and modified moment by moment and day by day, by the will and the intelligence and the heart.
/I sin tidiga ungdom hade Stoner tänkt sig kärleken som ett absolut tillstånd som man skulle kunna uppnå om man hade tur. I mogen ålder hade han kommit fram till att det var ett paradis som tillhörde en falsk religion och som man kunde betrakta med road misstro och lätt välbekant förakt. Men mitt livet började han förstå att det varken handlade om nåd eller illusioner utan om ett tillstånd som med hjälp av viljan och intelligensen och hjärtat uppfanns och modifierades ögonblick för ögonblick och dag för dag."


En stillsam och klarsynt hyllning till lust och lärande. Att gemensamt utforska. Vetenskapa livet.

Gemensamt med L skapad bild Mariedal 2005

fredag 13 juni 2014

Språkets Neymar och en bra skola

"Det är med en sådan innerlig glädje. Det är ett sådant halleluja. Halleluja, ropar jag. Halleluja som smälter samman med separationssmärtans allra mörkaste mänskliga tjut men som icke desto mindre är ett skrik av djävulsk lycka. För ingen håller mig tillbaka längre. Jag har fortfarande kvar min förmåga att resonera förnuftigt - jag har läst matematik, som är förnuftets vansinne - men nu är det plasman jag vill ha - jag vill livnära mig direkt av placentan. Jag är en smula rädd, fortfarande rädd för att ge mig hän eftersom nästa ögonblick är det okända. Skapas nästa ögonblick av mig? eller skapar det sig själv? Vi gör det tillsammans med andningen. Och lika ledigt som tjurfäktaren på arenan."

Så lyder inledningen i Clarice Lispectors bok "Levande vatten". Clarice är synnerligen aktuell, eftersom hon föddes i Ukraina och levde och skrev i Brasilien, som ska vara tema för Bokmässan i höst. Och i söndags blev hon i DN uttagen i Brasiliens kulturella drömelva, som "den brasilianska litteraturens Neymar". Tack K som tipsade mig om denna karnevaliska ordkonstnär!

I förrgår läste jag en annan ledig tjurfäktartext där Daniel Sjölin flyhänt dräper Jan Björklunds skolpolitik, och förespråkar en skola där "en mångfald av kunskapskällor, erfarenheter, förebilder och relationer leder till högre studielust, konkurrenskraft, kreativitet och livsglädje – för alla barn från alla sorters bakgrund." En målsättning som ligger nära den jag hade som lärare, men där resultatet hamnade närmare det jag igår såg i mestadels plågsamma filmen "Detachment" .

sen dess
sakta men säkert
sluta va' avskuren
släpa mig hem

Holotropisk andning 2001.
Nu har aska och eld mer blivit ett.
Eller som Camuscitatet som inleder "Detachment" säger:
"And never have I felt so deeply at one
and the same time so detached from myself
and so present in the world"

 
PS I dagens DN utvecklar Daniel Sjölin sina tankar om en bra skola. DS

tisdag 13 maj 2014

En tryckkokare av oläkta trauman

Än en gång har Livet uppstått
ur det handlösa fallets eviga mörker

Solkatter vibrerar på väggen
Gryningsljus och full dager

Stillhet i skärande, skimrande skrin av ensamhet
Mjuk och orörlig omsluter jag ett outhärdligt upplösningstillstånd

Andningens böljande våg
Smeker varsamt den skälvande sårbarheten

Nåd och stilla jubel

Svårfångad  flyktighet
Vattenfall av ogråtna tårar

Ursprung




söndag 4 maj 2014

Tack, Adam!


"Lyft på locket till universum! Släpp in det! Det vill inget hellre än att komma in till dej!"

Tänk att ha en egen personlig yogalärare i vardagsrummet! Så är det för mig sedan ett par år tillbaka, när jag upptäckte  att Kundaliniyogalärare Adam Svensson i Värnamo generöst lagt ut filmer från sina yogaklasser på Youtube:





Närmare 50  fullånga yogapass har Adam lagt upp där plus en hel del annat
material. I början gjorde jag på passen via TVn, men jag har senare konverterat filmerna till ljudfiler, som jag lyssnar på i min mp3-spelare.

Tack, Adam, för din generositet!

Min favoritasanas: Plogen

söndag 27 april 2014

Sigges sorgesång

Det känns extra kul att den podd som Alex Schulman och Sigge Eklund spelade in live här i Umeå också blev den jubileumspodd, som las ut på nätet i fredags. Jag var på inspelningen i ett välfyllt Idun, tydligen många artisters våta dröm, enligt Alex, tack vare den fina akustiken.
Visst kände jag den samhörighet jag hade väntat mig trots att nästan alla i publiken var mellan 20 och 35 år. Särskilt stark blev samhörighetskänslan när showen avslutades med att sex skönsjungande kvinnor sjöng Olle Adolfssons melodi "Det gåtfulla folket" till en nya text av Alex och Sigge. En text tillägnad oss podcastlyssnare och också en vacker hyllning till barnen inom oss.

Men den dominerande upplevelsen blev en annan. Den återkommer dock inte när jag lyssnar på podden, utan fanns bara under deras liveframträdande.

För det första skrattade jag inledningsvis mer än väntat. Till min förvåning var jag den som skrattade mest i den del av publiken som jag kunde överblicka. Samtidigt kunde jag tänka att om en oinvigd såg framträdandet skulle denne mycket väl kunna begära pengarna tillbaka. Det är inget drivet artisteri vi får bevittna. Men det är våra beundrade nära vänner som håller hov för oss på ett naket och personligt, om än här väl planerat sätt.
Vi är tusentals bland poddens nu 350 000 lyssnare, som upprättat en stark fantasibindning och nära relation till Sigge och Alex. Om vi vill kan de vara ständigt närvarande i våra liv, inte bara med den veckovisa podden utan dagligen via Twitter, Instagram, sin böcker osv.
Men relationen är ju ohjälpligt väldigt osymmetrisk. De kan inte ha en nära relation till alla oss. Vi förblir det gåtfulla folket, som rycker och sliter i dem åt olika håll. Det är den sorgen som blir så tydlig för mig i senare delen av showen.



Det började med att Alex och Sigge plötsligt pratade om att hänga sig?! Givetvis som ett skämt, men för mig blir det nästan en för bra projektion. Min pappa hängde sig (hängde mig råkade jag skriva som ett freudianskt felslag) när jag var 20 år, och nu sitter jag omgiven av en massa 20- åringar, medan Alex och Sigge uttrycker sin dödslängtan på scenen.
Denna sorg blir än tydligare när Sigge visar bilder av Chaplins scenpersona som vi alla känner och sedan en osminkad, men nu med modern teknik kolorerad, bild från hans tidiga karriär.

Chaplinbilden, här utan färg.

Sedan berättar han om Vivian Maier och visar några av hennes hundratusentalet fotografier från New Yorks folkliv och även många selfies, som känns oerhört moderna. Vivian levde ensam och barnlös, försörjde sig som barnflicka och inga av hennes fantastiska bilder som nu gjort henne världsberömd, visades offentligt förrän efter hennes död. 
Enligt Sigge ett medvetet val från Vivians sida.


Hon skapade för skapandets skull och skapandet fick växa fram utan en publiks ständiga blickar och styrande förväntningar. Medan vi idag och framförallt personer som Alex och Sigge ständigt iscensätter oss inför en publik. Medan jag ser Vivian som en mycket ensam människa som aldrig vågade träda fram i sina medmänniskors blick, ser Sigge ett åtråvärt (ouppnåligt) ideal. 

Jag förstår problemet och är glad att mina blogginlägg är flaskpost som till största delen försvinner i övergivenhetens sorgliga hav. En egenterapi som triggar mycket känslor och samtidigt gör mig tydligare för mig själv, samt då och då låter mig dela djup gemenskap med andra skeppsbrutna.

Jag undrar hur många fler i publiken i Idun som medvetet kände det starka stråket av sorg i Sigge Eklunds framträdande?

lördag 26 april 2014

Gulligt mys - anknytning i praktiken

 Ofta hänvisar jag här till avancerad forskning om anknytning. Här ett underbart och lättfattligt exempel från verkligheten.




Möte med KLivet 11 december 2003

torsdag 24 april 2014

Teorin som förklarar Labyrinten

Sigge Eklunds "In i labyrinten" är en sinnrik och skickligt skriven roman.  Spänningen stegras. De fyra huvudpersonerna går allt mer vilse i sina liv.
Deras förklaringsmodeller kring 11 -åriga Magdas försvinnande faller samman, medan vi läsare går från förvirring och pendlande misstänksamhet till en allt mer fullständig bild av händelseförloppet. Vi slipper dras ner i de eskalerande krisernas turbulens.


In i labyrinten


Vill Sigge göra avbön för sina fyra tidigare böcker utifrån personliga kriser han gått i genom? Kriserna och böckerna, bearbetningen har bara gett tillfällig befrielse. Sedan har förvirringen återkommit.
Att (vilja) öppna upp, tala ut, skriva sig fri leder bara bokens personer in i djupare elände, större katastrofer, trots deras besatta strävan i motsatt riktning.
Visst; att öppna upp är bara första steget och att göra det i fel sammanhang och med fel personer kan vara förödande, vilket boken beskriver och jag bittert upplevt. Värst när jag bröt ihop på Korpberget 1998 och grät hejdlöst sista dagen, när vi senare skulle åka hem. Då skruvades locket på tusenfalt hårdare och jag har ännu inte återfått den fria tillgången till mina tårar.

Dem italienske anknytningsforskaren Giovanni Liotti talar om den dramatiska triangeln. Inom otrygga traumatiserade personer sker en pendling mellan tre delar inom personen – förövaren, räddaren och offret.
Denna forskning gav mig äntligen förklaringen till att så många  "hjälpare" jag mött under åren är så usla. Många sådana personer, själva känslomässigt trasiga, men med hög utbildning och stora intellektuella resurser förmår inte söka, möta och hantera förövaren och offret inom sig. Istället flyr de in i räddarrollen/hjälterollen och arbetar med att “hjälpa” andra. Sigges bok ger en mängd exempel på detta. Ofta rent komiska om de inte vore så förödande för både "hjälparna" och deras offer.

Dessa människor skyr att vara offer eller förövare som pesten. De blir hänsynslösa, ombytliga, opålitliga, oöverlagda desperados. Helt omedvetna offer och förövare i en osalig blandning, så snart läget blir det minsta "skarpt". Allt draperat i stark välvilja, goda grunder, smarta förklaringar och de bästa avsikter.


Vi bär dom alla inom oss. Vem vill vara offer? Förövare? Bättre att vara hjälte och räddare alla dar i veckan!


Många av oss har varit offer som barn och fortsätter sedan vara förövare mot oss själva som vuxna. Mot våra inre barn, mot våra egna barn.

Att knyta an till våra inre barn där inne i mörkret. Hämta hem dem helt och hållet. Så svårt, så svårt. Mitt inre barn var utmärglat och döende. Jag var detta utmärglade barn och skulle samtidigt ta hand om det. Som att lyfta sig själv i håret. Teoretiskt omöjlig. Enda sättet är att sakta men säkert (finna och) bygga goda, kärleksfulla, nära relationer.

Självporträtt 5 februari 2011

Barnet vet hur man gör. Det är ljuset i mörkret. Svaret längst inne i labyrinten. Men mörkret kan vara kompakt. Jag citerar åter Masterson:

- mordiskt raseri
- suicidal depression
- panikartad hjälplöshet och hopplöshet
- frätande tomhet
- avgrundsdjup meningslöshet
- förintande skam och värdelöshetskänslor

Om vi vägrar möta dem i vårt inre, kommer de manifestera sig i en allt mer kaotisk vardag. Förhoppningsvis inte lika fasansfull som i "In i labyrinten".




Boken illustrerar Yeats  starka diktrader:

”Things fall apart; the centre cannot hold;
....

 The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity."


söndag 20 april 2014

En het våg av varm bekräftelse

Igår hade min svägerska C med sig Anna Höglunds bok "Om detta talar man endast med kaniner". Jag högläste den och blev alldeles kokhet i min annars ofta så frusna kropp.


Så bra, så bra! Läs den!  Den sänder en het våg av varm bekräftelse, djupt in i mig. Men terapeutiskt obevandrade varnas! Denna lilla bok slår hårt och djupt. Vilka bilder! Vilken text!

Några gånger får den mig också att gapskratta. Tacksam över att ha hämtat hem mina inre barn (nästan) helt och hållet till här och nu.

Jag föreställer mig att Anna Höglund är ca 35 år gammal, men när jag läser på Wikipedia finner jag att hon är 55 år, gift med P1 - journalisten Thomas Nordegren och dotter till (glas)konstnären Erik Höglund.

Om Anna och boken på SVT Play

 11 maj 2011

torsdag 17 april 2014

Sorokinsex

För första gången lyssnade jag i förrgår till den pågående radioföljetongen Snöstormen av Vladimir Sorokin. Medan jag diskade kom jag rakt in i en eggande och lätt sorglustig sexskildring, inläst av Rolf Lassgård, som finns att höra på fram till 31 maj. Då får du också dig till livs lite vacker musik av Matti Bye, som fick en välförtjänt Guldbagge för musiken till filmen Faro. Mattis musik får mig emellanåt att känna att Jan Johansson fått en värdig efterföljare.

Och här kommer sextexten:

"En lätt knackning hördes på dörren.
- Ja? Doktorn höjde huvudet.
Dörren öppnades, ett brinnande ljus blev synligt. Doktorn tog pincenén från bordet och satte den på näsan. Mjölnarhustrun kom in i rummet på ljudlösa, bara fötter. Hon var klädd i ett långt vitt nattlinne och den blommiga sjalen var kastad över axlarna. I händerna höll  hon ett brinnande ljus och ett krus.
- Förlåt, jag glömde att sätta fram vatten till natten. Skinkan vår är salt och man blir lätt törstig på natten.
 Hon böjde sig fram och placerade kannan på bordet. I detsamma föll hennes utslagna hår ner över brösten. Hennes blick mötte doktorns. Den var lika lugn
som den hela tiden varit. Hon blåste ut ljuset och rätade på ryggen. Och blev stående.
 Doktorn slängde pincenén på bordet, kastade täcket med ett ryck åt sidan, reste sig och omfamnade hennes varma, mjuka, stora kropp.
- Men..., viskade hon och lade händerna på hans axlar.
Han drog henne mot sängen.
Jag stänger dörren..., viskade hon i hans öra så att hans hjärta började banka.
 Men han ville till inget pris släppa henne ifrån sig. Han tryckte sig mot hennes kropp med läpparna pressade mot hennes hals. Kvinnan luktade svett, vodka och lavendelolja. Med ett ryck lyfte han upp hennes nattlinne och grep tag i hennes skinkor. De var lena, stora och svala.
- Åh, viskade hon.
 Doktorn fällde omkull henne på sängen och började med darrande händer att slita av sig underkläderna. Men varken de eller händerna ville lyda honom.
- Fan också... Han tog i så att en knapp lossnade och rullade iväg över golvet.
Så fort han fått loss ett ben ur de förhatliga långkalsongerna välte han sig över kvinnan och särade bryskt hennes fylliga, lena ben med sina knän. Benen vek sig lydigt åt sidorna och böjde sig vid knäna. Och i nästa ögonblick gled han darrande och flämtande in i den stora, fogliga kroppen.
-Åh..., stönade hon och omfamnande honom.

Han grep tag i hennes fylliga, sluttande axlar, som han njutit av att betrakta vid bordet, gjorde några krampaktiga rörelser och kunde inte längre hålla sig; hans säd strömmade in i den stora kroppen.
- Åh, du är så fin..., stönade hon och tryckte lugnande hans huvud mot sig.
Men han varken kunde eller ville lugna sig, han höll om henne och satte åter i gång, precis som om han velat komma i fatt den åtrådda, undanglidande kroppen. Hennes ben särades ännu kraftigare, gav honom plats, en varm hand gled ner över doktorns rygg och lade sig på hans skinkor. Doktorn rörde sig häftigt med händerna om kvinnan, fingrarna borrade sig in i henne. Skinkorna drog sig samman i takt med rörelserna. Kvinnohanden började klämma på dem, mjukt och lätt, liksom för att lugna ner dem. Doktorn andades tungt mot hennes hals, hela hans huvud darrade.
- Du är så fin...
Handen som klämde om hans skinkor kände hur musklerna spände sig häftigt.
- Du är så fin...
Handens lugnande rörelser tycktes säga: du behöver inte ha bråttom, jag går ingenstans, i natt är jag din.
Och han började förstå handens språk, krampryckningarna upphörde, hans rörelser blev långsammare, mer behärskade. Med sin vänstra hand lyfte kvinnan hans heta huvud och ryckte sina läppar mot hans torra, öppna läppar. Men han var inte i stånd att bemöta hennes kyss. Hans mun andades girigt och stötigt.
- Du är så fin..., suckade hon i hans mun.
Nu var hon i doktorns våld, men han försökte förlänga njutningen genom att underkasta sig den mjuka kvinnohanden. Hennes kropp svarade honom, de breda låren klämde hans ben i takt med rörelserna, klämde och gav efter, klämde och gav efter. Hennes stora bröst vaggade honom.
- Du är så fin, suckade hon åter i hans mun.
Den här gången fick hennes suck honom att liksom vakna upp. Han besvarade hennes kyss, deras tungor möttes i ett hett kroppsmörker.
De kysstes.
Hennes hand smekte lugnande. Då kvinnan förstod att mannen var inställd på att njuta länge gav hon sig fullständigt hän. Ett stön växte fram i hennes stora, böljande barm. Och hon tillät sig att bli hjälplös. Brösten och höfterna började darra.
- Du är så fin, kärna mig med din stav, kärna mig..., viskade hon i hans kind och omfamnade honom med båda armarna.
Han simmade i hennes kropp, vågen bar honom framåt, och det kändes som om det aldrig skulle ta slut.
Men plötsligt började vågen växa i styrka, lyfta sig högt, han kände sin kraftlöshet, kroppen började darra av förväntan. Hennes hand lade sig igen på hans skinkor men inte längre i en mjuk beröring. Nu tryckte den befallande och kraftigt, den borrade in sina fingrar. Han kände det som om alla fem fingrar hade haft fingerborgar på sig.
Med ett rytande gick han upp i vågen.
Kvinnan under honom gav till ett stön och ett skri. Han låg ovanpå henne och andades utmattad mot hennes hals.
- Du är så eldig..., viskade hon och strök honom över huvudet.
Då doktorn hämtat andan flyttade han på sig och höjde huvudet.
- Och stark..., sa hon.
Han satte sig på sängkanten och såg på mjölnarhustrun i mörkret. Hennes kropp fyllde hela sängen. Doktorn lade handen på hennes bröst. Hon täckte genast handen med sina handflator:
- Drick lite vatten..."

Mandala 21 april 2000

fredag 4 april 2014

Skakad och rörd

Jag är trogen och begeistrad lyssnare till Alex & Sigges podcast, och har trott att det främst beror på att Alex Schulman ganska ofta berättar om sin uppväxt, sina barndomstrauman, sin terapi och sitt inre barn, Lilla Alex.

Men efter att ha läst Sigge Eklunds fantastiska roman "Det är 1988 och har precis börjat snöa", förstår jag att det är lika mycket tack vare hans uppväxtupplevelser, som jag fastnat för podden. Han talar nästan aldrig om uppväxten i sin kärnfamilj i podden. Kanske blev han bränd, eller hellre och förhoppningsvis (men knappast troligt) klar med det, när han skrev sin lysande och smärtsamma barndomsskildring, fullt i klass med Svinalängorna och Mig äger ingen.

Varför har den inte fått samma uppmärksamhet och genomslag, som dessa böcker?

 Jag tror det beror på att det är ett stort tabu att visa upp den "välartade" medelklassens destruktiva familjemönster, såvida det inte finns alkohol och fysisk misshandel inblandat, dvs inte handlar om den "välartade" medelklassen. Att skildra t ex hur traumatiska skilsmässor ofta blir för ett barn, som Sigge gör, är en mycket känslig sak, när dessa blivit vardagsmat i vuxenvärlden.

"Denna sönderslitna familjs kroppsvärme, jag hade levt nära den i tretton år och sedan kastats ut i kylan, som i en andra förlossning, lika oskyddad och naken som en nyfödd"

Subtil, men grav känslomässig försummelse är också en blind fläck för den karriärinriktade, livspusslande och självförverkligande medelklassen, som snart sagt alla säger sig tillhöra. Eller i vart fall är den ideala samhällsnormen.

För mig som inser mig blivit svårt traumatiserad av sådan försummelse är Sigges bok en välsignelse att läsa. Dessutom finns där fler smärtsamma beröringspunkter:

Jag är lika gammal som Sigges pappa och skilde mig när min dotter var just 13 år.
Själv var jag bara ett par år äldre, när mina föräldrar gick in i sin förödande dödsdans.
Vidare var min pappa i Sigges nuvarande ålder, när jag föddes, och att jobba med mitt inre nyfödda spädbarn är som bekant kärnan i min terapi.

Sigge är alltså bildligt både min son och min far!
Och bokstavligen min olycksbroder.

Vi flydde båda våra krackelerande familjer, fast i hans fall var den redan upplöst, när han blev utbytesstudent i USA. Jag började på gymnasiet i Nybro.

Vi lyckades frigöra oss från en mycket hämmande föräldrabindning först när vi träffar en kvinna, vårt livs stora kärkek. (I båda fallen 14 år efter den stora katastrofen!) I mitt fall handlade det om en illusorisk frigörelse från min mamma. Ja, fysiskt, geografiskt var det en frigörelse, men känslomässigt bytte jag (nästan) bara ut henne mot Å. Det skulle dock ta mig 20 år att inse.
Hur det är i Sigges fall återstår att se, men förhoppningsvis var hans frigörelse och hans partnerval mera moget och sunt. Lika brådstörtat och omvälvande tycks det dock (i stunden) varit, vilket skapar trösterik igenkänning.

Han har också en sällsam förmåga att självlysande beskriva barndomens skimrande magi. Så det är långt ifrån en ensidig eländesskildring.

Jag blir också påmind om min starka önskan att låta min pappa vara en stark förebild för och bundsförvant till mig, och bli älskad av honom.
Det första blev för mig en insett omöjlig uppgift på gott och ont, medan det är Sigges livsluft (i boken) ända fram till skilsmässan.
I det senare fallet var jag kanske lyckligare lottad. Jag upplevde hela tiden en (viss) ordlös men stark och pålitlig kärlek från pappa, medan Sigge tycks ha furiöst jagat efter vind i det fallet.
Å andra sidan hävdar jag att alla föräldrar älskar sina barn. Det är sig själva många föräldrar inte älskar, och visst, då blir det svårt eller omöjligt för barnet att uppleva den stora kärlek som finns där långt ner i djupet hos varje förälder.
Sigge tycks ha upplevt den i rikt mått från sin mamma, kanske därför han så hängivet söker den också hos sin pappa?  Dessutom är det extra viktigt att få den från föräldern av samma kön.

Sigges lillebror verkar ha spelat en mindre roll i Sigges uppväxt, i varje fall i boken, medan min lillasyster var en mycket viktig bundsförvant, olyckssyskon, slagpåse och ordlös vän i nöden, som jag övergav för att rädda mig själv från det känslomässiga katastrofområde min familj utvecklade sig till.

Åh, jag skulle kunna skriva så mycket mer. T ex om hur Sigge tvingas bli sin pappas förtrogna stöd, lyssnare och hjälpare i dennes svåra skilsmässoförkrosselse. Det är så smärtsamt att läsa:
 "Det brast när jag såg Mats gråta i mörkret vid min sängkant, denna osårbara man, min odödliga idol, plötsligt hukande i mitt rum, då jag såg honom bikta sig, inför sig själv, inför mig, hans ansikte nära mitt, ögonen som för första och sista gången såg in i mina, medan snösnöstormen röt utanför och Mona gick sitt nödvändiga uppbrott till mötes på övervåningen."
Gudskelov, har jag bara ett enda minne av nåt liknande från mina föräldrars slitningar. En gång när det brast för dem både i vardagsrummet och de bönföll om mitt råd och min hjälp. De sekunderna, innan de besinnade sig, minns jag som igår. Och jag var då antagligen 16 år, inte 13.
Hur var min separation för min dotter? Jag längtar efter att få höra det eller läsa hennes bok om det. På något sätt är Sigges bok en välkommen försmak. Det går att ta fram smärtan i ljuset och bearbeta, och jag känner mig efter snart 20 års terapiarbete säker på att jag kommer att kunna ta emot det hela bättre än Sigges pappa förmådde (just då).

Här kommer två konkreta, smärtsamma exempel på hur jag blev avvisad av min pappa.
Pappa gillade Edvard Perssons filmer och därför gjorde även jag det. (EP:s rollfigurer var ju också i sig sköna fadersgestalter.) En kväll visades en av dessa filmer på TV. Jag ligger på mitt rum. Pappa och mamma sitter framför TVn och mamma ropar att nu är Edvard Persson på TV. Varpå jag rusar upp och ut i hallen, vilket får min pappa att ryta till över mitt spring, och jag känner mig djupt skamfyllt avvisad.

En annan gång vid yngre år befinner vi oss i köket. Pappa har nyss tvättat av sig och går med bar överkropp. Jag sitter vid köksbordet och målar med mina vattenfärger, och upplever att stämningen i köket är lite mjuk och varm. Därför reser jag mig och går fram och smeker min pappas arm, omedveten om att jag är kladdig av färg om händerna. "Vad gör du? Du kladdar du ner mig, pojk!", ryter pappa till. Jag blev helt perplext förstummad och förmådde inte få fram ett ljud till förklaring av missförståndet och min avsikt. Överväldigad av skam.

Så ett exempel på vår ordlösa gemenskap.
En sommardag är pappa och jag på väg sida vid sida (hand i hand?) till bysmedjan, där han tyckte om att arbeta och skapa med sina skickliga händer. Och under promenaden är han inte uppslukad av sitt skapande, utan vi har någon slags påtaglig fader-sonkärlekskontakt. Eller är det bara den varma, ljust mättade sommaren jag minns och vår gemensamma glädje att en stund få komma bort från vår nerviga, kravbesatta mamma och maka?
Hursomhelst, kan jag just nu också se ett fotografi där hon ler kärleksfullt mot min ettåriga syster som sitter i pappas knä, medan jag på en bild från samma tillfälle ser djupt olycklig ut, trots sommar och kusinfamiljbesök.
Eller är det tack vare släktbesöksglädjen, som jag på bild för en gångs skull förmår släppa fram sorgen, smärtan och hatet på en bild?



Skakad och rörd blev jag också av att i julas se Alex Schulman visa en timme ur sin och Sigges show Älska mig på TV. Den fick också flera i min omgivning med en ytlig och skev mediebild av Alex att ta honom till sitt hjärta.
Så det ska bli härligt att på onsdag gå och uppleva dessa "söner", "fäder" och själsfränder livs levande, när de spelar in delar av sin podcast nr 100 här i Umeå.

tisdag 25 februari 2014

Att avstå

Vi har "tre medfödda motivationssystem:

• Utforskandesystemet. Väcker vår nyfikenhet på världen, lust att prestera och nå mål. Belöningshormonet dopamin aktiveras.
• Hotsystemet. Hur vi hanterar fara. Ger de snabbaste reaktionerna av alla – kamp, flykt eller bli som förstenad. Påslag av stresshormonet kortisol.
• Trygghetssystemet. Gör oss lugna och inriktade på att ta hand om oss själva och våra medmänniskor. ”Lugn och ro”-hormonet oxytocin utsöndras."

"Utforskandet är ett aktivt och målfokuserat system, men det gör oss inte särskilt bra på att ta in andra människor, eller lyssna på våra egna behov, säger Sofia Viotti. Både i hotsystemet och utforskandesystemet blir våra tankar mer enkelspåriga och egoistiska, förklarar de. För att snabbt komma bort från obehagliga känslor av rädsla och stress fattar vi beslut som känns bra i stunden."

Dessa citat ur Svd 23 september fick mig att börja reflektera. I takt med att min ork tilltagit och jag fått bättre kontakt med min inre barnaskara har glädje, nyfikenhet och utforskande fått allt större utrymme i mitt liv. Som en gapande fågelunge har jag också velat ta del av allt som är gratis eller erbjuds för en billig penning.




T ex har jag det senaste året gått på en rad gratis förhandsvisningar på bio, vilket dock inneburit att jag måste hämta biljetterna vid ett tillfälle och se filmen vid ett annat.

Artikeln fick mig att förstå att jag delvis fortsatte att stressa, inte som tidigare utifrån en känsla av skräck och hot, utan utifrån utforskande och glädje, men i båda fallen på bekostnad av trygghetssystemet, som är det som verkligen behöver "matas" hos mig.

Därför var det ett stort, viktigt och svårt! steg när jag i veckan avstod från två fina prenumerationserbjudanden och inte heller hämtade ut några biljetter till en kommande förhandvisning.

Men ett blogginlägg fick det bli och för första gången använder jag  etiketten trygghet!

onsdag 12 februari 2014

Knulla med universum


När jag nu arbetstränar mer, vilket är rena semestern jämfört med mitt terapeutiska arbete, ett arbete som är mer intensivt stilla än tidigare, nästan självgående, gör jag mer sällan yoga.

Men i dag gjorde jag ett pass med 27 minuter Sat Kria och därtill 61 grodor :-)

.
Sat kria


Emil Jönssons totala uttömning under OS - sprintfinalen igår bar mig genom övningarna. Till en början kändes det som jag knullade med hela universum. Mot slutet kände jag mig som Inanna hängande död på en krok i underjorden.
Efter långa vilan är jag nu mer avspänd än på mycket länge.

Krigs- och kärleksgudinnan Inanna var den mäktigaste i den sumeriska högkulturen i södra Mesopotamien.
Inanna

Som en skrattbonus hittade jag sen detta klipp:


fredag 7 februari 2014

Hallåhallå

Hallåhallå är en filmpärla av Maria Blom, trefaldigt Guldbaggebelönad för Masjävlar.
Den förstnämnda är hennes bästa film. Riktigt djup, och med mycket skratt och humor. Bra manus, bra regi, bra skådepeleri, bra foto, bra musik. Mycket bra alltihop:-)

Jag har längtat efter att åter få se Maria Sid i en stor roll alltsedan "Livet i Fagervik". Och nu får jag det! Så bra, liksom övriga skådespelare.
Maria Blom och Maria Sid

Filmen är både lättsam mainstreamkomedi och en queer dvs gräns- och normöverskridande berättelse.

En scen har stannat kvar extra mycket. Det är när huvudpersonen Disa äntligen tar bladet från munnen i relation till sin ex-man. Hon stiger fram som en hel, stolt, kraftfull och sårbar människa. Oövervinnerlig. En oförglömlig scen.

Inte sedan jag såg Lukas Moodyssons "Tillsammans" har jag blivit så upplyft av en svensk film!

Fast Lisa Langseths "Hotell" kommer snubblande nära. En film som modigt blandar djupaste smärta och allvar med lek och galna upptåg. Så skickligt att få det att funka!
Skådespelarprestationer som är väl värda sin guldbagge och sina nonimeringar.
En lisa(!) för en gammal terapiräv, som ofta blivit mer eller mindre besviken på mina gruppterapierfarenheter (tolvstegsmöten oräknade). Tänk att äntligen få uppleva en dundersuccéterapi om än på filmduken!


 Och första gången använda taggen gemenskap i ett blogginlägg.



 På änglavingar 7 oktober 2005


torsdag 6 februari 2014

En lång film om ensamhet

Jag blir genast betagen av Triers omskrivna Nymphomaniac, när inledningens snöfall och tegelväggar för mig i kontakt med den sagolika och sällsamma prologen i hans oförglömliga  Antichrist. Helhetsintrycket  denna gång blir, trots att det är en mycket bra film,  att jag nu känner mig ha vuxit om Trier, och jag känner mig tacksam att hans film klippts ner till hanterbara fyra timmar.

Första delen är oupphörligt fascinerande och Maja Arsovic och Stacy Martin är självlysande som Joe som barn och ung kvinna.
Promenader och träden, särskilt asken, och trädens sus blir inpräglade som goda arketyper under kärleksfulla fader - dotterstövtåg i naturen.
Joes upptäckt av sin fitta/lust/sexualitet skildras underbart livsbejakande, men när den första mannen/snorvalpen gör sin inbjudna, men ytterst okänsliga entré,  börjar nedstigningen i en destruktiv sexualitet. Att ha en mamma som är "a cold bitch"  gör naturligtvis sitt till.

Filmen är två ensamma sexmissbrukares (för mycket och för lite skämmer allt) gemensamma och försonande bikt, även om mannen Seligman mest lyssnar och gör roade, inspirerade och halsbrytande kopplingar till sina många läsfrukter, Bach fugor, erfarenheter av flugfiske m m!


Att följa Joes djupaste nerstigning i sadomasochistisk smärta är svåruthärdligt. Och jag känner en våg av avsmak inför denna dekadens. Men blir sen tacksamt påmind av Emma Gray Munthe i Aftonbladet om den eufori jag kände när män plågade sig själva och varann i Fight club (även om en scen var svåruthärdlig även där). Så det är bra att Trier bereder väg hos mig för kvinnlig emancipation även i detta avseende.
(Sen är det en annan sak, att världen mer behöver, att manligheten blir kvinnlig, än tvärtom.)

Varje kvinna bör få bära sin fitta  och lust med samma stolthet som (den unga) Joe. Och få behålla den lusten och stoltheten.


12 mars 2004

tisdag 14 januari 2014

Sometimes I feel like a marvelous child

Efter min födelsedag i bitande vind och vinterkyla (undrar hur det var i Kalmar för 62 år sedan), och som tack för alla hälsningar, är det vara dags att publicera min inspelning av asplövssus.

Den lyssnar jag på nästan dagligen, vilket ger mig lugn, ro och läkning.

En god förklaring till effekten fick jag i ett av Fredrik Lindströms Sommarprogram för några år sedan. Han berättade att i nästan alla språk används ett susljud för att vyssa, lugna och söva ett barn. Antagligen för att det liknar hur moderns blodomlopp låter under tiden i hennes mage.






Räddningsaktion 14 maj 2005

torsdag 9 januari 2014

Sov lite mer!











Skärmdumpar ur programmet "Medicin med Mosley" del 1, som kan ses på SVTplay  t o m 14 januari 2014.