På juldagsmorgonen, när S kröp ner intill mig, kom den fulla förklaringen till min fruktansvärt starka inre stress plötsligt i dagen. En röst har hela tiden vrålat i mitt inre: VARFÖR I HELVETE LIGGER DU INTE I GRAVEN, DÄR DU HÖR HEMMA!?
Nu har den rösten slutgiltigt? tystnat, eller i varje fall är den fullt upptäckt och genomskådad. Boken "Din tid kommer" 😀 av Carl- Johan Vallgren, som blivit utsedd till Årets deckare 2024 och jag nyss läst/lyssnat klart på, blev något av en barnmorska. Värkarbetet har pågått i 30 år.
På senare tid har jag också återkommande tänkt på scenen i slutet av Fanny och Alexander, där Alexander blir omkullknuffad i serveringsgången av prästens vålnad, som säger: "Mig slipper du inte ".
Jag har känt sedan i somras att den plågsamma inre stressen successivt har avtagit och välmåendet och livskraften i motsvarande grad har tilltagit.
Från förra hösten har jag ett minne, som först ett antal veckor senare blev begripligt. På väg hem från Småland till Umeå i slutet av oktober 2023, stannade jag några dagar hos min dotter i Stockholm och besökte då bl a Bonniers Konsthall. Jag satt i bibliotek och restaurang i den glasbyggnaden, åt en god sallad och ett förunderligt välmående spreds i mig.
Några veckor senare insåg jag att den lågmälda, men kraftfulla uppenbarelse, som jag känt i konsthallens restaurang, var känslan av att inte längre vara levande begravd.
I år var sommaren fylld med mängder av mestadels roliga aktiviter, på egen hand och tillsammans med andra. Ofta kände jag att, nu orkar jag inte mer, men krafterna återvände hela tiden snabbt. När jag sedan i september åter besökte min dotter, som nu flyttat från Söder till Liljeholmen, fylldes dagarna av massor av upptäckarlusta och aktiviteter.
Återkommen till Umeå, tänkte jag att nu är orken slut, nu går jag i ide, men orken och aktiviteterna har fortsatt, om än i lägre takt. Umeå har också för mig återfått en del av sin förlorade lyster.
Att jag fått vara infektionsfri, sedan i mars, jämfört med att dessförinnan under ett och ett halvt år varit nästan ständigt plågad av lättare infektion och blivit febrig efter varje ansträngning, bidrar givetvis till mer ork. Dock känner jag tydigt att huvudorsaken är att jag äntligen är uppe ur den grav, som mamma, byn, bygden och senare framförallt jag själv, skyndsamt och skoningslöst begravde mig i. Uppe, UTAN att känna starkt hot, stark stress över att jag gör något strängt förbjudet, som är belagt med omedelbart dödsstraff.
Denna stress har bl a varit särskilt påtaglig, när jag besökt min terapeut Bengt. Jag panikpratar ofta i början av besöken. (Att jag sen går in i en djup och transformerande trance är en imponerande och tacknämlig kontrast.) När jag sedan, genom många år nu, går hem från Bengt, känner jag en stor lättnad. Än en gång kom jag undan, golvet öppnade sig inte och jag blev inte förpassad till underjorden och levande begravd. Vid mina två senaste besök har denna starka lättnad uteblivit. Jag har känt mig som vanligt, när jag gått därifrån, om än lite mer läkt och insiktsfull. Befriad, men utan mordiska förföljare hack i häl.
Samtidigt tynar också den omnipotens som alltid, eller i alla fall i mitt fall, åtföljer den totala värdelöshetskänslan som en nödvändig kompensation, sakta men säkert bort. Detta är delvis obehagligt, en omvandling från inbillad storhet och osårbarhet i världen till litenhet, sårbarhet och försumbar betydelse i det stora hela. Det gör mig dock mer lyhörd, tillgänglig och betydelsefull i den lilla världen.
En sund omnipotens eller mer korrekt transcendens växer också ur min dagliga andliga praktik, där, vid sidan om gryningstimmarna i sängen, 31 minuter meditation/andlig resa nu är kärnan. Den började jag med för ett par månader sedan.
Jag har också åter deltagit i Shamanic Breathwork och det blev återigen en starkt behaglig upplevelse i all stillhet. (Samtidigt som flera andra skrek och hade starka utlevelser.) Bl a kom den mycket stärkande tanken/bilden till mig att medan vi låg där och andades, dansade i mitt sinne alla våra förfäder en peppande trancedans i skenet från Big Bang!!
Återigen: Ingen stor sak.
Och som Anna Vnuk sa i en dansföreställning på Unga Klara: Vi är 100% älskade av den kraft som skapar liv.
Nu är vi inne i 2025! Ja, tänk att jag fått börja uppleva även det!
Luften har nu gått ur mig under helgerna, vilket är högst begripligt efter ett mycket intensivt år. Jag blir också äldre, snart 73, och allt mer utlevad. När jag varvar ner, härjar, också en vag men väldigt kraftfull (dock avtagande/mer hanterbar) olust i mig, framförallt under eftermiddagar och kvällar. Det känns som jag ska både implodera och explodera och sakta upplösas. Ja, att jag imploderar, exploderar och upplöses och det är väl just en upplevelse av att bli levande begravd. Och en variant av fight, flight och freeze.
En förmiddag, när jag oftast mår riktigt bra, kände jag att explosion, implosion och upplösning är nära besläktade med sprallighet, gladlynthet och barnslig förtjusning.
Nu är det Trettondag och jag ska avsluta och publicera detta långa fullmatade inlägg. För några dagar sedan började jag sitta på en hög pall istället för en vanlig stol, när jag gör min långa mediation. Jag brukar sen som ett inslag fylla övre delen av bröstkorgen och halsen maximalt med luft och så tänja ut dem inifrån . Detta brukar leda till ett märkligt fenomen: En vällustdusch strömmar från huvudet ner och ut i kroppen. Effekten är stark och följs av djup avslappning.
En stund efter att jag gjort detta i torsdags kom en mycket stark fysiskt svaghet över mig på pallen. Jag förmådde inte sitta kvar, utan måste avbryta när det var två minuter kvar och lägga mig i sängen. Då insåg jag att jag hade fått en stark och djup kontakt med mitt inre nyfödda barn i sin förkrossade svaghet, som han nu haft tillit att släppa fram. (Sen genomförde jag en mycket aktiv dag tillsammans med S, utan att förlora eller försumma den fördjupade anknytningen.) Följande natt hade jag mitt hittills starkaste drömmöte med min inre bäbis och hans rika och oförstörda känslopalett.
Min oftast dagliga 31 minuters meditation är ett existentiellt tivoli och ett Insikternas kapell. Idag kom det fullt till mig hur oerhört viktigt det är att ha funnit den exakta beskrivningen av mitt trauma. Att det perfekt beskrivs av vrålet: VARFÖR I HELVETE LIGGER DU INTE I GRAVEN, DÄR DU HÖR HEMMA!? gör att mitt inre barn känner sig fullt ut sett, förstått och bekräftat. Förhänget faller och vägen till tilliten och kärleken öppnas.
Och idag blev den avslutande inre tänjningen på pallen rena, rama knockoutdroppen, men jag lyckades denna gång hålla mig kvar på pallen och avsluta meditationen där.
