Jag brukar ha noll koll på hur många som läser mina blogginlägg, men upptäcker ändå plötsligt att den lilla skaran kraftigt decimerats till en dryg handfull efter mina inlägg om mitt politiska liv. Det triggar oväntat starka känslor. Jag känner mig sårad och övergiven.
Hela mitt bloggande handlar om att trigga och omfamna dessa känslor och att skriva mig fri, i den mån det är möjligt. Att skriva offentligt ger just den triggande utsattheten. Att veta att någon läser, men inte vem, är obehagligt. Jag skulle önska att alla gav sig till känna och gav uppskattande och berömmande kommentarer. Fast det skulle inte heller lösa mina problem.
Det förflutnas förträngda smärta måste blottläggs och genomlevas. Samtidigt är all uppmuntran och värme här och nu välkommen. Och skrämmande.
Förra året tryckte jag upp en bok med mina blogginlägg från 2009 - 2013, och nu skriver jag flitigt för att få klart nån slags bokslut till bok nummer två. Jag vill t ex ha med inlägg också om mitt (olyckliga) kärleksliv och om min pappa. Sen är det åter dags att tryck på "print".
På tal om sårad och övergiven vill jag skriva om Harry Martinsons Aniara, som jag föll pladask för när jag hörde operaversionen av Karl - Birger Blomdahl och Erik Lindegren i en uppsättning från Malmö Opera 2017.
Nu när jag även läst förlagan, så uppskattar jag ändå operan mer, även om dikteposet innehåller mer än tio gånger så mycket text och rymmer fler dimensioner (och en del tungfotad slagg).
Raderna jag uppskattar mest är skrivna av Erik Lindegren och är inspirerade av Edit Södergran:
"i mina hav av natt jag skådar dagars dag"
Min andra favoritpassage handlar om Den söndersprängde och avslutar akt 1 i operan med hjärtskärande barngråt. Den är hämtad från uruppförandet av operan 1959.
Nyligen såg jag också den Guldbaggebelönade filmen Aniara på SVTplay och hittade en sevärd norsk föreställning från 80 - talet på Youtube med bl a Lill Lindfors och. med musik av Ketil Bjørnstad.
Kleerup och Helen Sjöholm m fl har gjort en version på Stockholms stadsteater.
Aniara är ett tidlöst mästerverk. Alla förs vi genom "skräckstel rymd" och hoppas på "Nirvanas våg".
Avslutningsvis! Bianca Kronlöfs tre inlägg på Instagram! Så lärorikt! Så uppfriskande!
4 kommentarer:
Vad tråkigt att du upplever att besökare har slutat tittat in på grund av dina politiska inlägg. Men kanske är det inte riktigt som du tror? Själv har jag t.ex. inte tittat in på ett tag eftersom det var en ganska lång paus efter inlägget i februari. Jag hade missat att du börjat blogga igen. Kanske hittar besökarna tillbaka snart.
Ja, framförallt är jag entydigt glad att du är här och uppmuntrande! De anonyma besökarna vill jag både ha och mista.
Jag har också varit dålig på att titta in i din blogg, riktigt dålig. I vilket fall som helst vill jag säga att jag beundrar din lust att läsa, titta, tänka och ta kulturen på allvar. Jo, det gör jag med men det senaste året har det blivit alldeles för mycket slappetittande på serier, ofta inga bra, dessutom. Får sluta med detta (eller titta på Breaking Bad, kanske?).
Tack! Ja, allvar är bra, men lagom är bäst. Jag tror jag skulle må bra av lite mer planlöst slappetittande (underbart ord!) och framförallt det totala tomgloendet. Jag är väldigt målinriktad, men vad är egentligen målet..
Skicka en kommentar