Om våren av Karl Ove Knausgård lever om i mig sedan jag nyligen hörde den i Radioföljetongen. Igår fick jag också boken i min hand och fick se de fina, drabbande bilderna av Anna Bjerger.
Boken, skriven till hans tre månader gamla dotter och färdigställd när hon är två år, att läsas av henne som vuxen, är ytterst ärlig, skarpsynt, välskriven och välkomponerad. Detta understryks av Magnus Rosmans utmärkta inläsning.
Ändå är det nåt som skaver ...
Jag läste Min kamp 1 för ganska många år sedan och blev helt tagen Detta var ett helt nytt sätt att skriva! Minutiöst ärligt. Oförglömligt, om att röja upp efter en far som supit ihjäl sig i misär boende hos sin mamma. "Normalt" sett en skamlig familjehemlighet, som här beskrivs i minsta detalj. Så minns jag den boken.
Sen fortsatte jag i Min kamp 2, som var lika ärlig om att vara småbarnsförälder. Då slutade jag att läsa. Precis detta hade jag upplevt irl och det fick räcka.
Knausgårds stil och kännetecken känns igen i Om våren. Och nu faller polletten ner. Han och jag är väldigt lika! Obehagligt lika.
Jag blir rörd av bokens början och slut där dottern står i fokus. Tänk om jag skrivit något sådant till min dotter, när jag hade chansen! Sen inser jag att hon kan läsa Knausgårds bok lika gärna. Han har fångat det hela. Den sjuka mamman Linda var en sida som jag främst bar inom mig, utan att varken bli sängliggande eller hamna på psykiatrisk klinik, som hon gör. Men jag åkte ambulans med en inbillad hjärtinfarkt.
Jag är, liksom Knausgård, väldigt intellektuell, kulturell, sanningsneurotiker, skarpsynt, socialt kantig, vill dra mig in i min (tanke, formulerings och skriv-) bubbla. Därtill jagsvag och välmenande, och har samtidigt stort kontrollbehov. För att hävda mig blir jag ofta hård och arg, och sedan skuldtyngd och ångerfull. Precis som Knausgård.
Hur kan detta bli nåt helgjutet, vilket Knausgårds bok är? Eller är den det? Blir inte det helgjutna något falskt? Handlar det inte om att leva livet på distans? I något som ska formuleras och komponeras redan när det pågår. Levas med den blicken ständigt närvarande. Jo, och Knausgård tar med även detta, när han återkommande framhåller att självbedrägeriet är en viktig, ofrånkomlig sida i människans liv och överlevnad.
I avsnittet om Sydney, där dottern blir till, och om resan till Fårö kommer det till mig att Knausgård och jag är oantastliga och avskyvärda. Jag tänker att Linda blir sjuk för att kunna hävda sig mot den oantastliga, helgjutna Karl Ove och få plats i deras förhållande. Men vad vet jag om det egentligen? Ingenting, men känslan kom och sen försvann den.
En scen i boken, ja förvisso många fler, glömmer jag aldrig: Karl Ove sitter i sin skrivarstuga med väggarna tapetserade av bokhyllor och böcker, när en bok plötsligt faller till golvet. Den har tryckts ur hyllan av en livskraftig, grön slingerväxt.
Boken är Bret Easton Ellis' American Psycho...
Del av bokens omslagsbild målad av Anna Bjerger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar