Rättvisepatos är den ideologiska grunden till mitt politiska engagemang. Men vad födde aktivismen?
Jo, inser jag, lärarlockouten februari/mars 1971, då undervisningen ställdes in på bl a Åkrahällskolan i Nybro där jag gick sista året. Vi elever gick dock i skolan, men hade inga lektioner. En uppsluppen stämning bröt ut. Jag, Kenneth och Anders satt och drack punsch under ett elevrådsmöte. Någon centerpartist föreslog att vi skulle ordna en demonstration för att få lärarna tillbaka och så beslutades. Vi tre punchdrickare tog glatt på oss uppdraget och stuvade sen in oss i Anders PV och for till Köpenhamn. Vem körde? Någon mer måste anslutit, för någon onykter chaufför hade vi inte. Vi bodde på nåt enkelt hotell i Nyhavn. Alla, utom jag som var ickerökare, rökte hasch och blev hejdlöst fnittriga.
Anders och Kenneth hade nog mer eller mindre släppt uppdraget vi lättvindigt och obetänksamt åtagit oss, men inte jag. På hemväg genom Skåne, när vi provianterade i en grillkiosk, såg jag en löpsedel om en elevdemonstration. Jag köpte tidningen och där fanns också en resolution, som jag kom att använda som förlaga när jag skrev ett eget förslag. Om jag minns rätt läste jag upp och fick godkänt förslaget på ett allmänt elevmöte i en välfyllda aula. Resolutionen tog inte ställning i avtalskonflikten, utan tog bara upp hur vi elever drabbades och att vi krävde lärarna tillbaka. FNL- arna på skolan ogillade att resolutionen inte tog ställning för lärarnas krav i konflikten. De ansatte mig, men jag stod på mig att vi skulle vara neutrala i den frågan och bara ta upp vårt behov att få tillbaka lärarna. (Idag kan jag tycka det var fel, men jag var ännu inte vänster.)
Jag visade mig stå väldigt ensam i demonstrationsförberedelserna. Elevrådet kände att det hastiga beslutet inte var förankrat hos eleverna och ville låta det hela beror och rinna ut i sanden. Kenneth for hem och jobbade i skogen. Anders var avvaktande. Men jag jobbade på och gjorde bl a ett antal plakat i bildsalen tillsammans med en kvinnlig elev, som var min enda riktiga bundsförvant.
När demonstrationen skulle gå av stapeln fanns mycket riktigt inga gymnasieelever, som var villiga att demonstrera. Jag fick ringa till högstadieskolan, som också var inbjuden, för att avblåsa. Då fick jag veta att där stod eleverna redo för demonstration!
Vi lastade snabbt in plakaten i Anders bil och drog till Paradisskolan. Sen tågade vi till Stadshuset. Där läste jag upp resolutionen och blev förevigad i lokaltidningen, vilket fick mamma att skämmas och beklaga sig.
Jag hade dock fått smak för att jobba ensam i motvind och lyckas mot alla odds! Principfast och utan fingrar i luften.
Studentfirande Nybro 1971. 'Byllen"skålar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar