Sorokinsex

För första gången lyssnade jag i förrgår till den pågående radioföljetongen Snöstormen av Vladimir Sorokin. Medan jag diskade kom jag rakt in i en eggande och lätt sorglustig sexskildring, inläst av Rolf Lassgård, som finns att höra på fram till 31 maj. Då får du också dig till livs lite vacker musik av Matti Bye, som fick en välförtjänt Guldbagge för musiken till filmen Faro. Mattis musik får mig emellanåt att känna att Jan Johansson fått en värdig efterföljare.

Och här kommer sextexten:

"En lätt knackning hördes på dörren.
- Ja? Doktorn höjde huvudet.
Dörren öppnades, ett brinnande ljus blev synligt. Doktorn tog pincenén från bordet och satte den på näsan. Mjölnarhustrun kom in i rummet på ljudlösa, bara fötter. Hon var klädd i ett långt vitt nattlinne och den blommiga sjalen var kastad över axlarna. I händerna höll  hon ett brinnande ljus och ett krus.
- Förlåt, jag glömde att sätta fram vatten till natten. Skinkan vår är salt och man blir lätt törstig på natten.
 Hon böjde sig fram och placerade kannan på bordet. I detsamma föll hennes utslagna hår ner över brösten. Hennes blick mötte doktorns. Den var lika lugn
som den hela tiden varit. Hon blåste ut ljuset och rätade på ryggen. Och blev stående.
 Doktorn slängde pincenén på bordet, kastade täcket med ett ryck åt sidan, reste sig och omfamnade hennes varma, mjuka, stora kropp.
- Men..., viskade hon och lade händerna på hans axlar.
Han drog henne mot sängen.
Jag stänger dörren..., viskade hon i hans öra så att hans hjärta började banka.
 Men han ville till inget pris släppa henne ifrån sig. Han tryckte sig mot hennes kropp med läpparna pressade mot hennes hals. Kvinnan luktade svett, vodka och lavendelolja. Med ett ryck lyfte han upp hennes nattlinne och grep tag i hennes skinkor. De var lena, stora och svala.
- Åh, viskade hon.
 Doktorn fällde omkull henne på sängen och började med darrande händer att slita av sig underkläderna. Men varken de eller händerna ville lyda honom.
- Fan också... Han tog i så att en knapp lossnade och rullade iväg över golvet.
Så fort han fått loss ett ben ur de förhatliga långkalsongerna välte han sig över kvinnan och särade bryskt hennes fylliga, lena ben med sina knän. Benen vek sig lydigt åt sidorna och böjde sig vid knäna. Och i nästa ögonblick gled han darrande och flämtande in i den stora, fogliga kroppen.
-Åh..., stönade hon och omfamnande honom.

Han grep tag i hennes fylliga, sluttande axlar, som han njutit av att betrakta vid bordet, gjorde några krampaktiga rörelser och kunde inte längre hålla sig; hans säd strömmade in i den stora kroppen.
- Åh, du är så fin..., stönade hon och tryckte lugnande hans huvud mot sig.
Men han varken kunde eller ville lugna sig, han höll om henne och satte åter i gång, precis som om han velat komma i fatt den åtrådda, undanglidande kroppen. Hennes ben särades ännu kraftigare, gav honom plats, en varm hand gled ner över doktorns rygg och lade sig på hans skinkor. Doktorn rörde sig häftigt med händerna om kvinnan, fingrarna borrade sig in i henne. Skinkorna drog sig samman i takt med rörelserna. Kvinnohanden började klämma på dem, mjukt och lätt, liksom för att lugna ner dem. Doktorn andades tungt mot hennes hals, hela hans huvud darrade.
- Du är så fin...
Handen som klämde om hans skinkor kände hur musklerna spände sig häftigt.
- Du är så fin...
Handens lugnande rörelser tycktes säga: du behöver inte ha bråttom, jag går ingenstans, i natt är jag din.
Och han började förstå handens språk, krampryckningarna upphörde, hans rörelser blev långsammare, mer behärskade. Med sin vänstra hand lyfte kvinnan hans heta huvud och ryckte sina läppar mot hans torra, öppna läppar. Men han var inte i stånd att bemöta hennes kyss. Hans mun andades girigt och stötigt.
- Du är så fin..., suckade hon i hans mun.
Nu var hon i doktorns våld, men han försökte förlänga njutningen genom att underkasta sig den mjuka kvinnohanden. Hennes kropp svarade honom, de breda låren klämde hans ben i takt med rörelserna, klämde och gav efter, klämde och gav efter. Hennes stora bröst vaggade honom.
- Du är så fin, suckade hon åter i hans mun.
Den här gången fick hennes suck honom att liksom vakna upp. Han besvarade hennes kyss, deras tungor möttes i ett hett kroppsmörker.
De kysstes.
Hennes hand smekte lugnande. Då kvinnan förstod att mannen var inställd på att njuta länge gav hon sig fullständigt hän. Ett stön växte fram i hennes stora, böljande barm. Och hon tillät sig att bli hjälplös. Brösten och höfterna började darra.
- Du är så fin, kärna mig med din stav, kärna mig..., viskade hon i hans kind och omfamnade honom med båda armarna.
Han simmade i hennes kropp, vågen bar honom framåt, och det kändes som om det aldrig skulle ta slut.
Men plötsligt började vågen växa i styrka, lyfta sig högt, han kände sin kraftlöshet, kroppen började darra av förväntan. Hennes hand lade sig igen på hans skinkor men inte längre i en mjuk beröring. Nu tryckte den befallande och kraftigt, den borrade in sina fingrar. Han kände det som om alla fem fingrar hade haft fingerborgar på sig.
Med ett rytande gick han upp i vågen.
Kvinnan under honom gav till ett stön och ett skri. Han låg ovanpå henne och andades utmattad mot hennes hals.
- Du är så eldig..., viskade hon och strök honom över huvudet.
Då doktorn hämtat andan flyttade han på sig och höjde huvudet.
- Och stark..., sa hon.
Han satte sig på sängkanten och såg på mjölnarhustrun i mörkret. Hennes kropp fyllde hela sängen. Doktorn lade handen på hennes bröst. Hon täckte genast handen med sina handflator:
- Drick lite vatten..."

Mandala 21 april 2000