Första delen är oupphörligt fascinerande och Maja Arsovic och Stacy Martin är självlysande som Joe som barn och ung kvinna.
Promenader och träden, särskilt asken, och trädens sus blir inpräglade som goda arketyper under kärleksfulla fader - dotterstövtåg i naturen.
Joes upptäckt av sin fitta/lust/sexualitet skildras underbart livsbejakande, men när den första mannen/snorvalpen gör sin inbjudna, men ytterst okänsliga entré, börjar nedstigningen i en destruktiv sexualitet. Att ha en mamma som är "a cold bitch" gör naturligtvis sitt till.
Filmen är två ensamma sexmissbrukares (för mycket och för lite skämmer allt) gemensamma och försonande bikt, även om mannen Seligman mest lyssnar och gör roade, inspirerade och halsbrytande kopplingar till sina många läsfrukter, Bach fugor, erfarenheter av flugfiske m m!
Att följa Joes djupaste nerstigning i sadomasochistisk smärta är svåruthärdligt. Och jag känner en våg av avsmak inför denna dekadens. Men blir sen tacksamt påmind av Emma Gray Munthe i Aftonbladet om den eufori jag kände när män plågade sig själva och varann i Fight club (även om en scen var svåruthärdlig även där). Så det är bra att Trier bereder väg hos mig för kvinnlig emancipation även i detta avseende.
(Sen är det en annan sak, att världen mer behöver, att manligheten blir kvinnlig, än tvärtom.)
Varje kvinna bör få bära sin fitta och lust med samma stolthet som (den unga) Joe. Och få behålla den lusten och stoltheten.
 | |
| 12 mars 2004 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar