Nojs med Joyce

Nu har jag läst eller främst lyssnat till 2/3 av James Joyces Ulysses. Utan Reine Brynolfssons ganska långsamma och sorgset anslagna inläsning  som stomme, skulle jag aldrig genomföra detta. Men den gör det till en omistlig njutning. Jag märker hur jag mer och mer föredrar att lyssna till böcker, även om jag fortfarande tar in saker bättre när jag läser, Ulysses är framför allt ordmusik.

Ett smakprov ur Erik Anderssons översättning av Ulysses:
"Med upprört hjärta knuffade han upp dörren till restaurang Burton. Odör i hans skälvande andedräkt: fräna köttsafter, grönsakssörjor. Här glufsas det.
Män, män, män.
Uppflugna på höga pallar vid baren, hattarna tillbakaskjutna, vid borden rop på extra bröd gratis, bälgar i sig, glupska gap med daskig mat, utstående ögon, blöta mustascher som torkas av. En talggrå yngling putsade glas kniv gaffel och sked med servetten. Ny uppsättning mikrober. En man med spädbarnets såsfläckliga servett kring halsen öste gurglande ner soppa i krävan. En man spottade tillbaka något på tallriken: halvtuggat brosk: gommar: inga tänder att tuggtuggtugga med. En skiva njurstek från grillen. Kilar ut med den. Dystra fylltrattsögon. Tagit mer än han kan svälja. Är jag likadan? Se oss som andra ser oss. Den som känner hunger känner ånger. Tand och käke i verksamhet. Nej! Å! Ett ben! Irlands sista hednakonung Cormac i skolboksdikten kövde sig i Sletty söder om Boyne. Undrar vad han åt? Något galopptitligt. Sankt Patrik omvände honom till kristendomen. Fast allt kunde han inte svälja."
Och så fortsätter det med ytterligare sex sidor matassociationer t ex "Det ligger ändå mycket i vegitarianernas fina smaker från myllan fast vitlök stinker förstås", innan det övergår till sexassociationer!

Vid mammas bröst och begravd vid fyra års ålder  16 september 2005

Jag kan lätt förstå vad Jesper Högström menar i sin klassikervarning och ännu  mer när han skriver: "På det arbetsläger i Norrland jag föreställer mig rensar Joyces Stephen Dedalus sly bredvid Kerouacs Dean Moriarty och de uppenbart självbiografiskt inspirerade huvudpersonerna hos Strindberg och Ivar Lo."

Visst ordbajsas det hejdlöst och ibland tröttande i Ulysses, men oftast med uppiggande barnslig och oemotståndlig förtjusning, som höjer  den lilla förbisedda, godhjärtade människan (Bloom) och all hennes futtighet till sin gudomliga nivå.

Sen är den skriven i en brytningstid med omvända förtecken än vår egen. Det gamla konservativa överhetssamhället var på väg ner i graven och det moderna, mer demokratiska och individualistiska massamhället bröt igenom. Ulysses är en skön dusch för att skölja bort alla konservativa, fundamentalistiska återvändsgrändsstolligheter i vår tid.