Aldrig har jag sett döende så intensivt levande skildrat, som i Lars von Triers "Antichrist". Jag sitter förundrat gapande och (vällust)rysande under filmens prolog, som bara den är värd hela priset för biobiljetten.
Sen kan jag lätt förlåta att inte hela filmen är så helgjuten, som von Triers filmer brukar vara. Han brukar få mig att svälja och hänföras av de mest oväntade och osannolika skeenden och filmiska lösningar, men i "Antichrist" haltar det något. Här försöker han ge händelseförloppet både handfasta psykologiska förklaringar och få det att framstå som följder av dolda, oförklarliga krafter och lyckas med ingetdera.
Att det mesta framstår som begripligt gör dock att filmen höjer sig över den gängse skräckfilmens nivå. Som vanligt hålls jag fängslad varje bråkdels sekund i von Triers filmuniversum. Denna gång är det kanske mer nödvändigt än vanligt att ha gått igenom en djup personlig kris för att orka ta till sig den originelle danskens verk.
Storstockholms bullrande gator med stressade människor, som kändes så ogästvänliga innan jag gick in på Sagabiografen, känns efteråt skönt myspysiga och människorna välkommet civiliserade!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar