Mamma

Patrik Lundberg hade ett mycket hyllat, drabbande och viktigt Sommarprogram, som handlar om hans mamma och samhällets svek mot de lågutbildade, ensamstående kvinnorna.

Nu har jag också läst boken om hans mamma; Fjärilsvägen. Till en början finner jag den allt för torrt rapporterande, när det handlar om Birgittas uppväxt och åren som Patrik inte har egna minnen av. Jag hoppar fram ett antal sidor och nu blir det drabbande, när Patrik berättar om mamman parallellt med sitt eget liv och sina egna upplevelser.

Jag får åter läsa om de övre tonåren, som han skrev väldigt bra om i Onanisterna.

Efter skilsmässan 1993 får Birgitta och barnen det relativt knapert. Känns som det är den standard, nästan alla hade när jag växte upp, men nu är tiden, förväntningarna från samhälle och individ större. Och när de flesta har mer,  blir underläget plågsamt.

De sista åren innan mamman dör bara 67 år gammal blir riktigt eländiga med en förfärlig ny man, en pissande, oregerlig hund och många ambulanstransporter till sjukhuset. Jag kommer att tänka på Knausgårds skildring av sin pappa i första delen av Min kamp, men där Knausgård skildrar allt i långa, detaljerade, febriga närbilder använder Lundberg mer journalistiskt korthuggna ögonblicksbilder. Det är verkligen en isbergsbok, som jag får läsa i kortare bitar för att inte storkna och/eller bli avtrubbad. Det handlar så mycket om sådant, som ligger väldigt nära mig själv.

Min mamma blev bara 71 år gammal och var märkt av många sjukdomar. Även hennes liv slutade i tragedi. Ja, det var en minst 20 - årig plågsam utförsbacke.

Min mormor lämnade byn i Småland, 1909, tror jag. Hon sades "varit trött på bonneriet". I likhet med många andra flyttade hon till Stockholm och arbetade på caféer och som hembiträde. Där träffade hon morfar, som sökt sig dit från Östergötland redan som 15 - åring. Han blev bergsprängare, och han och hans arbetskamrater byggde egna hem åt sig själva på Lidingö i mitten av 1920 - talet. Då fick min mamma och hennes yngre syster också en lillebror. "Den efterlängtade gullepånken", som min annars milda moster, spottade ur sig, när hon sent i livet berättade om saken för mig.

Brodern läste till vägingenjör, medan systrarna aldrig läste vidare, vilket de senare sörjde. Mamma hade stort läshuvud och var väldigt smart och begåvad, men jag tror att hon valde kärlek och lantliv med en hemmansägare i mormors hemby, framför studier och ett eget yrkesliv.

Tydligen var detta helt emot hennes mammas önskan. Mormor hade ju lämnat slit och det lantliga kvinnolivet för ett antagligen bättre liv i Stockholm. Det sägs att mormor och morfar inte kom till mammas och pappas bröllop.

Och mormor fick rätt!

Att gifta sig med en hemmansägare med en normalstor gård i slutet av 1940- talet var säkert ett statusmässigt kap. 20 år senare var det ett riktigt nerköp. Det gick raskt utför för de svenska småbruken och de lades ner i rask takt. Redan i början av 60- talet började pappa jobba heltid i industrin och blev månskensbonde utan en ledig stund.

 Mammas syster gifte sig med en fattig byggnadsingenjör, som fick det allt bättre och slutade som rätt hög chef inom Handelsbanken. Vi blev de "fattiga" kusinerna på landet. Jag tror det grämde mamma väldigt mycket. Hon gnällde, gnatade och klagade nästan ständigt på pappa. Länge kunde hon trösta sig med att rusta huset. 1956 kom den första stora renoveringen, som bl a försåg det vackra boningshuset med eternitplattor. Tio år senare kom nästa om- och tillbyggnad. Med bl a egenritad öppen spis, parkettgolv, tjusig trätrappa och mosaikfönster. 1966 hade vi bygdens tjusigaste hem, invändigt.

Sen gick luften ur mamma. Sjukdomarna började avlösa varann. Bl a bröstcancer, MS, och diabetes som sista åren ledde till blindhet. När hon dog 1989, hade hon i minst 20 år, liksom Leif G W Perssons mamma, förutsagt sin död.

Då hade jag äntligen lämnat mamma och flyttat med Å till Gävle sedan 1986, efter att suttit i mammas klor tills jag var över 30 år. När jag väl träffade en kvinna hade mamma inga gratulationsord att komma med, bara en drakonisk svartsjuka. Däremot minns jag mycket väl med värme och tacksamhet hur min morbror kom ut på verandabron, gratulerade och räckte över en flaska vin.

Ja, jag övergav, på samma sätt som Patrik, mamma de sista åren och överlät ansvaret till min syster, vilket hon med rätta vid ett tillfälle förebrått mig för. Det är tragiskt, och orättvist mot syrran, men jag känner ingen ånger, bara en efterlängtad befrielse. 

Det svikna, övergivna barnet bör söka sig bort, så snart som möjligt, och jag tvingades vänta väldigt länge. Det är i o f s helt naturligt, eftersom den svikna saknar mod och lyftkraft. Sen är det tyvärr så att jag hamnar i nya svek, så länge mina sår är oläkta. I mitt fall svek jag mig in i den hejdlösa arbetsnarkomanin.

Jaja, finns det inget gott att säga om mamma? Jo, så klart, hon gjorde sitt bästa, offrade sig för att hennes barn skulle få det bra, precis som Patriks mamma gjorde.

Hon lagade underbar mat, för att inte tala om bakverken, skötte en stor trädgård och var mycket duktig på att sy och handarbeta. I ungdomen hade hon egen syateljé på Krokvägen på Lidingö och sydde klänningar åt kända namn i Stockholm. Hon hade huvudet på skaft, var smart och begåvad, vilket både syrran, jag och hennes barnbarn, som hon aldrig levde länge nog att få träffa, har ärvt. Detta gäller även Patriks mamma, som skrev så fina brev till honom och systern. Några finns återgivna i boken. Rörande läsning.

Min mamma uttryckte aldrig liknande stolthet. Hon hade förvisso inte lika påtaglig anledning, men jag undrar om ens det hade räckt? Å andra sidan polisanmälde hon mig  inte heller...

Min vackra mamma