Efter att jag vaknade vid sextiden och känt efter en stund hur fruktansvärt dåligt jag mår just nu, så kom orden till mig: Helt under isen. Ett uttryck som jag inte tänkt på på länge. Och som ändå inte stämmer in så bra, eftersom jag är under upptining och inte fruset avstängd.
Mina blodådror vällde tjocka och genomströmmade på händerna.
Igår avslutade jag Kjell Westös senaste roman Tritonus och jag tyckte om den, även om den handlar om två rätt hopplösa, övergivna gubbar. Kanske för att jag inte själv är övergiven, slipper kämpa mot falnande yrkesmässig strålglans, jagande skuldkänslor och haltande barnrelationer. Jag har klivit ut i det livslånga sommarlovet.
I boken nämns massor av musikstycken, fler än jag någonsin sett i en roman tidigare. Huvudnumren är Sibelius och Mahler, som är två av mina och romanpersonen Thomas Branders favoriter, mycket klarinettmusik och även annan klassisk musik, rock, blues, punk m m. Det blev en rejäl spellista på Youtube, trots att jag inte fått med allt.
Som pensionär och i Coronatider odlar jag mitt intresse för klassisk musik mer och mer. Tidigare var jag ofta på Norrlandsoperan och nu ges massor av konserter på nätet. Jag har varit på Festspelen i Bergen, sett en fin Cosi fan tutte från Glyndebourne och nu senast starka The 7 deaths of Maria Callas från Bayerische Staatsoper bland mycket annat.
Mitt intresse för klassisk musik kan jag tacka min Hemkunskapslärarinna i åk. 8 på Älghultsskolan för. Hon spelade Beethovens Månskenssonaten medan vi åt vår mödosamt tillredda mat, och sen dess har den klassiska musiken fångat mig mer och mer.
Ett citat ur Tritonus, som jag gärna vill återkomma till:
"livets kärna var entropi och kaos: allt som inte var kaos var i grunden osant, kanske inte en lögn men nog ett falskt och krampaktigt tillrättaläggande av virrvarr och avgrunder som var för stora och djupa för människan att förstå."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar