Dagliga små njutningar

Nu har jag det tuffa och nyttiga utmaningen att skriva om njutningar, fast jag just nu mår skit.

Vaknade halv fem efter bra sömn med tunga, krävande drömmar. Tinnitusen dånar i huvudet. Infektionen är kvar, men befarad försämring har uteblivit. Obehag och olust härjar främst i bröstet. Jag lyckas dock somna om till halv sju. Skönt!

Tillståndet inombords är detsamma, men det ljusnar, om än strilande höstregn ute, nu när vi går in i den mörka årshalvan.

Jag njuter av att ha klarat mig genom ännu en natt. Av att leva, andas och vara fysiskt frisk (bortsett från infektionen). Av att klara av att härbärgera och processa så mycket smärta, som jag föreställer mig är ändlig och övergående, och jag har tillförsikt att snart kommer en bättre dag.

Igår gjorde jag äntligen ett ordentligt horoskop, vilket jag tänkt på många år. Jag lyssnade för ett tag sedan, när Eric Schüldt talade fängslande om horoskop i Två män i en podd. Den första riktigt bra podden, som jag funnit vid sidan av Alex&Sigges.

Horoskopet stämde kusligt väl. Jag vet så klart sen tidigare att jag är Stenbock; allvarlig, stabil, lojal, men nu fick jag massor av ytterligare information, som jag så småningom blev överväldigad av och tröttnade på. Återkommer kanske!

Igår blev jag också klar med Sigge Eklunds Livets små njutningar, som blivit en mediesnackis, närmast "kölhalats" av de flesta kritiker och sålt som smör.

Boken är överraskande bra. Den bör läsas och inte bara lyssnas på. Dels läser inte Sigge jättebra, och dels är det lättare för mig att ta in orden och språket, när jag läser.

De korta kapitlen i boken är en njutning att insupa! Väldigt välskrivet, särskilt med tanke på att det skulle kunna bli svulstigt och patetiskt. Sigge säger sig skrivit den under två år och han har fått till språket, så att det verkligen levandegör de 47 njutningar han beskriver. Att jag kan känna igen mig i nästan allihop spelar kanske in i min upplevelse. I t ex Jordgubbar med grädde och Skumbad beskriver han exakt min upplevelse, även om det nu är mycket länge sen jag badade i badkar och jordgubbarna åts i barndomen.

Just nu njuter jag av S:s pustande till härliga Sofias hemmagympa, där jag själv nästan alltid deltar, men nu sätter infektionen stopp.

Jag tänkte ett tag skriva egna minnen av alla Sigges njutningar, men det får vara. Istället ska jag lista fler dagliga.

Min livsviktiga heliga, härliga helandetid varje morgon, innan ledan tar över. Men då finns min härliga snuttefilt; mobilen att ta till. En underbar njutning, som lätt kan slå över i besatt missbruk, vilket jag dock sällan upplever som ett problem för mig. Den är främst en fantastisk väg till njutning. Kunskap, skönhet, resor, musik, streaming, kontakter, utbyte.

YOGA, MEDITATION OCH DANS! Det är en osviklig njutning, särskilt när de kan göras utomhus, fast den tiden är nästan över för i år.

Hela förmiddagarna är en viss njutning. Jag har energi, orkar göra saker.

Att lyssna på Radiföljetongen medan jag gör min lunch; dagens första måltid, antingen god gröt eller gott bröd med brieost, hummus och en god smoothie.

Just nu är Radioföljetongen Händelser vid vatten av Kerstin Ekman uppläst av Rolf Lassgård. En ren njutning!

Sen inträffar dagens höjdpunkt; att äta dagen första mål lunchen framför vår begagnade 37' platt-tv, som för ett par år sen fick ersätta vår lilla tjock-tv. Det bytet ledde till en daglig njutning! Särskilt att se naturprogram. 

I går lunch och kväll såg vi klart Sommaren 85. En "sexfixerad Åsa-Nisse", som någon tidning skrev. Den var helt OK att se, kom t o m lite tårar till sista avsnittet. Lotta Telje, är alltid en njutning att se, även om hennes karaktär här var jobbig och plågad. Emma Broomé var en ny trevlig bekantskap. Språkresedottern spelad av likaledes nya Elina Slätterman gjorde bra ifrån sig. Fint återse Mattias Nordkvist; Gustaf i Vår tid är nu. Och en bonus att få se Umeåbon Staffan Ling i en liten roll. Så ska jag inte glömma Kajsa Ernst och de vackra bilderna från Ålleberg! De senare vill jag njuta av på plats nån gång. För S blev serien extra berörande, eftersom hon också varit  på språkresa till England.

Sen börjar lång dags färd mot natt. Jag sover middag, trots olust både då och på kvällen inför sovandet. Middagssömnen ger en viss nytändning.

Nu drack jag en stor kopp vatten. Vilken njutning!

Nu ska jag få fotmassage med lavendelolja! Fortsätter inlägget imorgon.

....

I natt vaknade jag redan 03, och har varit vaken sen dess. Det blir ofta så någon natt i veckan. Jag var vid gott mod. Infektionen nästan borta. Tinnitusen lika högljudd, men det störde mig inte. Efter någon timme fortsatte jag lyssna på Alex Schulmans Överlevarna.

Nu är jag seg, mosig och osoven. Ingen direkt njutning, vilket dock är ämnet. Glad att natten är över och dagen här. Och inlägget får snart rundas av för hjärnan är som sagt seg, mosig och oinspirerad.

Nu 07.30 tumlade S ner bredvid mig och började berätta sina drömmar. En skön njutning, blandad med ett vagt agg över att varit övergiven så många timmar. Våra olika dygnsrytmer är en nyttig utmaning.

Att äta är en daglig njutning och mitt värsta missbruksproblem, även om missbruk nog är ett lite för starkt ord. Dagliga problem med tröst- och överätandet har jag i alla fall. I går bakade jag en mycket god kladdkaka på päronbotten. Använder dadlar i stället för strösocker vid all bakning. Alltid något och blir godare.

Åter till Sigges bok. Ett kapitel heter Trösta barn och det väcker insikten till liv att jag (nästan) aldrig blev tröstad som barn och inte heller förmådde trösta min dotter. Så fruktansvärt hemskt! I stället för tröst fick och gav jag förebråelser och den vuxnes oro tog över fokus från det rädda, lidande tröstbehövande barnet. I går slog det mig hur dålig jag är på att trösta mig själv på ett sunt sätt, och hur bra jag är på självförebråelser. När min dotter var 4 - 5 år gammal textade hon hjärtskärande på ett  A4 - papper:                                                      TRÖSTA ALT I    BARN • NED    AMELESNA.

Sigges bok är inte något ytligt lyckofluff. Där finns hela tiden en underström av ensamhet och sorg. En mörk mystik finns där. Han saknar något. Oklart vad. En sammansmältning med något transcendent?Den paradisiska barndomen före föräldrarnas skilsmässa? Ett mycket litet inre barn långt inne i labyrinten? Eller bara lugn och ro, egentid, långt från barnansvar och rampljus? Kanske allt det? Vem vet?

På ett ställe skriver han:

"Du skulle kunna vandra in mellan stammarna och aldrig komma tillbaka."

Avslutningsnjutningen är i alla fall en perfekt lyckosvindel.

I natt slog det mig också att näst efter S, så är Alex och Sigge (främst Alex) de två människor jag känner bäst. Eller tror mig känna efter att bl a ha lyssnat på mer än 400 poddtimmar. Den känslan är jag sannolikt inte ensam om, och det berättar något om vår tid. Individualismens och Ensamhetens tid fylld av låtsasvänner.

Detta långa slingrande inlägg är inspirerat av min läsning av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Jag är snart klar med del 5 av 7. I del 4 och 5 tuggar han på rejält om samma saker och utvikningarna är legio för att inte säga huvudinnehållet. Ändå handlar det egentligen bara om två textrader hos Jocke Berg och Kent:" Jag slåss och håller kroppen varm/ en dröm om mammas ömma famn" (och hans homosexualitet förlagd hos andra). Skriva kan han och ibland glimmar texten till av djup skönhet och insikt.

Dotter Moas porträtt av mig är en njutning att ha och se.