Hundra år av ensamhet

Så har jag äntligen läst den! Boken jag köpte i pocket redan på 70-talet; Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez.

Det var klokt att jag väntat så länge, och nu läst Lina Wolffs nya översättning, även om det sannolikt inte var något fel på den första översättning, så var jag nog inte mogen att insupa mästerverket redan i tjugoårsåldern.

Redan titeln är fantastiskt och boken är ett frustande, ångande karnevalståg. För första gången hör jag en bok inläst av Magnus Roosman och det fungerar perfekt.

Detta är ett allkonstverk där varje mening är en utsökt delikatess att höra och läsa. Orden förhöjer livet till en gudomlig, sagolikt skimrande nivå.

Det är en släkthistoria, och beskrivning av Colombias historia, så vitt jag förstår. En hejdlös skröna och en ödesmättad tragedi.

Tyvärr uteblev det efterlängtade gråten, som Alex Schulman i sin podd berättade alltid kommer över honom när han läser bokens slut. En upplevelse han delar med många andra, men tyvärr inte med mig. Kanske för att min förväntan och förhoppning var för stor.

Jag blev t o m lite besviken på slutet, som är ett slags metaslut, ett grepp som jag stött på så många gånger att det blir mer sökt än drabbande.

En oförglömlig gång är när Klas Östergren avslutar Gangsters. Då sög en djup, svår ångest tag i mitt inre. Kanske hade Klas tagit inspiration hos Márquez, vem vet.

Palla frukt

Gravensteiner, mums! Det är en sort vi saknade i mitt barndomshem, så den har fått en speciell status för mig.

Mikael och Stina, som jag besökte på min cykeltur häromdagen,  planterade två äppelträd 1992, när de flyttade in. Dessa var översållade av solbelyst vacker frukt. Goda dessutom.

Jag har ett pallaminne från åk. 3. Jag blev hetsad att tillsammans med ett par andra palla plommon. Ägaren upptäckte oss och klagade till skolan, och vi fick en uppsträckning i klassrummet. Ett jobbigt minne, mest att jag lät mig pressas att göra något, som jag egentligen inte ville.

F ö kunde jag bli populär genom att ta med äpplen från våra många äppelträd och dela ut i skolbussen. Men, nej, det skulle nog inte imponera på dagens ungdom!

Äpplen har förblivit min favoritfrukt, som jag äter varje dag, så jag skulle gärna plocka på våra förvuxna träd i Småland om inte Coronaviruset hade satt stopp för den resan. Nu får det bli affärens fruktdisk i stället.

Hjärta av sten

Tidig morgon är en viktig, helig och helande tid för mig.

I morse vaknade jag 05.15 och som vanligt bara låg där, medan den lika vanliga ansattheten från nattens drömmar klingade av.

Sedan tänkte jag sjunga en kortversion av Aquarian mantras, men först göra en genomgång av mina sju chakran kopplade till de fem elementen. Detta ledde mig in i en relativt djup och lång trance/hypnos. Mitt "knep" för att komma i trance är att gå in i tredje ögats märkliga och undergörande tomhet. Den förmågan har kommit till mig spontant och naturligt, och fördjupats mer och mer. I morse gick det väldigt lätt. 

När jag kommer i trance börjar mitt vänstra skulderblad och underarm att rycka. Det är någon rest av ett mycket tidigt barndomstrauma. Förmodligen att mamma tagit hårt i min arm, och ryckt och skakat. Jag kan välja att gå djupare in i detta trauma, vilket då blockeras och min andning låses. Ryckningarna är ett rent fysiskt fenomen, som inte är kopplade till några alls känslor (än så länge).

I stället brukar jag fokusera på lagom avslappning och att gå djupare in i en vilsam och läkande trance.

Där upplevde jag att mitt kron- och tredje ögat- chakra främst är kopplat till elementet eter, vilket stämmer överens med den traditionella ayurvediska läran. Eterkänslan är för mig en skön, tom rymd fylld av just detta vilsamma, stilla, läkande "ingenting".

Mitt halschakra upplevde jag som fyllt av svart skiffer.

Hjärtat, som är kopplat till elementet luft, upplevde jag som en vacker, vattenslipad, grå sten.

Foto: Malin Stoor

I Navelchakrat finns min eld (viljestyrkan) och lite förvånad att mitt vattenelement i sakralchakrat också är i sin ordning.

Mitt jord- och rotchakra kändes som toppen på en utbränd tändsticka.

F ö har jag senaste veckan upplevt en energi och ett "go", som mycket mer ständigt närvarande. 

Kan det vara så att tre och ett halvt års pensionärsliv, samt samhällets Coronanedvarvning, har tagit mig ur minst 25 års svårt överansträngning och utbrändhet? Är tiden med känslan att nästan ständigt "gå på fälgarna" över?😊

Det här blev en inblick  i min andlighet och dess uttryck.

Hur ser din ut?

F ö är dansen, andetaget och det stora, tomma, breddfulla Ingenting min religion.

Detta stora ingenting

"Nuckan" av Malin Lindroth är kort och välskriven, men det finns mycket mer att tillägga om detta försummade ämne! 

Malin gör en pionjärinsats, som fått välförtjänt uppmärksamhet och uppskattning. Blir också nyfiken på att veta mer om hennes liv och livsvandring. 

Den bortvändhet från mig själv mot det omöjliga, som jag känner igen så väl och länge hos mig själv. Den svårartade och plågsamma blygheten, som följde mig från skolåldern långt fram i livet. Jag var en nucka, ofrivilligt bortvald, till 34 års ålder. En miserabel ökenvandring.

Plussidan i det långa loppet är att förhoppningsvis utveckla en varm och vänlig vänskap med mig själv, vilket alla människor och relationer mår bra av.

"Jag kan gå ut i detta stora ingenting, lägga mig i det...som en sekund av bottenkänning... Jag kände hur allt som var ensamt i mig förbands  med landskapets ensamhet... Och plötsligt var min ensamhet så stor, så uråldrig och så i allas ägo att jag inte kände mig ensam alls."

Här blir Malin intervjuad om Nuckan på Littfest 2019.

Jag har även läst hennes senaste bok "Rolf" med god behållning. Den sista tredjedelen är febrigt medryckande och slutet egenartat...

Nässlorna blomma

"ibland kommer den fullständiga ensamheten, ödsligheten; den där snörande sugningen som kippar efter anda och skrik.. en virvel av kall ångest."

Så lyder några rader ur "Nässlorna blomma" av Harry Martinson, som vi fick läsa när jag gick i sexan, vilket gjorde att jag sedan aldrig läst något av sedemera 1974 års Nobelprisvinnaren i litteratur. Sockenungen Martins utsatthet, ensamhet och känsloliv kom alldeles för nära min egen situation, även om de yttre omständigheterna var mycket olika.

Bilderna i inlägget är tre av bokomslagen, som använts till boken, vars totala upplaga är ca 400 000 exemplar.

För några år sedan såg jag en mycket bra TV-film om Harry, om hans starka längtan efter mamma, som försvunnit till USA, några år efter pappans död. Senare dör även hans storasyster och syskonen splittras. Men före dessa tragedier tycks Martin eventuellt ha fått uppleva  några första goda år, till skillnad från mig, som slungades ut i rymden och blev en känslomässig Aniaravarelse redan några veckor efter min födelse.

Möjligen var det först i filmen, som jag fick veta att Harry, liksom min pappa, tog sitt eget liv, något som jag tror länge hölls borta från offentligheten.

I sista avsnittet av en tredelad utmärkt radiodokumentär, som jag lyssnat på nu i samband med att jag åter läst "Nässlorna blomma", fick jag också veta att Harry stack saxen i sin mage, när han var på dagen lika gammal som Moa Martinson var på sin dödsdag, vilket medförde att han avled några dagar senare. (Moa var 14 år äldre.)

Det enda som väcks till liv att jag minns från läsningen av boken i skolan är hur Martin hugger ihjäl en kalv, som ätit och skitit på hans mödosamt hopsamlade lövrisknippen, vilka han straffkommenderats att färdigställa en frisöndag. Förvisso en dramatisk höjdpunkt i boken.

Harrys liv var väldigt turbulent vid bokens tillkomst. Han hade flytt från Moa, var på väg att gå till sjöss igen, men ångrade sig (inför Moas självmordshot) och färdigställde boken. Att skriva den och återvända till sin barndom rörde så klart också upp mycket starka känslor. Det gör att boken får något ofärdigt och splittrat över sig, som samtidigt ger den stark nerv och närvaro i något som annars var tänkt att bli en stor episk berättelse.

Slutet är klassiskt tvärt... (Staffan Söderbloms efterord berättar att det tänkta slutet i manuskriptet fortsätter berättelsen längre.)

Skildringen av hur Martin dessförinnan trevande knyter an till Tyra är väldigt fin.

I radiodokumentären och efterordet till boken citeras ur ett brev, som Harry skrev till Tor Bonnier vid tiden för bokens tillkomst i mitten av 1930 - talet. Ord som jag till fullo kan identifiera mig med, förutom den allra sista kusliga förutsägelsen:

"Innerst är jag en obotligt sorgtagen människa, en överkänslig ödestyp som är stadd på ständig flykt från sina minnen. [...]  Jag tillhör av födelse och öde vandringen, vägarna och haven. Min är längtarens hytt. Jag är min egen elds kurir. Kanske ville jag inte vara det, men det har blivit så, det blev mitt öde och det har sina fruktansvärda orsaker. Min familjs grymma tragedi och min söndersargade barndom bildar bakgrund till den oro som en gång skall döda mig."

CV över ett brokigt arbetsliv.

Blev musiklyssning nån timme efter att jag vaknat 04 i morse. Dessförinnan hade jag tänkt igenom mitt arbetsliv. 23 år blev det på åtminstone 12 arbetsplatser, sommarjobb på metallindustri och sågverk oräknade.

Lunpsamlare, Emmaus Björkå 1971 - 72

Silare, Böksholms Bruk, 1973

Matrialfördelare, SvenskaFläktfabriken, Växjö 1974 - 75

Försöksodling, Lantbruksnämnden, Växjö 1975

Dräng på Hammarby, Högsby 1975 - 76

Tidningsbud under Vapenfri tjänst, Smålands museum, Växjö 1976 - 77

Avbytare i djurstallar, Växjö 1978 - 84

Vik. lärare, Åkrahällskolan, Nybro 1985

Vik. lärare, Lessebo 1986

Fast lärare, Källmursskolan, Gävle 1986 - 1991

Vårdgymnasiet, Gävle 1991 - 92, 1995 - 96

Vasaskolan, Gävle 1995 - 2002

Sjukskriven, Umeå 2002 - 2017

Pensionär, Umeå 2017 -

Pluggade heltid vid olika tillfällen under fyra år. 

Nationalekonomi och Kemi, Växjö 1972 - 73

Ingelstads lantbruksskola 1973 - 74

Driftsledarkurs, Ingelstorp 1981

Lärarhögskolan, Uppsala 1984 - 1985

Därtill pluggade jag motsvarande 6 - 7 års heltidsstudier vid sidan av jobbet. 

Nationalekonomi 20 p, Lund 1971 - 72

Historia 60 p, Växjö 1976 - 77,  1982 - 83

Samhällskunskap 60 p, Växjö 1982 - 83

Geografi 20p, Växjö, 1983

Datakunskap 10p, Lund, 1986

Idéhistoria 20p, Uppsala, Stockholm 1987 - 88

Eurropakunskap 10 p, Gävle, 1991 - 92

Psykologi 20 p, Lund, 1993

Religionsvetenskap 40 p, Växjö, 1993 -94

Grundkurs för skolförlagda lärarutbildare 5p, Falun, 1999 - 2000

Två gånger skrev jag 2,0 på Högskoleprovet. När jag försökte upprepa bravaden för några år sedan blev resultatet 1,6.

Studier var länge en drog för mig , som väl något bidrog till att jag blev utbränd och sjukskriven de 15 sista åren före pensionen vid 65 års ålder 2017. 

De sista 4 åren  atbetstränade jag halvtid på fyra olika ställen. 

Emmaus, Umeå 2013 -14

Samhall, Umeå 2014

Byggen, Viva Resurs, Umeå 2014 - 2015

Skogsstyrelsen, Umeå 2015 - 2017

På Skogsstyrelsen var det jätteskoj med härligt originella och lätt galna typer. Fanns förvisso även på de andra ställen, men på Skogsstyrelsen  hade vi stor frihet,  spännande, omväxlande arbetsuppgifter och fick en hel del gjort. Bl a byggde vi Äventyrsbana vid Nydalasjön och Utegym vid Bäcksjön.

Del av Utegymmet vid Bäcksjön.

Värt att minnas är också arbetet i lokalgruppen i Växjö för Tältprojektet 1976 - 77. Vi gjorde t ex en utställning om den lokala arbetarklassens historia, som vi bl a ställde ut på Smålands museum tills en starkt konservativ chef fick se den. Utställningen plockades bort och jag kommenderades till trista arbetsuppgifter.

Att se Tältprojektets föreställning med bl a Sven Wollter och Totta Näslund blev en oförglömlig upplevelse.

Alla årsarbeten obetalt politiskt arbete under 70- , 80- och 90- talen bröt definitivt ner mig. Jag slutade helt med det när vi flyttade till Umeå 2002, utifrån den sent komna insikten att jag annars aldrig skulle ha möjlighet att bli frisk.

Så var vi barnlediga tre år  1992 - 95 och bodde i Farshult (Tack Alf Svensson!). Då försummade jag ändå min ork och min dotters första år.  Även om jag hela tiden var hemma,  så läste jag både psykologi och religion, och kämpade för att mitt fadderbarns bror skulle bli frisläppt ur fängelse i Palestina/Israel. (Han blev det senare.)

Mamman Å hade också flera stora utställningar under denna tid.

11 december 1994 fick jag panikångest, min stora vändpunkt i livet, som genomsyrar det mesta på denna blogg.

23+4+3+15=45 år mellan studenten och pensionen , ja, det stämmer precis!

Ett sånt arbetsliv ger så klart fattigpension. Drygt 11 000 kr får jag ut varje månad. men vi klarar oss oväntat bra tack vare låg hyra och att vi inte har bil.

Liten och hjälplös i bullrande besserwisserns bubbla.

Vigdis Hjorts Lärarinnas sång är en spot on - beskrivning av min lärargärning! Liksom min rubrik till detta inlägg. 

Jag fann tids nog min tillflyktsort från min krossade och ödelagda självkänslas ruinlandskap, i mitt skarpa intellekts ointagliga förskansningar. 

De väckte beundran och än mer skrämdhet, och framförallt en obeveklig distans och isolering. Den välbekanta och trygga, ack så plågsamma och ensamma avskurenheten från min allra första tid i livet upprätthölls intakt, tills panikångesten raserade bubblan och det lilla, hjälplösa barnet, utmärglat och döende återfanns i ruinerna.

Ett mödosamt om - , uppbyggnads - och integeringsarbete mellan bubblan och barnet tog trevande sin början. Numera i bästa stunder en stilla lek, dans och upptäcktsfärd till muntra toner. Hjärta och hjärna knyts samman och brister ut i sång, inte minst tystnadens förunderliga toner.

Vigdis Hjorth Foto: Cappelen damm