Jag är uppvuxen i en "opolistisk" familj, men i en lantligt borglig miljö. Förresten var min farfar livligt engagerad i kommunalpolitiken och hade en mängd fritidsuppdrag där. Säkerligen som representant för Centerpartiet/Bondeförbundet. Något som jag dock var helt okunnig om under min uppväxt.
Enligt läraren Otto Ahlin, far till en av mina goda vänner, hade farfar en skrivmaskin, vilket var ovanligt. Farfar sa om den att det var en bra sak, men att den stavade så illa!
Första fröet till mitt politiska engagemang såddes när jag läste en bok om apartheid i Rhodesia i gissningsvis årskurs 8. Orättvisorna stack mig svårt i ögonen.
Mitt hem var också oreligiöst, men jag fick en stark barnatro, när jag fick en troende fröken i småskolan. Allt fröken sa var sant, så plötsligt dök Gud upp i mitt liv och gav mig svår ångest. Jag hade inte varit Guds bästa barn, utan varit ganska busig och levt efter devisen att det ingen vet något om, har ingen ont av. Men nu satt det alltså en allseende och straffande gud i himmelens höjd och höll koll. Det tog mig hårt och förändrade mig mycket. Jag försökte vara skötsam och exemplarisk.
Min religiositet kulminerade under och efter konfirmationen. Jag kände en stark kallelse att bli missionär, vilket plågade mig svårt. Och jag minns ännu den starka befrielse det var, när den tvångströjan försvann. En viktig faktor var att kristendomen kändes orättvis. Den som levt utan att veta om att kristendomen fanns var dömd och förtappad. Chanslös. Det var så orättvist och fel. Jag tappade tron.
Den i veckan avslutade radioföljetongen Brev från min barndom av Emma Reyes beskriver f ö drabbande kampen mellan religiös stränghet och ungdomlig friskhet i ett kloster i Colombia.
Min religiösa period bidrog nog något till att jag efter gymnasiet sökte mig till och började jobba på Emmaus Björkå, som ligger bara ett par mil från mitt barndomshem. Detta lumpsamlarkollektiv, med rötter i Bibeln och hos Abbé Pierre i Frankrike, för självhjälp och bistånd till fattiga länder hade en tydlig flum- och hippiestämpel på sig i bygden, men folk handlade gärna billigt där.
Jag var skoltrött och sökte mig till detta suspekta Emmaus, vilket plågade min mamma. Jag och en prästdotter från Älghult var de enda från trakten, som jobbat där. Resten var "konstiga" hippies och utrikes folk.
Emmaus var allt annat än flummigt, väldigt seriöst och arbetsinriktat. Samtidigt var det fyllt av spännande människor med brokigt förflutet. När jag kom dit 1971 och stannade ett år, pågick en politisk omsvängning från en humanitär verksamhet med kristna rötter till en politisk radikal organisation inriktad på att stödja olika befrielserörelser. Under mitt år på Emmaus pågick en strid mellan dessa rikningar, vilken kom att avgöras till de senares fördel, när Stellan Sandberg återvände till Björkå med sin familj efter att ha arbetat på Emmaus i Chile och där blivit mer radikal. Stellan, hans dåvarande fru Inga och några till tog Emmausrörelsen till Sverige. Stellan har skrivit en fascinerande och bra bok om sitt liv; Rapport från ett annorlunda liv.
De som i övrigt drev på utvecklingen i Björkå var det yngre gardet som sympatiserade med KFML(r) och det var dem som jag mest umgicks och utvecklade bestående vänskap med.
Min tanke var att efter ett år flytta till Göteborg och börja jobba på bandet på Volvo, men pappas hastiga död, självmord, gjorde att jag bara flyttade till Växjö, där jag till att börja med pluggade Nationalekonomi. Jag sålde Folket i Bild och hade en del kontakt med VPK, där den ledande Lennart Wärmby arbetat på Emmaus. Än mer kontakt hade jag med (r)arna och jag drogs successivt in i deras kamratgäng och arbete. Blev medlem 1976 och allt mer aktiv.
8
2 kommentarer:
Intressant att höra vad som ledde dig in i politiken. Livet är verkligen en lång rad pusselbitar som läggs på plats.
Ja, det är inte bara Herrans vägar, som är underliga 🙂
Skicka en kommentar