I förfluten form, definitivt för tio år sedan, höll jag helhjärtat med.
Och i viss mening håller jag ännu med. Att vara med en annan människa och känna mig anknuten är en garanterad helhetskänsla.
Brister anknytningen kan det skava och vara rent plågsamt.
Hursomhelst är jag numera övertygad om att jag kan hela mig själv.
Att skapa en varm och vänlig relation till mig själv, mina olika genomlevda och förhoppningsvis kommande år och sidor är min främsta syssla som pensionär.
Relationer till andra, i synnerhet dem som påminner om min onåbara mamma, vilka jag haft en osviklig dragning till, leder alltid till besvikelse. Även om de blev tillfredsställande här och nu, skulle de alltid bara avleda från det ursprungliga traumat och nödvändigheten att omfamna och hela dess förödande verkan. (Och i samma stund som onåbarheten upphör, upplöses också förtrollningen, eftersom projektionsmöjligheten försvunnit.)
Men förvisso har jag samlat kärlekens smulor från dessa relationer tills de blev en hel måltid, och jag förmådde föda mig själv.
Och hud mot hud, blick i blick och själ i själ med min Älskade S ett underbart, helande underverk.
Min egen helande kärlek med mig själv kan verka dygnet runt och är nog så viktig, då det nyfödda barnets behov är nästa ständigt närvarande och kan bli förödande i en vuxen till vuxen- relation.
Fågeltemat i Knausgårds bok känns överflödigt och lite påklistrat. Berättelsen i sig är god nog
Ett löst fågeltema med samma innebörd finns i filmen "Birds of passage", där traditionslevande indianstammar i Colombia ger sig in i cannabishandel med förödande konsekvenser. Sevärd och vacker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar