Den sista kurshelgen av ett år med frigörande dans på Framnäs Folkhögskola var över och jag hungrade redan efter mer. Särskilt drogs jag till denna varelse som behärskade en förmåga jag ännu saknade. Att gråta över sitt eget elände.
De följande dagarna övertalade jag intensivt Agneta att vi skulle fortsätta vårt inre processande på en annan alternativ terapisammandragning som jag fått nys om. Det hela skulle äga rum om ett par dagar på Enebåga kursgård utanför Flen.
Sedan jag lyckats utverka en rejäl restplatsrabatt för Agnetas del, begav vi oss iväg för en ny andhämtningspaus från vardagens frätande jämmerdal.
Enebåga visade sig vara en herrgårdsliknande anläggning ute på den sörmländska slätten. Agneta beslöt att kampera i huvudbyggnadens gemensamma sovsal, medan jag erbjöds rum i ett näraliggande hus i vars övre hall jag la mig att vila och samla intrycken.
Innan jag hunnit somna in, hör jag steg komma upp för trappan.
Tre timmar senare har Torkel och jag pratat oavbrutet med varann och blivit nära känt-varandra-hela -livet-vänner. Han är fd motorcrossSMvinnare och driver numera en välrenommerad motorverkstad i sin hemstad. Detta gör honom i mina ögon till en oväntad typ av nära vän på ett ställe som i övrigt verkar fyllas av TM-människor. Det är första gången jag möter en större grupp människor som sysslar med Transcendental Meditation. Deras svala, intellektuella utstrålning irriterar mig, förmodligen för att de påminner om mig själv. Torkel däremot är jordnära och varm, skör efter en smärtsam separation.
När vi på kvällen samlas för att inleda dessa fyra dagar av själsligt läkande övningar, inser jag att jag för första gången, hamnat på en sammankomst med ”indiskt gurustuk”. Ledaren Mr Nukunu är visserligen dansk, men talar på engelska till oss från en länsstol, medan vi sitter direkt på golvet framför honom. Han är en andlig mästare upplärd av Osho själv, som nu ska han föra dennes upplysning vidare till oss i denna mötesform, som av de invigda, kallas Satsang.
Hela upplägget får det att rysa i min demokratiska själ. Jag är uppvuxen med småbrukarbygdens Jantelag och sedan flera år skolad i tolvstegsrörelsens djupt jämlika mötesformer.
När Mr Nukunu så börjar prata om att när vi känner en djup längtan, men inte vet efter vad, då är vi på rätt väg.
Jag storknar.
- Rätt in i din sekt, tänker jag upprorisk. Men för ovanlighetens skull säger jag inget.
Utifrån ett intuitivt KBT-terapi-tänk beslutar jag att bryta mitt mönster och försöka besegra denna diktatoriska bluffmakare genom att omsluta honom med tyst kärlek.
Med slutna ögon söker jag djupt i mitt inre förgäves efter kärlek att omfamna Mr Nukunu med. I vanlig ordning är dessa bluffmakare experter på att nosa sig till vilka som är deras arga kritiker bland åhörarna och oskadliggöra dem. Han tilltalar mig, men jag låtsas inte höra. Jag tänker inte låta mig provoceras in i något öppet ordkrig. Att det här är hans hemmaplan, har jag redan förstått av de saliga blickarna han får från de (kvinnor) som sitter närmast hans fötter. Efter en stund ger han upp försöken att få verbal kontakt med mig.
- Här har vi en som redan nått Samadi, säger han och får skrattarna med sig.
Efteråt berättar Torkel för mig att han tror sig veta att samadi är det högsta medvetandetillstånd, som en van meditationsutövare kan uppnå. En förening med Alltet.
- Aha, han inser att han har mött en värdig motståndare, tänker jag uppmuntrad.
De följande dagarna fylls av kraftfulla dans-, andnings- och andra par- och gruppövningar. Jag får många underbara, djupa möten som skapar känsla av stark pånyttfödelse. Utanför kurslokalens stora fönster bryter den skira vårgrönska fram i takt med att vi blottar och läker våra sargade inre i starka bekräftande möten med varann.
Men på kvällarna har vi dessa långa satsangs, där jag fortsätter mina fruktlösa försök att omsluta Mr Nukunu med kärlek. Jag märker en stigande irritation från hans sida över min envisa strävan att dra ner honom från hans gurutron.
Sista kvällen inbjuder han oss att i tur och ordning sitta en stund i hans länsstol och säga eller fråga något framför hela gruppen. Jag väljer, under min stund i stolen, att tyst och stilla låta min blick vandra runt i gruppen och möta de andras blickar.
När vi återvänt till vårt hus, grämer sig Torkel över att han inte vågat anta erbjudandet att gå fram och sitta i Nukunus stol. Morgonen efter, den sista dagen, berättar han att han legat sömnlös och gråtit över sitt försuttna, eller vad man nu ska säga i detta fall, tillfälle. Jag försöker trösta honom och råder honom att prata med Nukunus assistent. Kanske kan han få chansen att prova stolen idag? Vi gottar oss en stund åt visionen att se Nukunu i utlöst krockkuddefart katapulta från sin gurutron och se Torkel överta den med stolta jag-överraskar-mig-själv- steg.
Så är vi framme vid den avslutande Satsangen. Deltagarnas ansikten är mjuka och blickarna varma. Stress och intellekt har vikit från oss och vi har nått ner i mer medmänskliga skikt av vårt inre och två förälskade par har uppstått i gruppen.
En ung kvinna i svår separationsångest går fram och knäfaller framför Nukunu. Hon trycker sitt huvud mot golvet och placerar hans fot på sin nacke!
Det kokar i mig av förtrytelse över denna kapitulation och beroende av någon, som i mina ögon är en pretentiös bluff.
Det hela blir inte bättre av att Nukunu inte med ett ord antyder att Torkels brinnande längtan att sitta i länstolen, nått fram till eller än mindre tänker hörsammas av länstolens nuvarande besittare. Som dessutom, som sagt, har en ung kvinnas nacke under sin fot.
Mr Nukunu eldar upp sig allt mer, där han talar från sin stol. Orden är allt annat än guruaktigt kärleksfulla. Jag är helt övertygad om vem han avser, när han meddelar (på engelska) att han ”gärna skulle sätta en kula i den, som ägnar hela sin kraft åt att jaga efter falska profeter”.
Min koncentration är på bristningsgränsen.
Då slinker det äntligen ur honom: "Kanske är han, Mr Nukunu bara en bluffmakare..."
I samma bråkdel av ett ögonblick rinner all kamp av mig, tårarna strömmar ur mitt hjärta och ner för mina kinder. Mitt hjärta omsluter kärleksfullt denna underbara man, som till slut sagt sanningen.
-Halleluja, Jag Älskar Dej och Hela Världen, Mr Nukunu!! jublar alla universums gökar och näktergalar inom mig.
När mina tårar så småningom börjar avta och en lugn, fullbordandets frid famnar mej, hör jag Torkel med lätt darr, men högt utbrista:
- May I borrow your chair, Mr Nukunu!
(Agneta och Torkel heter i verkligheten något annat.)
1 kommentar:
Jag berättade en kortversion av denna händelse under en av höstens fredagsmeditationer och kom efteråt i kontakt med en stark sorg över min oförmåga att kaptulera. Över mitt styvsinta, grundläggande överlevnadsmönster: Kämpa, kämpa, KÄMPA, som naturligtvis också har sin goda sida, men verkligen fortfarande behöver balanseras upp med mer tillit och ödmjukhet.
Skicka en kommentar