Samtalet med Anna Lytsy, som jag skrev om i mitt förra inlägg, blev verkligen bra terapi för mig. Jag (och min vän) satt nära Anna och hennes samtalspartner och jag kände direkt att hon har kommit en bra bit i sin läkning och utveckling. Det kändes tryggt och bra. Anna läste en del ur sin bok "Fru Freud och jag" och när vi i publiken fick komma med i samtalet, tackade jag och läste jag med darrande röst upp citatet nedan. Det gav Anna glädje och bekräftelse och jag kände tröst och bekräftelse från Anna.
Jag skrev ner citatet redan för tre år sedan, men har sen glömt bort det. Det är så bekräftande och trösterikt att någon satt ord på en förödande erfarenhet, som också jag delar, och som är grundbulten till mitt långa lidande. Det håller nu på att avta, tack vare mitt hängivna arbete. Just i eftermiddag har jag haft en rejält dånande kontakt med de ännu oläkta resterna. Upphovet till denna gruvliga separationssmärta är min allra första tid i livet:
"Fru Freud frågar mig om jag vet något om min egen allra första tid och jag vet så mycket som att jag föddes för tidigt och vägde lite och dessutom förlorade uppemot en fjärdedel av denna vikt under mina första levnadsveckor, antagligen på grund av att man, på den tiden, ansåg att alla barn oavsett fysisk och psykisk status skulle matas var fjärde timme och aldrig oftare än så. Och mamma lyssnade, och lydde de rekommendationer hon fick med sig hem från sjukhuset. Jag vet vidare att jag, i likhet med de flesta av mina generationskamrater, tillbringade det mesta av dagarna ensam i min säng. Jag säger till Fru Freud att jag, utifrån hur liten och svag jag var och utifrån hur oändligt lång och fullständigt oöverskådlig en fyratimmarsperiod måste ha varit för någon med mitt outvecklade tidsmedvetande och omogna hjärna, mycket väl kan ha legat där i min säng och frusit. Och svultit. Och nästan gett upp hoppet om att någon, någonsin skulle höra mina skrik om undsättning och komma in till mig och komma fram till mig och lyfta upp mig och ta mig till sig och se på mig och erbjuda mig det jag längtade efter mest av allt. För att inte säga verkligen behövde."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar