Under meditationen i fredags, som under det senaste halvåret blivit en god vana, kom en viktig insikt till mig: Att åldras bra är att mer och mer förädla sitt barnasinne. En viktig impuls till insikten var mitt telefonsamtal med min 92-åriga faster dagen före.
Mitt 60-åriga jag har levt i knappt ett år, medan mitt nyfödda jag har levt i snart 61 år! Dessvärre levde det i 45 år i svår fångenskap i mitt inre, men även det är en livserfarenhet och jag förstod plötsligt varför Ingela Romares film Om den mänskliga själens värdighet gjorde ett så outplånligt intryck på mig.
Samma starka intryck gjorde Jeanette Wintersons bok "Varför vara lycklig, när du kan vara normal?" Det är en direktrapport från livskrisens bultande hjärta mot bakgrund av hennes uppväxt som adoptivbarn.
Det är fascinerande att läsa hur konkret och bokstavligt, närmast psykotiskt, Jeanette får kontakt med sitt inre barn. Till en början förmår hon bara ge barnet en timme per dag av sin tid och hon försöker förgäves ta med barnet i sin terapi:
"Varför tog jag inte med mig varelsen på terapi? Det gjorde jag, men det fungerade inte. Sessionerna kändes oärliga. Jag kunde inte tala sanning och hon ville hur som helst inte följa med mig.
"Gå in i bilen..."NEJ."Gå in i bilen..."NEJ.
Det var värre än att ha ett litet barn. Hon var ett litet barn, fast hon hade även andra åldrar, eftersom tiden inte fungerar på insidan som den gör på utsidan. Ibland var hon en baby, ibland var hon sju år, ibland elva, ibland femton.
Vad hon än var så ville hon inte gå i terapi. "Det suger, det suger, det suger!"
Jag drämde igen dörren: " Kan du försöka lära dig äta med kniv och gaffel?"
Jag vet inte varför jag sa det. Hon var vild.
Så jag gick i terapi och inte hon. Meningslöst.
...
Några månader senare när vi tog vår eftermiddagspromenad sa jag något om att ingen hade hållit om oss när vi var små. Jag sa "oss" och inte "dig". Hon tog min hand. Det hade hon aldrig gjort förut. I vanliga fall gick hon bakom mig och avfyrade sina fördömanden.
Vi satte oss båda ner och grät.
Jag sa: "Vi kommer att lära oss att älska.""
Recensioner av Winterssons bok: AB, Corren, DN, Expr, GP, SMP, SvD, blogg, blogg, blogg, blogg, blogg, blogg, blogg
2 kommentarer:
Det är helt otroligt Torbjörn, jag har just läst Jeanette Wintersons bok men jag minns inget av det du citerar. Har jag läst den eller bara tittat på orden? Ja, det kan väl knappast du svara på. Men det var ingen bra läsning, uppenbarligen. Däremot tycker jag att boken bitvis var väldigt skakande, men också lite splittrad. Förmodligen som hon känner inför att skriva om detta svåra.
Ja, hon har låtit sin kris färga språket, som delvis är oskönt och sönderhackat, men väldigt drabbande och effektivt. I sin blogg använder hon en helt annan prosa.
Ja, våra minnen är väldigt selektiva, vilket gör möten och samvaro så spännande och helhetsskapande. Jag minns t ex inte alls vissa av de noveller av Jonas Karlsson, som du nämner i din blogg... Däremot glömmer jag inte den starka ensamhet han utstrålade när han satt ensam kvar vid bordet efter sitt fina framträdande och boksignering på Café Pilgatan för ett par år sedan.
Kram
Skicka en kommentar