Jackpottvecka, Lisbeth Salander på riktigt och annat raffinemang. Del 1. Tågresan

Deltagandet i årets lyssnarjury och resan till och prisutdelningen i Varberg blev en läkande häxkittel och ett svindlande äventyr.
Redan i liggvagnen till Göteborg "bytte jag ansikte" med elmontören David på väg till Frölunda- Luleå match (blev 2-0) och svensexa för bästa vännen. David berättade om sitt arbete och liv, och gav impuls till mitt nya undersökningsprojekt: Var hamnar ett par när de skapar ett gemensamt hem, i vilket hens hemtrakt? David är uppvuxen i Luleå, men bor nu i sina svärföräldrars hus 35 mil därifrån i Vittangi.
Själv följde jag med min Å (uppvuxen utanför Övik) först till Gävle och sedan hit till Umeå, innan det blev skilsmässa och bor nu 100 mil från mitt barndomshem i Småland. Samtidigt har jag väl aldrig klippt navelsträngen till mitt barndomshem, eftersom det ännu är i min och syrrans ägo.
I vems hemtrakt har du hamnat?
Hur som helst kände jag att Västkustresan var väl värd sin ansträngning redan när jag lite småfebrig steg av tåget i Göteborg. Allt härefter skulle bli bonus. Och vilken bonus!

Sorg och glädje

I dag vaknade jag badande i sorg. En blytung, förtärande, förlamande, bedövande, värkande, vilsam, skärande, förkrossande, mjukgörande SORG. Att hitta ord för det hela hjälpte mig att ligga kvar i sängen en knapp timme och vara i sorgen.

Sen gjorde jag ett mjukt, meditativt yogapass och upptäckte att jag kunde uppnå balans och sinnesro utan att det innebar någon flykt från sorgen.

Att sedan få glädjegråta flödigt till Johan Olssons makalösa guldprestation på den avslutande femmilen i skid-VM gjorde att det redan klockan tre varit en mycket bra dag på tillfrisknandejobbet.

Det för mig viktigaste som jag skrivit här på min blogg handlar f ö om sorg.

Örfilen

Sällan börjar jag läsa en bok och blir glad och förväntansfull, men Örfilen av Christos Tiolkas är en sån. Varför är det så oemotståndligt med en eländeskildring skriven med gott humör:
"Med ännu slutna ögon, på väg ur en dröm som löstes upp och redan var omöjlig att minnas slängde Hector en slapp hand över sängen. Vad skönt. Aisha hade gått upp. Han fjärtade i triumf och begravde huvudet djupt ner i kudden för att slippa undan den unkna metanlukten. Jag vill inte sova i grabbarnas omklädningsrum, brukade Aisha klaga vid de sällsynta tillfällen han råkade glömma av sig inför henne. Han hade med tiden lärt sig behärska sin kropp, att bara släppa efter när han var ensam, fisa och pissa i duschen, rapa när ingen annan var i bilen, strunta en hel helg i att tvätta sig och borsta tänderna när hon var borta på konferens. Hans fru var inte sjåpig annars men i fråga om manskroppens lukter och uttryck var det som om hon på sin höjd tolererade dem.
...
En söndagsmorgon när barnen sov över hos hans föräldrar och han och Aisha haft en härlig förmiddag med långsamt, milt, skönt sex och han lagt armarna om henne och viskat "Jag älskar dej, du är min största glädje här i livet, du är mitt allra dyrbaraste" hade hon vridit på huvudet med ett sardoniskt leende och svarat. "Nej, det är jag inte, det är cigaretterna som är din verkliga kärlek, cigaretterna är ditt allra dyrbaraste".
Grälet blev vidrigt och utmattande, de skrek åt varandra i flera timmar. Hon hade sårat honom, knäckt hans stolthet, inte minst när han förödmjukat insåg att den enda anledningen till att han förmådde bibehålla någon sorts behärskning var att han febrigt rökte den ena ciggen efter den andra."

Ska jag än en gång få möta en typ som krisande Lester i American Beauty eller en av Philip Roths romanfigurer? Vet inte, har annat på läslistan just nu, men upptäcker så att Örfilen börjar gå som TV-serie på SVT i kväll. Nice!

Mitt julevangelium 2012

"Varför gjorde du avunden till en synd och inte missunnsamheten?
Det borde vara tvärt om. Det borde vara en större synd att säga: Hon ska inte ha! än att säga: Jag vill också ha! Varför ska den som har berövats allt inte ens få önska?
Därefter ska jag lägga den andra kulan i hans vågskål:
- Detta är bitterheten. Den är jag också skyldig till. Och där har jag inga invändningar, den är och förblir en synd. Men låt mig förklara den, låt mig försöka visa vad den verkligen är.
Här skulle jag tala med lägre röst, nästan viskande:
- Bitterheten är en följdsjukdom. Den drabbar den som inte får sörja färdigt. Och jag kom att leva i en tid som inte erkände sorgen, i en tid som i stället letade problem. Det är enklare med problem, de kan åtgärdas, men sorgen måste genomlevas. Dessutom smittar sorgen och det skrämmer människorna, därför är de beredda att att gå till ytterligheter för att förhindra att den som har skäl att sörja verkligen får sörja. De ljuger. De moraliserar. De skriker och skrattar med gälla röster för att överrösta. Jag hade många skäl att sörja, därför väckte jag deras fruktan. De blev arga på mig för att mitt läge var förtvivlat. Därför tillhölls jag först att vara tacksam för att jag alls fick mat och kläder på kroppen, därefter att acceptera mitt öde och vara realistisk och så småningom att betrakta mina handikapp som ett opraktiskt tillstånd men inte en tragedi. Men det var en tragedi! Det är en tragedi att inte kunna gå och tala, det är oändligt mer än ett opraktiskt tillstånd. Var och en som drabbas borde ha rätt att knyta näven mot himlen i hela världens åsyn, att svära och förbanna, att skrika och slåss, att kasta sig omkull, sparka och dunka knytnävarna mot marken så gott det nu går, att gråta tills ögonen tömts på tårar. Först då förmår man se världen. Då kan man ligga kvar en stund och följa en myra med blicken när den släpar hem ett strå, först då kan man acceptera att mer än så kommer livet aldrig att ge, men att det ändå är mycket nog. Först då kan man medge att det är en lycka att alls få finnas.

Än en gång skulle jag se upp mot Den Store Skämtaren, han skulle leka med sitt skägg och se på mig, nicka för att få mig att fortsätta. Och det skulle jag göra för nu skulle ingenting kunna hejda mig:
- Och ändå var det inte bara det att jag inte fick sörja färdigt som gjorde mig bitter. Det var mer. Jag var aldrig viktigast. Aldrig någonsin var jag viktigast i världen för någon annan. Inte ens när jag föddes, för Ellen var Hugos död viktigare än mitt liv. Och efter det mötte jag aldrig någon som jag rimligen kunde göra anspråk på, det fanns inget skäl till att jag skulle vara viktig för någon. Det är bara logiskt; den som inte har varit viktigast i världen för sin mor kan aldrig bli verkligt viktig för någon annan. Knappast ens för sig själv."

ur Aprilhäxan av Majgull Axelsson s.312f

När allt blir bra,

släpps tortyren lös i varje cell av kroppen.

"May I borrow your chair, Mr Nukunu!" - en sann skröna från den alternativa terapivärlden våren 2003

Agneta grät, där hon satt som en otröstlig drottning på sin stol. Vi andra samlades lojala och hjärtevarma runt henne.

Den sista kurshelgen av ett år med frigörande dans på Framnäs Folkhögskola var över och jag hungrade redan efter mer. Särskilt drogs jag till denna varelse som behärskade en förmåga jag ännu saknade. Att gråta över sitt eget elände.

De följande dagarna övertalade jag intensivt Agneta att vi skulle fortsätta vårt inre processande på en annan alternativ terapisammandragning som jag fått nys om. Det hela skulle äga rum om ett par dagar på Enebåga kursgård utanför Flen.

Sedan jag lyckats utverka en rejäl restplatsrabatt för Agnetas del, begav vi oss iväg för en ny andhämtningspaus från vardagens frätande jämmerdal.

Enebåga visade sig vara en herrgårdsliknande anläggning ute på den sörmländska slätten. Agneta beslöt att kampera i huvudbyggnadens gemensamma sovsal, medan jag erbjöds rum i ett näraliggande hus i vars övre hall jag la mig att vila och samla intrycken.

Innan jag hunnit somna in, hör jag steg komma upp för trappan.

Tre timmar senare har Torkel och jag pratat oavbrutet med varann och blivit nära känt-varandra-hela -livet-vänner. Han är fd motorcrossSMvinnare och driver numera en välrenommerad motorverkstad i sin hemstad. Detta gör honom i mina ögon till en oväntad typ av nära vän på ett ställe som i övrigt verkar fyllas av TM-människor. Det är första gången jag möter en större grupp människor som sysslar med Transcendental Meditation. Deras svala, intellektuella utstrålning irriterar mig, förmodligen för att de påminner om mig själv. Torkel däremot är jordnära och varm, skör efter en smärtsam separation.

När vi på kvällen samlas för att inleda dessa fyra dagar av själsligt läkande övningar, inser jag att jag för första gången, hamnat på en sammankomst med ”indiskt gurustuk”. Ledaren Mr Nukunu är visserligen dansk, men talar på engelska till oss från en länsstol, medan vi sitter direkt på golvet framför honom. Han är en andlig mästare upplärd av Osho själv, som nu ska han föra dennes upplysning vidare till oss i denna mötesform, som av de invigda, kallas Satsang.

Hela upplägget får det att rysa i min demokratiska själ. Jag är uppvuxen med småbrukarbygdens Jantelag och sedan flera år skolad i tolvstegsrörelsens djupt jämlika mötesformer.

När Mr Nukunu så börjar prata om att när vi känner en djup längtan, men inte vet efter vad, då är vi på rätt väg.

Jag storknar.

- Rätt in i din sekt, tänker jag upprorisk. Men för ovanlighetens skull säger jag inget.

Utifrån ett intuitivt KBT-terapi-tänk beslutar jag att bryta mitt mönster och försöka besegra denna diktatoriska bluffmakare genom att omsluta honom med tyst kärlek.

Med slutna ögon söker jag djupt i mitt inre förgäves efter kärlek att omfamna Mr Nukunu med. I vanlig ordning är dessa bluffmakare experter på att nosa sig till vilka som är deras arga kritiker bland åhörarna och oskadliggöra dem. Han tilltalar mig, men jag låtsas inte höra. Jag tänker inte låta mig provoceras in i något öppet ordkrig. Att det här är hans hemmaplan, har jag redan förstått av de saliga blickarna han får från de (kvinnor) som sitter närmast hans fötter. Efter en stund ger han upp försöken att få verbal kontakt med mig.

- Här har vi en som redan nått Samadi, säger han och får skrattarna med sig.

Efteråt berättar Torkel för mig att han tror sig veta att samadi är det högsta medvetandetillstånd, som en van meditationsutövare kan uppnå. En förening med Alltet.

- Aha, han inser att han har mött en värdig motståndare, tänker jag uppmuntrad.

De följande dagarna fylls av kraftfulla dans-, andnings- och andra par- och gruppövningar. Jag får många underbara, djupa möten som skapar känsla av stark pånyttfödelse. Utanför kurslokalens stora fönster bryter den skira vårgrönska fram i takt med att vi blottar och läker våra sargade inre i starka bekräftande möten med varann.

Men på kvällarna har vi dessa långa satsangs, där jag fortsätter mina fruktlösa försök att omsluta Mr Nukunu med kärlek. Jag märker en stigande irritation från hans sida över min envisa strävan att dra ner honom från hans gurutron.

Sista kvällen inbjuder han oss att i tur och ordning sitta en stund i hans länsstol och säga eller fråga något framför hela gruppen. Jag väljer, under min stund i stolen, att tyst och stilla låta min blick vandra runt i gruppen och möta de andras blickar.

När vi återvänt till vårt hus, grämer sig Torkel över att han inte vågat anta erbjudandet att gå fram och sitta i Nukunus stol. Morgonen efter, den sista dagen, berättar han att han legat sömnlös och gråtit över sitt försuttna, eller vad man nu ska säga i detta fall, tillfälle. Jag försöker trösta honom och råder honom att prata med Nukunus assistent. Kanske kan han få chansen att prova stolen idag? Vi gottar oss en stund åt visionen att se Nukunu i utlöst krockkuddefart katapulta från sin gurutron och se Torkel överta den med stolta jag-överraskar-mig-själv- steg.

Så är vi framme vid den avslutande Satsangen. Deltagarnas ansikten är mjuka och blickarna varma. Stress och intellekt har vikit från oss och vi har nått ner i mer medmänskliga skikt av vårt inre och två förälskade par har uppstått i gruppen.

En ung kvinna i svår separationsångest går fram och knäfaller framför Nukunu. Hon trycker sitt huvud mot golvet och placerar hans fot på sin nacke!

Det kokar i mig av förtrytelse över denna kapitulation och beroende av någon, som i mina ögon är en pretentiös bluff.

Det hela blir inte bättre av att Nukunu inte med ett ord antyder att Torkels brinnande längtan att sitta i länstolen, nått fram till eller än mindre tänker hörsammas av länstolens nuvarande besittare. Som dessutom, som sagt, har en ung kvinnas nacke under sin fot.

Mr Nukunu eldar upp sig allt mer, där han talar från sin stol. Orden är allt annat än guruaktigt kärleksfulla. Jag är helt övertygad om vem han avser, när han meddelar (på engelska) att han ”gärna skulle sätta en kula i den, som ägnar hela sin kraft åt att jaga efter falska profeter”.

Min koncentration är på bristningsgränsen.

Då slinker det äntligen ur honom: "Kanske är han, Mr Nukunu bara en bluffmakare..."

I samma bråkdel av ett ögonblick rinner all kamp av mig, tårarna strömmar ur mitt hjärta och ner för mina kinder. Mitt hjärta omsluter kärleksfullt denna underbara man, som till slut sagt sanningen.

-Halleluja, Jag Älskar Dej och Hela Världen, Mr Nukunu!! jublar alla universums gökar och näktergalar inom mig.

När mina tårar så småningom börjar avta och en lugn, fullbordandets frid famnar mej, hör jag Torkel med lätt darr, men högt utbrista:

- May I borrow your chair, Mr Nukunu!

(Agneta och Torkel heter i verkligheten något annat.)

45 års fångenskap

Under meditationen i fredags, som under det senaste halvåret blivit en god vana, kom en viktig insikt till mig: Att åldras bra är att mer och mer förädla sitt barnasinne. En viktig impuls till insikten var mitt telefonsamtal med min 92-åriga faster dagen före. 
Mitt 60-åriga jag har levt i knappt ett år, medan mitt nyfödda jag har levt i snart 61 år! Dessvärre levde det i 45 år i svår fångenskap i mitt inre, men även det är en livserfarenhet och jag förstod plötsligt varför Ingela Romares film Om den mänskliga själens värdighet gjorde ett så outplånligt intryck på mig.
Samma starka intryck gjorde Jeanette Wintersons bok "Varför vara lycklig, när du kan vara normal?" Det är en direktrapport från livskrisens bultande hjärta mot bakgrund av hennes uppväxt som adoptivbarn.
Det är fascinerande att läsa hur konkret och bokstavligt, närmast psykotiskt, Jeanette får kontakt med sitt inre barn. Till en början förmår hon bara ge barnet en timme per dag av sin tid och hon försöker förgäves ta med barnet i sin terapi:

"Varför tog jag inte med mig varelsen på terapi? Det gjorde jag, men det fungerade inte. Sessionerna kändes oärliga. Jag kunde inte tala sanning och hon ville hur som helst inte följa med mig.
"Gå in i bilen..."NEJ."Gå in i bilen..."NEJ.
Det var värre än att ha ett litet barn. Hon var ett litet barn, fast hon hade även andra åldrar, eftersom tiden inte fungerar på insidan som den gör på utsidan. Ibland var hon en baby, ibland var hon sju år, ibland elva, ibland femton.
Vad hon än var så ville hon inte gå i terapi. "Det suger, det suger, det suger!"
Jag drämde igen dörren: " Kan du försöka lära dig äta med kniv och gaffel?"
Jag vet inte varför jag sa det. Hon var vild.
Så jag gick i terapi och inte hon. Meningslöst.
...
Några månader senare när vi tog vår eftermiddagspromenad sa jag något om att ingen hade hållit om oss när vi var små. Jag sa "oss" och inte "dig". Hon tog min hand. Det hade hon aldrig gjort förut. I vanliga fall gick hon bakom mig och avfyrade sina fördömanden.
Vi satte oss båda ner och grät.
Jag sa: "Vi kommer att lära oss att älska.""

Recensioner av Winterssons bok: AB, Corren, DN, Expr, GP, SMP, SvD, blogg, blogg, blogg, blogg, blogg, blogg, blogg