Oj, oj, oj

Vilken natt av sorg och smärta. Vaknar matt, kraftlös och fysiskt slutkörd.

Kan lätt förstå att ett barns lilla kropp måste förtränga detta för att överleva och behålla förståndet. Kan lätt förstå att jag försökte sluta andas för att undslippa.

Är botten nådd? Kanske. Men var är floden av tårar? Var är den trygga plats där den rinner?

Drömmarna nästan normaliserade. Inte längre bara skräck och dödsfällor. Men ännu mycket anspänning, kamp och utanförskap, som dock är i avtagande. Nå't ögonblick av kärleksfull gemenskap med en klass elever i drömsekvens i natt.

Jag fann det hejdlöst roande hur dessa bokomslag samspråkar!
Redan då kändes boklånen väl värda.