Är mor död

 "En kvinna föder ett barn och vet inte hur hon ska hantera den hjälplösa varelsen hon har fått i famnen och som är beroende av henne, av att hanteras av henne. Men hur hanterar man det när man inte hanterar sig själv? Barnet blir en börda, barnet blir en omöjlig utmaning, för hur bär man bördan, barnet, när man inte mäktar med att bära barnet man var, som bor i kroppen på alla och särskilt i kroppen på den som förlorar sin mor så tidigt att hon knappt minns henne och som därför bär modern som ett hål i kroppen, så som alla bär sina mödrar som hål i kroppen, små eller stora, levande eller döda och därför försöker vi fylla hålen för att själva kunna leva eller kasta av oss mödrarna men bär, om vi tycker att vi klarar det, istället skulden för att ha kastat av oss dem. Man blir inte fri utan att bli skyldig och förresten var man skyldig från början, blev man skyldig som barn för att man utförde smärttransport och förde över smärtan till sin syster eller docka som inte blev fin av att vara med en, instängd i ett rum i ett hus med en dörr för liten att komma ut genom så varje försök skulle bli en blodig, antagligen dödlig affär, men jag sprängde dörren och det blev en blodig affär och nu sitter jag här, i en koja i skogen med en älg."

"Först när jag sätter mig kommer barndomens förlamande smärta, jag hade väntat mig den, men inte så. Hade trott att jag hade träning i den smärtan, att den hade grånat och blivit hanterbar, men den kommer ifatt mig med förnyad kraft. Som tur är vet jag av erfarenhet att när det gör så ont att jag tror jag förlorar medvetandet, avdunstar den."

"jag diade omöjlighet av mamma, smärtan rann från hennes bröst in i min mun och ut i resten av kroppen, men något i mig förstod det och vägrade och sedan sökte jag mig bort från hennes omöjlighet och smärta."