lördag 23 januari 2021

Åt helvete med förfiningen!?

Jag har läst Amor Towels En gentleman i Moskva, som blivit brett hyllad, och värjer mig länge mot boken. All smärta, kamp och umbäranden som människorna i Sovjet tvingas genomgå för att resa sig ur feodalism och tsarvälde och rädda Europa genom att besegra nazismen, blir bara fotnötter och fond i boken, och då framhävs  de dåliga sidorna i landet.

Så inser jag att problemet är mer personligt. greve Rostovs förfining för mig i kontakt med mina egna tafatta försök i den vägen från ungefär årskurs 4 upp genom tonåren. De var en nödvändig överlevnadsstrategi, en bro över mörka vatten. Jag älskade Röda Nejlikan med Leslie Howard och läste PG Woodhouse böcker om Wooster och hans butler Jeeves. 

I åk 4 hittade jag på olika sätt att sitta och räcka upp handen beroende på ämne och lektion. Minns att L härmade och hånade mig för det, vilket förmodligen fick mig att sluta.

Ja, strategin föddes nog när jag började skolan. Där upplevde jag uppskattning för första gången. Och den kom när en arbetade för att vara duktig, bildad och "fin".

Förfiningen var inget medfött som hos greve Rostov och hans gelikar, som "vuxit upp i förnäma hem i kosmopolitiska städer, utbildats i humaniora, haft gott om ledig tid och exponerats för de finaste föremål".  I skolan var den ett mål och ideal, som fångade en småbrukarson med fallenhet för goda studieresultat. 

Mot detta kom jag sen att göra uppror med besked på gymnasiet, men upproret var dubbelt. Parallellt med det, fortsatte jag t ex att plugga vid sidan av min "proletära" gärning.

Med tiden blev jag lärare, som föraktade bildning och förfining och hyllade kritiskt tänkande och upprorsanda. 

Att vara anständig och respektfull och att stoiskt gör det bästa av situation och livsvillkor är hedervärt, men som påklistrad skydd och försvar mot det förflutnas förträngda smärtor blir det destruktivt. Liksom när syftet är att skaffa och vidmakthålla privilegier och maktpositioner.(Vi har sett fyra säsonger av The Crown, ja, jag har bara sett enstaka avsnitt, som verkligen visar "förfiningens baksidor.)

Sådan är dock inte romanfiguren Rostov. Hans förfining är äkta, respektabel och föredömlig. Relationen till Nina och sedan hennes dotter Sofia är fina och rörande. Och det förväntade slutet blir ändå en bladvändare. Men det är som helhet en ganska trögläst och förvuxen pojkbok. Jag tar dock  med mig Montaignes råd, som också är Rostovs och författarens motto och credo, att möta livet med munterhet: 

”Säkraste tecknet på visdom är en ständig munterhet.” Motsatsen är jag full av, av  födsel och ohejdad vana.

Sann förfining.


4 kommentarer:

Linnea/Bokblomma sa...

En bok jag aldrig har hört talas om faktiskt.
Det är fint med böcker att det så ofta går att känna kopplingar till en själv, ibland utan att man ens tycker att boken är särskilt bra..!

torgust sa...

Ja, verkligen! Eller som Dalai Lama (han är mig också främmande) sagt:"Du kan lära mest av den som står längst ifrån dej".

Karenina sa...

Intressant läsning om vilka tankar Towels bok väckte hos dig. Jag föll inte heller in i hyllningskören.

torgust sa...

Vad skönt, då är vi i a f två 🙂