I Nobelpristagaren Mo Yans mäktiga epos/skröna om kinesiska revolutionens utveckling i hans hemby från 1949 och framåt, återföds godsägaren Ximen Nao en tredje gång omkring 1970. Nu som gris. "Och oavsett hur mycket kärlek de överöste mig med var jag fast besluten att svälta mig till döds och göra slut på mitt eländiga svinliv."
Men
"Huzhu lät spenen stryka mot mitt tryne och mina näsborrar. Det kittlade och jag gav ifrån mig en häftig nysning. Jag kände hur hennes händer ryckte till och sedan brast hon ut i skratt. "Jag visste inte att grisar kunde nysa", sade hon. "Sexton! Gris Sexton! Om du kan nysa måste du väl kunna äta!" Hon grep tag om spenen, riktade den mot mitt tryne och klämde försiktigt ihop den, så att en varm vätska sprutade in i min mun. Jag slickade instinktivt i mig den. Å, himmel! Jag hade ingen aning om att en suggas mjölk - min modersuggas mjölk - kunde smaka så sött, så underbart, så lent som siden, så varmt som kärlek, så fantastiskt att den fick mig att glömma förnedringen, att den fullständigt förändrade hela min syn på omgivningen, att jag för ett ögonblick kände att suggan som låg där på det hoprafsade höet och diade mina bröder och systrar var en nobel, helig, högtidlig och underskön varelse.
Utan en sekunds tvekan slängde jag mig över spenen och lyckades nästan sluka Huzhus ena finger. Sedan flödade vågor av varm mjölk genom min strupe och ned i magen. För var minut som gick blev både min kropp och min kärlek till suggan starkare. Jag hörde Huzhu och Jinlong klappa händerna och skratta, och i ögonvrån såg jag deras unga ansikten lysa som tuppkamsblommor. De höll varandra hårt i hand och när jag såg det flög glödande minnesfragment genom min hjärna. Men jag ville glömma allt det där, så jag slöt ögonen och lät mig svepas med av den glädje en kulting känner när han diar sin mor."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar