Längtan efter Liv

Det är sällan jag känner någon lust att lämna lägenheten, men när jag fick se en affisch för årets Littfest , som lyfte fram Liv Strömqvists namn, kände jag ett il av lust att besöka den och beskåda och lyssna till Liv.
Med stort intresse och nöje har jag läst hennes senaste seriebok "Prins Charles känsla". Först och främst är det en tankeväckande bok om kärlek och könsroller utifrån en feministisk genusteori.
För den som tror att könsrollerna är ett minne blott presenteras t ex följande fakta ur en undersökning av Kamratposten, där 6000 barn fick svara på frågan:

"Vem pratar du med när du är ledsen?"

Svaret blev:

Mamma 41%
Kompis 24%
Annan 12%
Ingen 11%
Pappa 5%

Det enda jag saknade i Livs "spaning" kring varför och hur vi parar ihop oss är anknytningsteorin. Desto gladare blev jag över den betraktelse kring sorgarbete, som hon har med i boken. Den gav stor igenkänning och bekräftelse att läsa.


"Sorgearbetet, det är som vilket arbete som helst. Man går upp på morgonen, äter frukost. Sedan sliter man hela dagen, bär, lyfter, staplar.
Man vistas på olika platser, olika människor passerar förbi. Man arkiverar, analyserar, skickar någonting. Tiden går fruktansvärt långsamt. Man längtar efter en rast.
Men det finns ingen rast. Det finns ingen helg. Det finns ingen semester. Det finns inget slut.
DET ÄR EN SJUKDOM OCH JAG ARBETAR MEDAN JAG ÄR SJUK."



Recensioner av "Prins Charles känsla": Sydsv , Exp , GP , GP , Svd , sn , bokhora , klittlit , DN , AB