Ett vettskrämt barn som kämpar för livet

I går natt vaknade jag redan klockan två med en oerhört intensiv stress djupt inne i mig; ett vettskrämt barn, som kämpar för sitt liv. Samtidigt var jag kolugn i de yttre lagren av min kropp och i mitt sinne och förnuft. Det tog mig två timmar att sprida lugnet ner i mitt djup. Aldrig förut har jag upplevt skillnaden mellan mitt barnjag och mitt vuxna jag så stor och så tydligt. Så intensivt och så lugnt. Så stark kontakt mellan de två.
Jag insåg också att det hela triggats av min tvåtimmarsfika med L dagen innan. Vi har känt varann sedan 2002, men nu var det länge sedan vi sågs senast, bortsett från ett hastig möte, som ledde till att jag tog initiativ till ovannämnda fikaträff . Jag har tidigare tyckt det varit mycket svårt, ja, omöjligt att få en djup, bekräftande och närande kontakt med L.
Jag har bara upplevt riktig kontakt vid ett tillfälle och då upplevde jag att hon angrep och tog ställning mot mig. Före vårt fikamöte hade jag tänkt på detta och att det faktiskt var ett sant och äkta möte. En stadig grund att bygga något bra utifrån, istället för vårt i övrigt famlande i tomma intet. Vi har också hela tiden haft en ömsesidig önskan om god och fruktbärande kontakt. Och jag insåg att jag bar en stor del av ansvaret för våra tidigare misslyckanden, eftersom jag under dessa år krävde "den andres hjärta på ett fat" i alla mina relationer. (Jag erbjöd/ serverade även mitt hjärta på ett fat. M a o var jag desperat, jag bar ett nyfött, utsvultet, anknytningsbehövande barn inom mig.) Detta skrämde givetvis många människor, långt ifrån alla. Det har lett till fantastiska möten, men L blev skrämd och hyser ännu tydlig rädsla inför mig. Vilket triggar mig och gör mig arg, frustrerad och förtvivlad. I vilken grad insåg jag först inför vårt fikamöte, när min kära granne E påpekade att det handlar om den rädsla min mamma kände inför mig (som nyfödd). Tack, E!

L och jag pratade om detta och mycket annat under vårt fika och vi hade kontakt. Inga hela hjärtan på faten, men förtroligt, sant och fint. Bekräftande och närande. Plötsligt förvandlades denna i mina ögon tidigare "hopplösa" relation, vilket gjorde mig glad och upplivade och det skapade också kontakt med de ännu oläkta delarna av traumat från den nästan bottenlösa kontaktlöshet jag tvingades uppleva som nyfött barn.
Vilket ledde fram till de nattliga händelser jag skrev om inledningsvis.

Det hela har också inspirerats av min läsning av Beate Grimsruds hyllade och uppmärksammade bok "En dåre fri". Jag har känt att jag och Beate har mycket gemensamt ända sedan jag hörde titeln på en av hennes tidigare böcker; "Jag smyger förbi en yxa". Den titeln sammanfattar utmärkt hela min uppväxt och en stor del av mitt vuxna liv. Först nu har jag läst något av henne. "En dåre fri" är inspirerande och fasaväckande. Den visar som Beate själv säger "att det inom en och samma person kan rymmas en oerhörd skörhet, men också en enorm styrka".
Skörheten är lätt att förstå, när man t ex läser följande beskrivning av huvudpersonens pappa:

"Vad är det med pappa? När han ska hämta Odd på dagis kan han komma hem med fel barn. När han kör bil kan han inte välja vart han ska åka. Han kör efter bilen framför, svänger när den svänger. Ibland kan han ställa sig bakom parkerade bilar och vänta på att de ska åka. Ingen i mitt fotbollslag vill åka med i pappas bil till en bortamatch. Då är risken för stor att vi inte kommer fram."

Boken är skriven med humor, men också fasaväckande. Detta kommer fram även i beskrivningarna av ur barbariskt psykvården ännu fungerar, med bältesläggningar och tung tvångsmedicinering. Men den ger också exempel på god och hjälpande vård via värme och mänsklighet.



Jag glömmer aldrig hur mitt sargade hjärta klappade i takt med Joe Cooker i Woodstockfilmen på en biograf i Paris 1970 (medan J sov i stolen bredvid).

Om Beate Grimsrud och En dåre fri: DN , SvD , Corren , SMP , sn , SYS , Exp , HBL , AB