Jag hade inte tänkt läsa denna bok. Hennes Sommarprogram var ganska bra, men jag kände inte att det gav mersmak. (Nu när jag lyssnar på det igen blir det intressantare; en ljusare fortsättning på boken.) Nåväl, när jag fick se boken med sitt vackra gröna omslag på biblioteket, tog jag hem den och började så småningom läsa. Då var jag fast...
Boken är modig, spännande, rörande och provokativ.Vi får följa Anns liv under sommaren 2008. Ett liv som präglas av manisk och krampaktig kreativ verksamhet, svår ångest och självmordsplaner. Det dåliga måendet får dock aldrig gå ut över arbetet: "Jag är mycket plikttrogen. Jag levererar alltid i tid. Alltid, alltid, alltid i tid.""...jag ställer aldrig in. Aldrig." Men däremellan kraschlandar hon på psykakuten, i sommarhuset, på hotellrummet, i kyrkan eller i hemmet, där hon har tre barn att ta hand om, även om mannen, prästen, tycks axla huvudansvaret för dem, vilket naturligtvis skärper hennes plåga.
Korta krascher får det bli för hon behöver tjäna femtitusen, helst sjuttiotusen kronor i månaden för att få det att gå runt.
Detta blir provokativt för mig som varit heltidssjukskriven i över sju år för att ta hand om mitt mående och klarar mig hjälpligt med femtontusen kronor.
Men jag tycker mig känna igen mitt 90-tal i Anns framfart. Jag ser en människa, som desperat flyr sina grundläggande värdelöshetskänslor, som "kör över sig själv med bulldozer" och befinner sig i djup livskris. Men Ann har en helt annan tolkning och tyr sig till en (senkommen) psykiatrisk diagnos. Hon är manodepressiv (bipolär sjukdom typ 2) och beroende av psykiatri och medicin:
"Det är inte synd om mig. Jag behöver inte era kramar eller omsorger. (Absolut inga kramar. Jag är krammotståndare.) Jag behöver vård. Jag behöver psykiatrisk vård. Medicin."
Detta blir för mig både provokativt och rörande att läsa. Jag vill inte veta av några psykiatriska diagnoser eller mediciner, när det så uppenbart handlar om oansvarigt leverne, sannolikt sprunget ur känslomässigt traumatiska uppväxterfarenheter. Men Ann har haft "en uppväxt som i varje fall inte är sämre än de flestas". En formulering som får mig att ana ugglor i mossen, liksom att uppväxten och särskilt dess känslomässiga innehåll inte alls tas upp i boken.
För mig är närhet, omsorg och kärlek, hud mot hud, mun mot mun, andetag i andetag, den fungerande vägen till tillfrisknande. (Men vägen dit kan vara mycket svår att finna. Ja, säkert ännu svårare för Ann som blivit våldtagen. Och jag hade inte ens någon insikt om hur dåligt jag mådde, när jag var i Anns ålder. Jag bet ihop och flydde så länge jag kunde och orkade.)
Intressant är att läsa om omständigheterna kring hennes utspel om utträde ur Svenska kyrkan (, som väl aldrig blev av, liksom inte skilsmässan från man eller Sydsvenskan. Gott så. I en livskris provar man sina livsomständigheter utan att nödvändigtvis behöva förkasta dem). Jag reagerade på hennes hätska utspel i Expressen då, men får nu veta att det hade en djupt personlig anledning; att hon kände sig avvisad, när hon under ett besök i en kyrka i Visby fick panikångest. Hennes anklagelser mot kyrkan för beröringsskräck (inför svåra teologiska frågeställningar) handlade alltså också om hennes upplevelse av beröringsskräck inför henne i hennes svåra nöd.
Rörande blir det också när Ann går igenom filosofisk och annan argumentering kring självmord och kommer fram till ett tydligt ställningstagande mot självmord. Men detta gäller inte för henne själv utan boken utformas till ett avskedsbrev, som avslutas under en Stockholmsresa i augusti 2008.
Därefter tycks hennes mycket hektiska liv ha fortsatt. Dagen innan boken ska komma ut i januari 2009 försvinner hon spårlöst under ett drygt dygn. Svårt sjuk (eller var det en helt naturlig skräck inför att "komma ut" som psykiskt sjuk?) väljer hon att bara fly, vilket trots allt tycks leda till en viktig vändpunkt för henne. (Insikten att hon måste ta det lugnare!)
Boken slutar med en strimma av liv och hopp och ett citat ur Uppenbarelseboken. (Jag hade tänkt att citera det här. Men den intresserade får läsa det själv i boken.)
För mig handlar det citatet om att ta väl hand om sitt inre barn. Jag undrar vad det handlar om för Ann idag? Kanske får jag svar i Vasakyrkan på tisdag.
Mer om Ann Heberlein och hennes bok: AB , HBL , Expr
3 kommentarer:
Det blev inget tillfälle att ställa frågor i tisdags, utan framträdandet skedde i form av ett samtal mellan Ann och hennes förläggare Svante Weyler.
En vacker tanke kom dock till mig. Att Anns bok och att hon går ut med att hon blivit våldtagen och med sin självmordsbenägenhet, kan vara till hjälp och tröst för många. Kanske har hon därigenom t o m räddat liv.
detta vill jag säga till Ann. Hoppas hon får de det.
Jag var på en lång utlandssemester nyligen.Jag stötte på svåra problem trots att jag befann mig i paradiset. Att finna tröst och avledning i böcker blev nödvändigt.jag hade bara tre böcker med. en av dem var Ann H.s och den blev min räddning. Ingen kan ana vilken tröst jag fick och
jag läste om den när de andra var slut. Jag hade panik och ville hem. ET want to go home tänkte jag och tårarna rann. men det var askmoln, ombokningsproblem mm. Då läste jag din: jag vill inte dö, jag vill osv. Med hjälp av den klarade jag förståndet Ann. Tack för att du vågade lämna ut dig.
Fint!
Hoppas det når fram till Ann.
Kram
Skicka en kommentar