Till min glädje finner jag att Anna Wahlgren idag på en helsida i DN får mothugg på sina alltmer brutala råd när det gäller att få spädbarn att sova m m. Det ger mig anledning att åter publicera en text, som jag skrev 2002:
"Direkt efter förlossningen la vi vår dotter på mammans mage och efter 40 minuter hade hon lugnt och målmedvetet kravlat upp till vänstra bröstet och börjat suga. Tvärtemot vad Anna Wahlgren skrev i Ordfront Magasin 11/02, lyckades barnet, helt nyfött, själv ta sig till den mat hon behövde.
Helt visst är barnet totalt beroende av den vuxne vårdaren för att leva, men barnet är vanligtvis utrustat med förmåga och kraft att fullgöra sin del av samspelet. I stället för den överlevnadsångest, som Anna Wahlgren talar om, föds vi med en förtröstan att samspelet ska komma att fungera väl. Barnet har också full kontakt med sina känslor och behov samt förmåga att uttrycka dem.
Tyvärr har de flesta av oss vuxna i varierande grad berövats den förmågan. Detta gäller i hög grad mig själv och därför var det mycket krävande att bli förälder. Den naturliga inre kompassen hade tystats under min egen traumatiska spädbarnstid på 1950 - talet. Jag blev som förälder därför tvungen att förlita mig på någon form av yttre regelverk bl a Anna Wahlgrens Barnaboken, nu delvis återgiven i Ordfront Magasin.
Där får man klara besked :
Egen säng efter "smekmånaden"
Eget rum senast efter fem månader
Mycket skratt och glädje inför en kort och saklig läggning på magen.
Mörkt
Tyst, övertygande, rogivande vaggning eller "buffning" av lämpligt slag - barnet ska tystna och slappna av i hela kroppen inom två minuter.
Idag inser jag att detta är ren barnmisshandel, men då genomförde jag det plikttroget.
Jag minns smärtsamt väl hur sova-hela-natten-kuren drogs igång. Jag körde barnvagnen sakligt och övertygande över en tröskel. Barnet grät (liksom mamman i sin säng) i 20 minuter innan det somnade. Ganska snart kom vi dock ner till de anbefallda två minuterna. (Barn är fantastiska på att anpassa sig till vuxenvärldens krav och förtränga sina egna behov och känslor. Att somna är för övrigt en metod att fly smärtan över att ens egna behov och känslor blir kränkta.)
Vid 10 månaders ålder fick vår dotter en feberkramp i barnvagnen, där hon skulle sova gott hela natten. Sedan dess sover hon med oss föräldrar i vår säng och hon ser alltid till att omedvetet under sömnen ha kroppskontakt med någon av oss, om så bara med en tå! Hon är nu 10 år gammal och har sedan en dryg månad börjat sova i egen säng i sitt rum, eftersom hon själv vill eller snarare eftersom kompistryckets "normalitet" gör sig påmind.
Den närhet, oxytocinstimulerande hudkontakt, glädje, ro och mänsklig värme, som det ger att dela säng, finns det ingen anledning att utifrån bestämda regler avbryta. De flesta av oss vuxna har skolats in till att (tro oss) behöva en hel natts ostörd, sammanhängande sömn för att klara en hel dags och kvälls sammanhängande arbete och vakenhet. Hur naturligt och rimligt är detta?
Vi är flockdjur som i årtusenden sovit tätt tillsammans för att hålla värmen. 2 - 4 timmars sammanhängande sömn i taget är tillräckligt för att ge kropp och hjärna återhämtning. Dessutom mår kropp och själ bäst av en tupplur efter varje måltid under dagen.
Allt detta ligger närmare det lilla barnets behov och beteende, som samhällets krav och Anna Wahlgrens kur gör våld på.
Varför utsätta spädbarn för detta?
Låt istället barnen sova gott tillsammans med vuxna och syskon så länge de själva vill.
Om barnet och mamman ligger i samma säng blir barnets behov av att amma under natten också enklare att tillfredsställa. Det är inte som Anna Wahlgren påstår att barn nödvändigtvis tröttnar på att dia. God amningen handlar inte enbart om mat utan också om närhet, värme, trygghet och kärleksfullt samspel. Vår dotter fortsatte att amma tills hon var fem år. Då bestämde vi föräldrar att det var dags för henne att sluta. För att minimera hennes kval meddelade vi henne detta helt abrupt en dag. Hon fick ett oerhört vredesutbrott på köksgolvet, men svalde förtreten och förträngde en avsevärd del av smärtan och sorgen, när hon märkte att vårt beslut var fast och oåterkalleligt.
Genom att lämna ett så pass stort barn utanför detta beslut, berövade vi henne möjligheten till ett längre och mer läkande sorgearbete. Att sluta med en väl fungerande amning, där även mamman upplever glädje, närhet, ro och värme är säkert en av människans största förluster genom livet.
Själv har jag burit med mig ett förträngt och plågsamt lidande över att min mamma rastlöst och otåligt ville att jag skulle bli snabbt klar med mina amningsstunder. Det har bidragit till att jag levt mitt liv med känslan av att vara "en tjuv om natten" och skuldbelagt all njutning.
Att sova i samma säng som föräldrarna med bröstet inom bekvämt räckhåll, gärna liggande på rygg eller på sidan intill bröstet, är enligt min mening, också bästa sättet att minimera riskerna för plötslig spädbarnsdöd, istället för det andningslarm Anna Wahlgren förespråkar."
Publicerad i kortare version i Ordfront Magasin 3/2003.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar