För en tid sedan såg vi Simon Stahos "Himlens hjärta". Ett ytterst välspelat kammarspel. Dramatiskt, överraskande och omskakande, särskilt för rollfigurerna i filmen, medan vi åskådare kan njuta, förfasa oss eller vad helst vi vill. Filmen framkallade många gapskratt hos mig över rollfigurernas aningslöshet och sätt att hantera minst sagt delikata situationer. Min käresta la märke till att, när samma scen återkom två gånger i filmen, så var scenerna ändå lite olika. En kul detalj och blickning åt den mer uppmärksamma publiken.
Det är lätt att förstå att svenska toppskådisar gärna medverkar i Stahos filmer. Det måste vara en utvecklande utmaning och väg till personlig utveckling att medverka i hans filmer, som tar upp så många av våra mänskliga sidor, framförallt de mindre behagliga.
Trots allt är "Himlens hjärta" en slags må bra - film med lyckligt slut. Det är mer än man kan säga om filmerna "Dag och natt" och "Bang Bang Orangutang", min favorit av de tre Stahofilmer jag sett. Staho vågar penetrera nattsidan av våra liv och vår trasighet på ett konstruktivt sätt. Eller som han säger i en intervju: "Riktigt bra filmer är nästan alltid sådana som hälften av publiken älskar och andra hälften hatar."
2 kommentarer:
Blev inte imponerad av Dag och natt.
Alldeles för pretentiös för sitt eget bästa :/
Den här, samt Daisy Diamond är jag nyfiken på.
Filmtips: De ofrivillige
Han vågade verkligen ta sig an det svarta inom oss i Dag och natt. Det räcker för mig!
Jag ser också fram mot DD, men det lär dröja, eftersom jag väntar tills den finns att låna på biblioteket.
"De ofrivilliga" är beställd till ett bibliotek mycket nära mig, så den får jag snart se. Tack för tipset!
Ruben Östlunds föregående film "Gitarrmongot" var udda och bra.
Skicka en kommentar