Villerfalla och Vilavaro IV

Trampar luft i sömnens 

sylvassa virrvarr. 

Löser ut 

en skärm av djupa, mjuka

 andetag.

Siri Nilsen

Mer om Kapten Nemos bibliotek m m

Villerfalla och Vilavaro V

Tomheten   Tystnaden   Stillheten

Till sängs med Marcel Proust

"Berättaren är ett vilsegånget barn bland skuggorna" (Olof Lagercrantz)

Sven Lindqvist skriver klokt i en essä 1966: "Har man läst en sida Proust, har man läst hela Proust. Men denna insikt kan lika litet avhålla mig från de övriga 2 999 som en fullständighetsupplevelse kan avhålla mig från att fortsätta leva."

Ett annat sätt att säga det är att i ordmassorna ryms underbara guldkorn.
Här kommer tre ur "På spaning efter den tid som flytt" Band I:

"Men på sista tiden kan jag åter mycket väl, om jag lyssnar, förnimma de snyftningar jag hade styrka nog att kväva inför min far men som brast ut då jag blivit ensam med mamma. I själva verket har de aldrig upphört, och det är bara därför att livet nu omger mig med en djupare tystnad, som jag åter börjar höra dem, likt klosterklockor som under dagen överröstas av stadens buller, så att man tror att de tystnat, men i kvällens stillhet åter börjar ringa."

"Men en gång detta år råkade tante Leonies "vanliga lilla lunk" i olag. Likt en frukt som mognat utan att någon lagt märke till det och som lossnar av sig själv, inträffade en natt kökspigans nedkomst. Hennes smärtor var olidliga, och som det inte fanns någon barnmorska i Combray, måste Francoise redan före gryningen fara och hämta en i Thiberzy. Tante Leonie stördes i sin vila av flickans skrik, och hon saknade Francoise som trots det korta avståndet dröjde länge borta. På morgonen sa mamma därför till mig: "Gå upp och hör om inte tante Leonie vill någonting!" Jag steg in i det första rummet, och genom den öppna dörren såg jag tante Leonie som låg på sidan och sov. Jag hörde hennes lätta snarkningar och tänkte just smyga mig bort, men ljudet av mina rörelser måste ha trängt in i hennes sömn och kommit henne att "gå ner i varv", som det heter när det gäller bilar; ty snarkmusiken avbröts ett ögonblick och tog sedan åter vid i en lägre tonart. Därpå vaknade hon och vred på huvudet ett halvt varv, så att jag såg hennes ansikte. Det uttryckte ett slags fasa; hon måtte ha drömt något ohyggligt. Hon kunde inte se mig från sin plats, och jag stod kvar oviss om jag borde gå fram eller smyga mig undan, men så tycktes hon komma åter till verkligheten och inse att hon blivit skrämd av bedrägliga syner. Ett leende av lycka och from tacksamhet mot Gud som lät livet vara mindre grymt än drömmen upplyste svagt hennes ansikte, och trogen sin vana att tala halvhögt för sig själv när hon trodde att hon var ensam, mumlade hon: "Gud vare lov! Vi har ju inga andra bekymmer än kökspigan som håller på att få barn! Och jag drömde att salig Octave hade uppstått från de döda och ville ha mig att ta en promenad varenda dag!" Hennes hand sträckte sig efter rosenkransen som låg på det lilla bordet bredvid sängen, men sömnen överväldigade henne innan hon lyckats få tag i den; hon slumrade lugnad in på nytt, jag smög mig ljudlöst som en katt ut ur rummet, och varken hon eller någon annan har någonsin fått veta vad jag hörde."


"Luften därinne var mättad av den finaste tystnad"

Allt är möjligt med Inanna i Underjorden

Jag är känner mig allt oftare och mer som ett smärtsargat vrak. Det blir uthärdligt tack vare vetskapen att det handlar om sedan 64 år förträngda känslor.

Idag gjorde jag för första gången på länge ett av Adam Svenssons Kundaliniyogapass:



Det är egentligen två pass, eftersom passet avslutas med 11 minuter Sat kria, som är ett yogapass i sig. Då kom jag in i en starkt transformerande trance. Jag var med Inanna i underjorden. Det kändes som jag gång på gång tog mitt sista andetag.
Och mitt första, vilket kan vara på tiden.

Sat Kria - ett knep jag har för att hålla armarna sträckta, är att uppleva att den ena armen håller uppe den andra. I dag var det tydligt den vänstra; feminina som uppehöll.

 Om Inanna kan du lyssna här.

Så helvetisk, så poetisk, så ömsint

och så sparsmakat och berörande inläst av Maria Salah är den pågående radioföljetongen av den Romanprisbelönta "Mary" av Aris Fioretos:
 
"Dagarna blir bättre av rutiner. Vanan öppnar tillvaron inte bara utåt, mot världen, utan också inåt.
...
För att den skall vidga sig inåt krävs bara en sak: att  ligga raklång på golvet... Medan jag sträcker på mig önskar jag mig så intensivt att kroppen ska anta underlagets skepnad, bli lika stark och omedgörlig, att det under några minuter är som om jag själv försvann. Det låter inte klokt, jag vet, och jag har ingen aning om hur det går till, men jag sjunker genom cementen, berghällen och grundvattnet, och ändå lyfts jag samtidigt upp genom taket, svävar ut i vinden och natthimlen.
Jag kan inte säga var jag befinner mig under dessa minuter. Jag kan inte ens säga vem jag är. Jag vet bara att jag inte skulle ta slut om jag upphörde."

Detta upplever "Mary", redan som 23-åring, ensam i den första viken på fängelseön.
Jag först nu. Min ensamhet mellan 20 - 24 år var lika smärtsamt outhärdlig, som den tortyr hon utsätts för. Eller kanske mer outhärdlig, eftersom jag saknade den omslutande kvinnogemenskap hon ingår i , kärleksminnen och medveten kontakt med det lilla, spirande livet långt därinne. Eller kanske inte. Men den djupa samhörigheten med Mary finns hos oss alla. Alla som haft förmånen att uppleva ett av (den moderna, individuella) mänsklighetens fundament, ensamheten. Det gör lyssningen så stark och meningsfull. Närmast lustfylld, nu när ensamheten är en krydda, ett eko och inte ett kvävande slukhål.

Att emotionell smärta är lika smärtsam och påtaglig som fysisk (som om jag inte visste!!) , fick jag vetenskapligt veta vid mitt premiärbesök på Ögonblicksteatern och deras gripande och publiknära föreställning "Sällskapet".

"Ett granatäpple. När jag vägde det i handen tyckte jag att det såg ut som en korsning mellan hjärta och kranium."

Hypnos i ett upplösande, omslutande, livgivande folkhav

I tisdags sa jag till min läkare att jag lever med stora och tvära kast:
På halvtid är jag vuxen och kompetent Fas 3:are, ja, mer än halvtid, hemmet kräver också sin man. Samtidigt är jag en svårt försummad och ömklig två månaders bebis.

"Ok, då gör vi en visualisering för att lyfta fram den ideala goda modern till ett två månader gammalt spädbarn", sa han.

Sagt och gjort.
Ganska direkt hamnade jag i en projektion på skådespelerskan Maria Sid. Men sen började jag göra motstånd: Sorg och svårmod, min egen livshistoria måste finnas med!
Vänligt men bestämt framhärdade B att ta fram den ideala goda mamman. Välbefinnande spred sig i min kropp.
Helt föll polletten ner först två dagar senare.

På torsdagkvällen besökte jag en hypnosshow med Erik Olkiewicz på Sagateatern. Det blev halvannan timme livgivande och helande trance för min del, även om jag inte tillhörde de 28 frivilliga som gick upp på scenen, varav Erik behöll fem, som bjöd på en varm och vänlig skrattfest.
Glada, omtumlade och stärkta lämnade vi salongen.
På natten efter kom det till mig.

Jag har numera en ny mamma och pappa: Maria Sid och Rolf Lassgård!
Gärna kryddat med Frida Hallgren.
Både Maria och Frida medverkar i "Så ock på jorden" som jag ska återse under påskhelgen. Och i maj kommer "En man som heter Ove" med Guldbaggevinnaren Lassgård på Dvd.

"Drömmen om en famn" 6 april 2005. Nu är drömmen bättre uppfylld och hjälplösheten mindre. Eller mer exakt: Den förträngda hjälplösheten är mindre och den erkända större och bättre omhändertagen.

En flod av sorg flyter obeveklig genom min kropp

Den gör mig tung och trött, den stora mjukgöraren. Extra tydlig känns den efter uppvaknandet i den tidiga gryningen, ja oftast innan morgonljuset kommit.

Såg du "In treatment", TV-serien av Hagai Levi?
I så fall kanske du redan ser "The Affair" (HBO) skapad av samme Levi tillsammans med Sara Treem och med ett bråddjupt och suggestivt musikaliskt inledningstema av Fiona Apple. Det gör i alla fall jag och min käresta, lätt besatta av den täta och oförutsägbara intrigen, den djupa och trovärdiga, väl förpackade psykologin, har vi på en dryg månad kommit halvvägs in i säsong 2, som är den senaste.

Först drogs jag till Alison (Ruth Wilson) av samma anledning som Noah (Dominic West). "Hon var personifieringen av sex. En kvinna som inget äktenskap kunde överleva." Men naturligtvis är det den obevekliga strömmen av förlust och sorg i hennes djup, som det djupast handlar om.
Samma sorg som låg fördold i min mamma. Två barn födde hon, men hon saknade förmåga att djupare anknyta till oss, alltför infångad av sin skräck, perfektion, plikt och skam.

Så välgörande att äntligen få se den flöda i Ruth Wilsons rollgestalt. Ruth som f ö är i (exakt) samma ålder som min mamma var, när jag föddes.

Jag med stöd 14 april 2005. Upptäckte krokodilen i floden först när bilden var klar!