Sven Lindqvist skriver klokt i en essä 1966: "Har man läst en sida Proust, har man läst hela Proust. Men denna insikt kan lika litet avhålla mig från de övriga 2 999 som en fullständighetsupplevelse kan avhålla mig från att fortsätta leva."
Ett annat sätt att säga det är att i ordmassorna ryms underbara guldkorn.
Här kommer tre ur "På spaning efter den tid som flytt" Band I:
"Men på sista tiden kan jag åter mycket väl, om jag lyssnar, förnimma de snyftningar jag hade styrka nog att kväva inför min far men som brast ut då jag blivit ensam med mamma. I själva verket har de aldrig upphört, och det är bara därför att livet nu omger mig med en djupare tystnad, som jag åter börjar höra dem, likt klosterklockor som under dagen överröstas av stadens buller, så att man tror att de tystnat, men i kvällens stillhet åter börjar ringa."
"Men en gång detta år råkade tante Leonies "vanliga lilla lunk" i olag. Likt en frukt som mognat utan att någon lagt märke till det och som lossnar av sig själv, inträffade en natt kökspigans nedkomst. Hennes smärtor var olidliga, och som det inte fanns någon barnmorska i Combray, måste Francoise redan före gryningen fara och hämta en i Thiberzy. Tante Leonie stördes i sin vila av flickans skrik, och hon saknade Francoise som trots det korta avståndet dröjde länge borta. På morgonen sa mamma därför till mig: "Gå upp och hör om inte tante Leonie vill någonting!" Jag steg in i det första rummet, och genom den öppna dörren såg jag tante Leonie som låg på sidan och sov. Jag hörde hennes lätta snarkningar och tänkte just smyga mig bort, men ljudet av mina rörelser måste ha trängt in i hennes sömn och kommit henne att "gå ner i varv", som det heter när det gäller bilar; ty snarkmusiken avbröts ett ögonblick och tog sedan åter vid i en lägre tonart. Därpå vaknade hon och vred på huvudet ett halvt varv, så att jag såg hennes ansikte. Det uttryckte ett slags fasa; hon måtte ha drömt något ohyggligt. Hon kunde inte se mig från sin plats, och jag stod kvar oviss om jag borde gå fram eller smyga mig undan, men så tycktes hon komma åter till verkligheten och inse att hon blivit skrämd av bedrägliga syner. Ett leende av lycka och from tacksamhet mot Gud som lät livet vara mindre grymt än drömmen upplyste svagt hennes ansikte, och trogen sin vana att tala halvhögt för sig själv när hon trodde att hon var ensam, mumlade hon: "Gud vare lov! Vi har ju inga andra bekymmer än kökspigan som håller på att få barn! Och jag drömde att salig Octave hade uppstått från de döda och ville ha mig att ta en promenad varenda dag!" Hennes hand sträckte sig efter rosenkransen som låg på det lilla bordet bredvid sängen, men sömnen överväldigade henne innan hon lyckats få tag i den; hon slumrade lugnad in på nytt, jag smög mig ljudlöst som en katt ut ur rummet, och varken hon eller någon annan har någonsin fått veta vad jag hörde."
"Luften därinne var mättad av den finaste tystnad"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar