Längtan efter Liv

Det är sällan jag känner någon lust att lämna lägenheten, men när jag fick se en affisch för årets Littfest , som lyfte fram Liv Strömqvists namn, kände jag ett il av lust att besöka den och beskåda och lyssna till Liv.
Med stort intresse och nöje har jag läst hennes senaste seriebok "Prins Charles känsla". Först och främst är det en tankeväckande bok om kärlek och könsroller utifrån en feministisk genusteori.
För den som tror att könsrollerna är ett minne blott presenteras t ex följande fakta ur en undersökning av Kamratposten, där 6000 barn fick svara på frågan:

"Vem pratar du med när du är ledsen?"

Svaret blev:

Mamma 41%
Kompis 24%
Annan 12%
Ingen 11%
Pappa 5%

Det enda jag saknade i Livs "spaning" kring varför och hur vi parar ihop oss är anknytningsteorin. Desto gladare blev jag över den betraktelse kring sorgarbete, som hon har med i boken. Den gav stor igenkänning och bekräftelse att läsa.


"Sorgearbetet, det är som vilket arbete som helst. Man går upp på morgonen, äter frukost. Sedan sliter man hela dagen, bär, lyfter, staplar.
Man vistas på olika platser, olika människor passerar förbi. Man arkiverar, analyserar, skickar någonting. Tiden går fruktansvärt långsamt. Man längtar efter en rast.
Men det finns ingen rast. Det finns ingen helg. Det finns ingen semester. Det finns inget slut.
DET ÄR EN SJUKDOM OCH JAG ARBETAR MEDAN JAG ÄR SJUK."



Recensioner av "Prins Charles känsla": Sydsv , Exp , GP , GP , Svd , sn , bokhora , klittlit , DN , AB

Tungrörelseterapi

Jag har uppfunnit en egen kroppsterapi!

Ögonrörelseterapi är ett vetenskapligt sätt att läka trauman. Hur det går till konkret visas t ex i detta klipp (efter 1:30):




När jag vaknar på natten eller efter middagssömnen och mår riktigt dålig, brukar jag oftare och oftare komma i håg att på egen hand göra dessa ögonrörelser och märker att de lindrar smärtan och alltså också läker traumat. Jag har också märkt att jag när jag rör ögonen vill jag också hålla andan och även spänna munnen, vilket jag tolkar som ett försvar mot (ökad) kontakt med traumat. Detta ledde till att jag började öppna munnen och snabbt röra tungan från mungipa till mungipa. Då upptäckte jag att detta gav ett effektivare resultat för min del än ögonrörelserna. Dessutom börjar jag ganska omgående gäspa och slappna av bättre. Tungrörelseterapin var uppfunnen!


Här kan du läsa mer:
Ögonrörelseterapi hjälper vid ångest I den artikeln står också: Istället för att (låta patienten) röra ögonen kan terapeuten klappa patienten växelvis på händerna.
May fick ögonrörelseterapi – nu kan hon jobba igen I den artikeln står det ett varningens ord: "Det måste vara en stabil person som kan ta hand om känslorna som kommer upp. Därför går man igenom patientens bakgrund ordentligt innan man börjar med ögonrörelsen."

Ett vettskrämt barn som kämpar för livet

I går natt vaknade jag redan klockan två med en oerhört intensiv stress djupt inne i mig; ett vettskrämt barn, som kämpar för sitt liv. Samtidigt var jag kolugn i de yttre lagren av min kropp och i mitt sinne och förnuft. Det tog mig två timmar att sprida lugnet ner i mitt djup. Aldrig förut har jag upplevt skillnaden mellan mitt barnjag och mitt vuxna jag så stor och så tydligt. Så intensivt och så lugnt. Så stark kontakt mellan de två.
Jag insåg också att det hela triggats av min tvåtimmarsfika med L dagen innan. Vi har känt varann sedan 2002, men nu var det länge sedan vi sågs senast, bortsett från ett hastig möte, som ledde till att jag tog initiativ till ovannämnda fikaträff . Jag har tidigare tyckt det varit mycket svårt, ja, omöjligt att få en djup, bekräftande och närande kontakt med L.
Jag har bara upplevt riktig kontakt vid ett tillfälle och då upplevde jag att hon angrep och tog ställning mot mig. Före vårt fikamöte hade jag tänkt på detta och att det faktiskt var ett sant och äkta möte. En stadig grund att bygga något bra utifrån, istället för vårt i övrigt famlande i tomma intet. Vi har också hela tiden haft en ömsesidig önskan om god och fruktbärande kontakt. Och jag insåg att jag bar en stor del av ansvaret för våra tidigare misslyckanden, eftersom jag under dessa år krävde "den andres hjärta på ett fat" i alla mina relationer. (Jag erbjöd/ serverade även mitt hjärta på ett fat. M a o var jag desperat, jag bar ett nyfött, utsvultet, anknytningsbehövande barn inom mig.) Detta skrämde givetvis många människor, långt ifrån alla. Det har lett till fantastiska möten, men L blev skrämd och hyser ännu tydlig rädsla inför mig. Vilket triggar mig och gör mig arg, frustrerad och förtvivlad. I vilken grad insåg jag först inför vårt fikamöte, när min kära granne E påpekade att det handlar om den rädsla min mamma kände inför mig (som nyfödd). Tack, E!

L och jag pratade om detta och mycket annat under vårt fika och vi hade kontakt. Inga hela hjärtan på faten, men förtroligt, sant och fint. Bekräftande och närande. Plötsligt förvandlades denna i mina ögon tidigare "hopplösa" relation, vilket gjorde mig glad och upplivade och det skapade också kontakt med de ännu oläkta delarna av traumat från den nästan bottenlösa kontaktlöshet jag tvingades uppleva som nyfött barn.
Vilket ledde fram till de nattliga händelser jag skrev om inledningsvis.

Det hela har också inspirerats av min läsning av Beate Grimsruds hyllade och uppmärksammade bok "En dåre fri". Jag har känt att jag och Beate har mycket gemensamt ända sedan jag hörde titeln på en av hennes tidigare böcker; "Jag smyger förbi en yxa". Den titeln sammanfattar utmärkt hela min uppväxt och en stor del av mitt vuxna liv. Först nu har jag läst något av henne. "En dåre fri" är inspirerande och fasaväckande. Den visar som Beate själv säger "att det inom en och samma person kan rymmas en oerhörd skörhet, men också en enorm styrka".
Skörheten är lätt att förstå, när man t ex läser följande beskrivning av huvudpersonens pappa:

"Vad är det med pappa? När han ska hämta Odd på dagis kan han komma hem med fel barn. När han kör bil kan han inte välja vart han ska åka. Han kör efter bilen framför, svänger när den svänger. Ibland kan han ställa sig bakom parkerade bilar och vänta på att de ska åka. Ingen i mitt fotbollslag vill åka med i pappas bil till en bortamatch. Då är risken för stor att vi inte kommer fram."

Boken är skriven med humor, men också fasaväckande. Detta kommer fram även i beskrivningarna av ur barbariskt psykvården ännu fungerar, med bältesläggningar och tung tvångsmedicinering. Men den ger också exempel på god och hjälpande vård via värme och mänsklighet.



Jag glömmer aldrig hur mitt sargade hjärta klappade i takt med Joe Cooker i Woodstockfilmen på en biograf i Paris 1970 (medan J sov i stolen bredvid).

Om Beate Grimsrud och En dåre fri: DN , SvD , Corren , SMP , sn , SYS , Exp , HBL , AB

Ta sig vatten över huvudet

En galen vän, som förstår att förena nytta med nöje? Eller vad pågår?

Bildlek 24 januari 2011

Vägra vara offer!

Nina Björk skriver i DN att "målet för en levande kvinnorörelse måste vara den politiska - inte den personliga - förändringen." Men varför inte både och??

Att välja en personlig lösning, som Hanne Kjöler föreslår, att inte skaffa (fler) barn om man känner sig ”dränerad på energi av familjehelvetet” , är ännu mera huvudlöst.
Fast är jag själv uppvuxen i ett familjehelvete, som jag misstänker att också Hanne Kjöler och Maria Sveland är, så kan det te sig mer lockande att antingen förneka de strukturella, politiska hindren/offerrollen (HK) eller bara se de strukturella, politiska hindren och fastna i en (hämndlysten, bråkig, uppfriskande och tämligen omogen) offerroll (MS). (Tragiskt nog "väljer" många också den lösning Hanne Kjöler rekommenderar, att inte skaffa barn.)

I familjehelvetet finns det ett enda berättigat offer, barnet. Har jag som barn varit ett offer (enligt anknytningsforskningen har 30 - 40% av alla barn haft en otrygg uppväxt), är det nära till hands att jag som vuxen förnekar offerrollen eller fastnar i den, eller i en kaotisk, splittrad blandning. Ja, det är oundvikligt tills jag förmår att möta det barn jag en gång var, och ge henne/honom det bemötande och de relationer varje tryggt barn behöver för att växa upp till en trygg vuxen.

Som vuxna har vi möjlighet att förändra både på det politiska och personliga planet! Självklart, men det kan vara svårt att se om man ännu bär ett sårat, oläkt barn inom sig.

Andra röster i debatten:
Katarina Wennstam: "Ska det vara en unge till?

S(p)ex, relationer och allvarsord

Nu gör jag slag i saken och byter namn på min blogg. Dags att "tvätta bort" sexstämpeln, eller snarare utvidga begreppet. Nytt år, nya utmaningar!
Att övervinna skammen och framträda som en sexuell varelse, har varit en nyttig och senkommen tillblivelse. Så sen att sex i snäv bemärkelse, blivit med ålderns rätt, mindre viktigt och intressant. Eller snarare att det länge i mitt liv, var det område där jag projicerade in själva livskärnan och livsbristen, som dock handlade om så mycket mer och annat.
En ännu större utmaning för mig är att bjuda in glädjen och lättsinnet i vidare mening i mitt liv.
Det sker automatiskt i takt med att jag sörjer och frigör mig från smärtan i mitt tidigare liv. Men jag har också fått inspiration av boken "Den kloka kärleken", en relationsklassiker av Gay Hendricks & Kathylin Hendricks, som först nyligen har kommit i mina händer (Tack, E!).
En bok, som jag varmt rekommenderar och hoppas återkomma till. Författarna menar att det behövs sex! åtaganden för att bli fri från medberoende och i stället träda in i ansvarsfull gemenskap:

1. Jag åtar mig att bli förtrolig med min partner och att undanröja allt som står i vägen för att bli det.
2. Jag åtar mig att arbeta på att utvecklas till fullo som individ.
3. Jag åtar mig att blotta mig helt och fullt i mina relationer och inte dölja någonting.
4. Jag åtar mig att hjälpa människorna i min närhet att utveckla sin fulla styrka.
5. Jag åtar mig att agera i medvetande om att jag till hundra procent själv är upphovet till min verklighet.
6. Jag åtar mig att ha trevligt i mina intima relationer.