Ensamhet och tystnad dödar oss

O nej, sorgens ord dödar ingen.
Det är ordlösheten som dödar.
Talande lever vi,
stumma dör vi.

Olof Lagerkrantz

(citerat ur boken Förluster - Om sorg och livsomställning av Barbro Lennéer Axelsson. Citatet är första halvan av en dikt ur Linjer (1962))

Efter ett par veckors intensivt umgänge med nära och kära gick jag nu i helgen in i en delvis självvald ensamhet och vila.

Detta medförde att en tilltagande känsla av övergivenhet började växa inom mig. Den kulminerade i lördags natt, när jag vaknade halv fyra i en stark ruelse över mitt tröstätande under kvällen. Efter en stund började jag känna att under den ruelsen fanns (det verkligen problemet) en gnagande, frätande, vag men fruktansvärt giftig och förödande separationssmärta.

Jag bejakade smärtan (vilket är betydlig lättare sagt än gjort) och började samtidigt att mjuka mig själv med fingertopparna över bröstet, så det framkallade vällustrysningar, samtidigt som jag sjöng tröstande för mig själv och tänkte och lekte med minnen av fina kärleksmöten den senaste tiden.

(Styrkan i kärlekens läkande kraft är beroende av hur mycket sanning och närvaro den rymmer. Jag har också märkt att styrkan är större i nya (eller förnyade) relationer, vilket jag tror beror på att jag främst jobbar med att läka sår från min allra första tid i livet.)

Grundförutsättningen för att "tricket" att skapa ett kärleksmöte med mig själv ska fungera så bra (en mirakulös vändning från djup separationssmärta till en känsla av varmt välbefinnande på mindre än än timme, ja, faktiskt på ett fåtal minuter) är alla de timmar av hud mot hud - kärlek, som jag tillbringat med min käresta.

(Eller kanske skulle det fungera ändå om jag tidigare haft mod och sinnesnärvaro nog att bejaka mitt inre barns (värsta) känslor utan att infångas, uppfyllas av och börja kämpa med barnets rädsla och skräck inför dessa känslor, vilket blockerar och stänger vägen till djupt, läkande möte med det lilla, svaga, sårbara barnet inom mig. Det är ack så svårt att vuxet värna och vårda detta lilla barn, när jag samtidigt (i min upplevelse) ÄR detta barn.)

Men denna natt lyckades jag alltså med "tricket" (efterdyningarna lever ännu kvar) och jag kunde riktigt "gona" mig i en mjuk, läkande närhet till mig själv och den kreativitet, som föds ur den, t ex denna text och följande dikt:

Jag vill ha flöde
(just nu helst av tårar)

Jag vill ha tydlighet
(sanning öga mot öga)

Jag vill ha kaos
(förträngningar som brister, mönster som bryts och släpper lös extatiska jubelströmmar, ja, alla rännilar är välkomna!)

Jag vill ha lätt sinne

I Allt Detta - lyssnade, mjuk vila
Snälla, snälla, ge mig kraft och mod
I Allt Detta - lyssnande, mjuk vila

Alice i Underlandet

Jag ligger oftast vaken en eller ett par timmar under natten, efter att jag sovit 4-5 timmar. Ofta har jag somnat in genom att lyssna på en ljudbok, vilket är ett suveränt sömnpiller för min del. Just nu lyssnar jag på Alice Munros senaste novellsamling "För mycket lycka" inläst av Helena Brodin, som är en av mina absoluta favoritröster.

Jag har haft svårt att förstå mig på Munros noveller. Människornas öden tycks inte följa de psykologiska mallar, jag är van vid i mitt eget liv eller i andras berättelser. Munros människor tycks ofta drivas runt och forma sina liv efter diffusa och glasklara paradoxer.

Jag levde länge med ett till stora delar falskt, förnekande jag, som då var min sanning. Sedan den bubblan sprack har jag ihärdigt sökt mitt sanna, autentiska jag, även om jag vet att detta sanna jag är ofullständigt och i ständig förändring, så finns där ändå mellan tummen och pekfingret ett slags sant jag, som kan vara riktpunkt eller snarare kölen på min livsfarkost.

Så tror jag fortfarande, men Munros noveller handlar om människor, som därtill är betydligt mer maktlösa och samtidigt mer maktfulla genom att röra sig i ett landskap, som är betydligt mer mångtydigt än vad kategorierna sant/falskt eller rätt/fel ger utrymme för. Hennes berättelser blir därigenom djupt gripande och mänskliga samtidigt som de är vardagligt lågmälda och utan stora känslomässiga åthävor. I varje fall kommer känsloutbrotten sällan där de är väntade eller motiverade.

Folk är ”på väg att göra sådant som de inte visste att de hade inom sig”, som en av novellerna avslutas.

Vi har våra öppna motiv och drivkrafter, vi har våra dolda motiv och drivkrafter, vi har våra omedvetna motiv och drivkrafter och vi kastar dessa föreställningar om oss själva och varann mellan oss i en salig röra. Och det vi agerar på är alltid ett litet och ofta märkligt men obönhörligt urval av "sanningen". Vi är oändligt ensamma och oändligt sammanflätade.

Plötsligt förstod jag att tillvaron är

(outgrundlig)

Nästan inget kan jag förstå
men in i döden ska jag försöka
och samtidigt vila
än mer i kärlekens famn,
en skimrande droppe som hänger
i tillvarons bladgröna spets

Heja, Nadina!

Vill du rösta i Melodifestivalens webbjoker, så har jag ett bra förslag här; min vän Görels dotter Nadina.

(Vem hade trott att jag någonsin skulle promota Melodifestivalen? Times are a changing, som Bob sjöng.)

Nadinas bidrag både proffsigt,personligt och välljudande, och ligger i skrivande stund på 13de plats bland mer än 200 bidrag. Heja, Nadina!

Med modersmjölken

"Jag accepterar inte att du visar din sorg över den känslomässiga försummelse, som jag utsätter dig för. Visar du din sorg överger jag dig och du kommer att dö."



Sakta, sakta håller jag på att frikänna mig från den dödsdomen.

(Inspirationen till ovanstående formulering av en gammal insikt har jag fått tack vare böckerna:
"Sorgbearbetning", och "Lev som du vill och inte som du lärt dig". På videon sjunger Kiri te Kanawa "Sola, perduta, abbandonata" ur Puccinis opera "Manon Lescaut".)

Hjälpande hjälplöshet

Idag har jag upplevt en hjälpande hjälplöshet

Ett kravlöst, lustfyllt omhändertagande
En läkande vila i Stillhetens hav
I Alltets famn

Nära, nära, nära, nära, nära

Orka ta skiten

Boken "Vi är våra relationer" av Tor Wennerberg ger mig stor tröst och bekräftelse. Den presenterar anknytningsteorin och de senaste forskningsrönen inom denna, som visar att även (framförallt) subtila brister i samspelet mellan vårdnadshavare och barn skapar trauman hos barnet.
Wennerberg jämför och kopplar förtjänstfullt ihop dessa rön med bl a modern psykoanalys, mentaliseringsteori och traumaforskning. Boken är ganska svårläst, särskilt kapitlet om traumaforskning, men många avsnitt går direkt in i hjärtat. T ex följande:

"Övergivenhetsdepressionen betecknar Masterson (2000) som ett katastrofalt ´komplex bestående av sex affekter: mordiskt raseri, suicidal depression, panikartad hjälplöshet och hopplöshet, tomhet, meningslöshet och skuld´."

Låt mig ta det igen, nu i punktform och med lite fler förtydligande adjektiv, som gör att jag ännu bättre känner igen vad jag har tampats/tampas med i mitt tillfrisknande:

- mordiskt raseri
- suicidal depression
- panikartad hjälplöshet och hopplöshet
- frätande tomhet
- avgrundsdjup meningslöshet
- förintande skam och värdelöshetskänslor

Raseriet/vreden/ilskan/ursinnet kom följdriktigt till mig först och det gav mig då panik. Numera är det en i stort sett integrerad god vän och lekkamrat, vars goda frukt är tydlighet och förmåga att omsorgsfullt gå till botten med smått och stort i mina relationer.

Min nedstämdhet har aldrig varit suicidal, även om mitt inre barn burit med sig en mycket stark dödslängtan. Nedstämdheten är min "livsluft" när jag är ensam, särskilt sedan oron och rastlösheten, som tidigare trängde undan den, nästan helt försvunnit. Nu är jag, när jag är ensam, nästan ständigt ledsen och trött och vilar mycket.

Den panikartade hjälplösheten ersätts mer och mer av ett kravlöst, lustfyllt omhändertagande, som ger utrymme för den sunda svaghet och hjälplöshet, som är den sanna styrkans enda grund. Hopplöshet (intellektuellt sett) har jag (nästan) aldrig upplevt, men häromdagen upplevde jag att den kan vara ett kreativt kaos, om jag i lugn och ro och intensivt utbyte med mig själv och nära och kära ger den det utrymme den behöver.

Tomhet och meningslöshet kunde jag först inte känna igen mig i, för att sedan upptäcka att de är eller snarare varit min livsluft under lång tid, när jag är ensam. Varit, därför att jag nu mer och mer upplever att min ensamhet är befolkad av personer och känslolägen i min samvaro med dem, som jag numera internaliserat och kan "plocka fram" även i ensamhet. Ett stort framsteg!

De senaste månaderna har jag mer och mer upptäckt att mitt inre barn inte bara (men främst) är ett intensivvårdsbehövande spädbarn, utan också mer och mer av en nyfiken och lekfull 4-5 åring, som inte alls känner sig värdelös utan har ett sunt och glatt egenvärde.

Bakom gardinen

Här är en låt av en gammal vän, i en i mina öron glad och försonad version:





Här är den fina texten:

I detta månsken

flyr mörkret i skräck

Här på balkongen

viskar livet ditt namn

Ingrid är vaken

en gåva så stor

att krymplingen spränger

sitt öga i blod

För lusten att leva

för varenda sekund

för oro och ångest

allt tillkommer dig

Vårvinden smekte min kind

vidrörde häftet

siffror i oändlighet

Och plötsligt så fanns du där

en sekund av förvissning

en paus ut mot ingenting

Säg varför tror jag då

att du är mitt ursprung

när dina avtryck är

svarta av hat

I bussen en morgon

då

fälten täcks

av dig

Gyllenbrun är du

som böljande säd

Då fylldes mitt tomrum

då tänjdes den gräns

som skiljer det svarta

från allt flödande vitt

Se där har vi solen

den vinkar bak ljusa moln

den färgar ditt öga

Åh Gud,Ingrid

du skrattar igen