Ensamhet och tystnad dödar oss

O nej, sorgens ord dödar ingen.
Det är ordlösheten som dödar.
Talande lever vi,
stumma dör vi.

Olof Lagerkrantz

(citerat ur boken Förluster - Om sorg och livsomställning av Barbro Lennéer Axelsson. Citatet är första halvan av en dikt ur Linjer (1962))

Efter ett par veckors intensivt umgänge med nära och kära gick jag nu i helgen in i en delvis självvald ensamhet och vila.

Detta medförde att en tilltagande känsla av övergivenhet började växa inom mig. Den kulminerade i lördags natt, när jag vaknade halv fyra i en stark ruelse över mitt tröstätande under kvällen. Efter en stund började jag känna att under den ruelsen fanns (det verkligen problemet) en gnagande, frätande, vag men fruktansvärt giftig och förödande separationssmärta.

Jag bejakade smärtan (vilket är betydlig lättare sagt än gjort) och började samtidigt att mjuka mig själv med fingertopparna över bröstet, så det framkallade vällustrysningar, samtidigt som jag sjöng tröstande för mig själv och tänkte och lekte med minnen av fina kärleksmöten den senaste tiden.

(Styrkan i kärlekens läkande kraft är beroende av hur mycket sanning och närvaro den rymmer. Jag har också märkt att styrkan är större i nya (eller förnyade) relationer, vilket jag tror beror på att jag främst jobbar med att läka sår från min allra första tid i livet.)

Grundförutsättningen för att "tricket" att skapa ett kärleksmöte med mig själv ska fungera så bra (en mirakulös vändning från djup separationssmärta till en känsla av varmt välbefinnande på mindre än än timme, ja, faktiskt på ett fåtal minuter) är alla de timmar av hud mot hud - kärlek, som jag tillbringat med min käresta.

(Eller kanske skulle det fungera ändå om jag tidigare haft mod och sinnesnärvaro nog att bejaka mitt inre barns (värsta) känslor utan att infångas, uppfyllas av och börja kämpa med barnets rädsla och skräck inför dessa känslor, vilket blockerar och stänger vägen till djupt, läkande möte med det lilla, svaga, sårbara barnet inom mig. Det är ack så svårt att vuxet värna och vårda detta lilla barn, när jag samtidigt (i min upplevelse) ÄR detta barn.)

Men denna natt lyckades jag alltså med "tricket" (efterdyningarna lever ännu kvar) och jag kunde riktigt "gona" mig i en mjuk, läkande närhet till mig själv och den kreativitet, som föds ur den, t ex denna text och följande dikt:

Jag vill ha flöde
(just nu helst av tårar)

Jag vill ha tydlighet
(sanning öga mot öga)

Jag vill ha kaos
(förträngningar som brister, mönster som bryts och släpper lös extatiska jubelströmmar, ja, alla rännilar är välkomna!)

Jag vill ha lätt sinne

I Allt Detta - lyssnade, mjuk vila
Snälla, snälla, ge mig kraft och mod
I Allt Detta - lyssnande, mjuk vila