Tack vare Linda Skugges omdebatterade skoningslösa sågning, har jag nu lyssnat på Kristina Sandbergs En ensam plats, alldeles förträffligt inläst av Ellen Jelinek. Även boken är förträfflig; öppen, ärlig och fint berättad. Att bröstcancer kräver en så lång och svårt behandling, och uppföljning för den som blir botad, är ny kunskap för mig. Min mamma hade bröstcancer på 60- talet. Fick ta bort ett bröst och fick strålning och skador. Blev frisk från cancern. Förstår nu att detta kan ha bidragit till att trigga hennes allt nervigare och sämre mående.
Kristinas värsta ångest är naturligtvis att dö ifrån sina ännu små barn. Hon drabbas vid denna tid även av sin pappas död och mycket andra tuffa saker. Särskilt jobbigt är det att de flesta i hennes omgivning inte kan/vill/förmår förstå och bekräfta henne. I boken framstår hon som något sjåpig och gnällig. "Hon som är så framgångsrik har väl inget att klaga över".
Dessa saker; bristande bekräftelse, gnäll och sjåpighet, känner jag lätt igen hos mig själv, och det är väldigt befriande att Kristina ger luft åt dessa föraktade egenskaper. (Jag tror f ö det är detta, som får Linda Skugge att "gå i taket". Hon skriver själv förbluffande naket och sårigt om hur hon sjuk står på gravkanten och kämpar heroiskt (och åker Vasaloppet). I varje intervju hon gör, är detta huvudtemat. Hon har det värst och är bäst. Fascinerande läsning!)
Kristinas porträtt av svärmodern är nog det, som jag kommer att minnas längst, vid sidan av formuleringen "det behövande barnet". Min viktigaste insikt och strävan kretsar kring våra inre barn, men uttrycket "det behövande barnet" är nytt för mig. Så välfunnet och bra!
Så skönt att Benjamin Ingrosso lät det barnet få ännu tydligare plats i sitt fina Sommarprogram igår på midsommardagen!
4 kommentarer:
Jag har dragit mig för att läsa boken eftersom jag, som var tionde kvinna eller mer tydligen, fick bröstcancer för snart två år sedan. Det är jobbigt att hör andras historier om detta. Men kanske ska jag ändå ta mig an den ...
Stackars dej, förstår lite mer hur tufft det är att drabbas av bröstcancer, tack vare hennes bok! Ja, det är en avvägning det där mellan att läsa och få mer av det en lider av och få bekräftelse och stöd.
Den här boken har fått blandad kritik.. Men jag känner på mig att jag kommer att bli berörd när jag läser den så småningom.
Det är svårt att tänka sig in i hur tufft det är att behandla cancer. En kollega till mig behandlades framgångsrikt för bröstcancer men sa sedan efteråt att om det hände igen skulle hon tacka nej till behandling - hon skulle aldrig orka ta sig igenom det igen nu när hon vet hur det är.
Intressant vittnesmål! Ja, Sandbergs bok har fått mig att förstå hur oerhört tuff en cancerbehandling kan vara, vid sidan av att bli konfronterad med ett påtagligt dödshot. Samma sak med Niklas Rådströms Som har inget redan hänt.
Skicka en kommentar