Lite otippat att jag skulle bli förunderligt glad, när för mig okända Louise Glück fick Nobelpriset. Jag har hört hennes dikter i Dagens dikt denna månad, utan att särskilt notera dem eller henne, även om jag kände igen dikten om att sitta på tunnelbanan med en bok, när jag åter fick höra den idag.
Hon känns som en okänd, osynlig följeslagare, som länge gått vid min sida och satt ord på mitt liv. Och plötsligt blev hon uppenbarad med en svart dråplig humor, som får mig att jubla.
Extra roligt att Jonas Brun är en av hennes översättare, eftersom jag var med och utsåg honom till vinnare av Sveriges Radios Romanpris 2013. Och idag skriver han en Understreckare i Svenska Dagbladet, där han citerar ur underbara dikten Prisma:
när man blir förälskad, sa min syster,
är det som att träffas av blixten.
Hon sa det hoppfullt, som om hon ville
dra till sig blixtens uppmärksamhet.
Jag påpekade för henne att hon upprepade
vår mors formulering exakt, den som hon och jag
hade diskuterat som barn, eftersom vi båda
kände på oss att det vi märkte hos de vuxna
nog inte orsakats av blixtar
utan av elektriska stolen.
För övrigt syftar jag i rubriken på förfluten sorg, förlust och död, som kan bearbetas och i bästa fall övervinnas. Framtidens sorger, förlust och död kan jag mestadels hålla mig för skratt inför.
Louise Glück
2 kommentarer:
Jag blev också glad av Glück! Det är kul när man verkligen får chansen att upptäcka en ny författare. Jag känner på mig att jag kommer att gilla hennes poesi (jag har också hört henne i Dagens dikt). Kul att du var med och utsåg Jonas Brun till vinnare i Sveriges radios romanpris. Jag måste erkänna att jag har Skuggland oläst i hyllan(!). Den har förblivit oläst av ingen särskilt anledning alls. Det har kommit böcker emellan (i sju år uppenbarligen!). Nu känner jag att jag borde damma av den och läsa!
Ja, Skuggland är värd en läsning! Den har en egen plats i den rika floran av förnämliga barndomsskildringar, men jag vet allt om böcker som blir stående olästa 🙂
Skicka en kommentar