Den frågan finns kvar som ett skavande gruskorn i skon, när jag lyssnat klart på Lydia Sandgrens hyllade tegelstensroman Samlade verk. (Att recensenterna går så otroligt i spinn beror säkert på att boken utspelas i deras ( och min, men bara delvis) välkända värld.)
Jag minns att i trettioårsåldern brände några diktrader av Arthur Lundqvist i mig. De löd ungefär: " Kanske är livet något helt annat, men det kommer jag aldrig att få veta."
Efter att jag fått min panikångest tio år senare och började gå till botten med mig själv, har frågan successivt avklingat, men väcks nu åter till liv.
Vi och våra relationer är onekligen mångbottnade. Framförallt är andra människor mer mångfasetterad än vi vill ta in. Jag strävar efter att uppleva dem, så att de understödjer mitt trygghetsbehov.
Alltså kan jag i takt med att jag förhoppningsvis blir en tryggare människa börja se fler sidor hos dem och mig själv.
Kanske se det bottenlösas himmel och helvete?
Ja ja, Samlade verk är väldigt välskriven och mycket skickligt komponerad. Mycket bra inläst av Ludvig Josephsson. Vi får följa vännerna Martin och Gustav från tonåren till medelåldern. Ganska snart dyker också Cecilia, som blir Martins fru, upp.
Det blir något av ett triangeldrama, i a f under ytan.
Delvis går tankarna till Klas Östergrens Gentlemen.
Problemet för mig är Martin, ur vars perspektiv större delen av boken är skriven. "de allra flesta är inte så jävla märkvärdiga", säger Cecilia i boken. Och Martin är en av dem, även om Cecilia inte yttrar det med hänvisning till honom. (Eller gör hon det!?)
Det är lite tråkigt att läsa så mycket om en sådan person. Jag har så mycket av den människan i mig själv, vilken jag i och för sig trivs allt bättre med. Men varför ska jag dessutom läsa nästan 700 sidor om en liknande person? Som dessutom först i slutet av boken får sin första panikångestattack. Något som jag har fördjupats utifrån i mer än 25 år.
Jag känner mig uppenbart mer "märkvärdig" än Martin. Eller snarare mer bekant med mina bottnar och bottenlöshet. Eller tror mig göra det.
Cecilia och Gustav är undflyende personer, precis som flera gestalter i Martins bångstyriga romanprojekt.
Avsnitten ur dottern Rakels perspektiv blir för mig de mest intressanta. Hon är antagligen också den som författaren Lydia Sandgren har lättast att identifiera sig med. Men hennes förmåga att skildra andra personer och tider imponerar. Jag som var med har inget att invända. Och det är en bra bonus att få läsa en roman, som utspelar sig i Göteborg, i vårt Stockholmscentrerade land.
Igår såg vi Ken Loach's Sorry We Missed You. En mycket bra magsparksfilm om en verklighet och arbetsmarknad, som blir allt mer utbredd. En verklighet som också skildras i reportageboken Vi, skuggorna av Elinor Torp. Även om den framförallt skildrar det växande, illegala arbetshelvete, som samtidigt är väl integrerat med det legala.
Det känns inte längre så bekvämt att vi imorgon får ett paket levererat gratis från apoteket av ett budbilsföretag...
 |
| Lydia Sandgren har skrivit en hyllad debutroman. Foto: Emelie Asplund |
6 kommentarer:
Härligt att det blivit så mycket diskussion på kultursidorna om boken! Det bästa jag vet är att få diskutera med andra läsare om det jag läst. Men det blir sällan tillfällen, eftersom "alla" läser olika böcker, ser olika serier och filmer. Sedan är utbudet och nyhetstörsten så stor att det inte blir utrymme för längre och fördjupade diskussioner.
Så här skrev jag nyss som kommentar till Åsa Beckmans senaste inlägg i Dagens Nyheter:
"Ja,Martin är en alltför ointressant person (lik mig själv!?) för att läsa så många sidor om. Avsnitten utifrån Rakel fängslar däremot.
Kultursidesämnenreferenser är snartast legio i kritikerhyllade böcker.
Sen finns det för mig en intressant fråga, som går genom romanen. Hur mycket vet jag egentligen om andra, även närstående?
Och många andra infallsvinklar som gör boken läsvärd och intressant. Roades t ex av allt kring den fiktiva författare, som blivit Martins förlags guldkalv.
Imponerande, skickligt komponerad och välskriven, debut. Det finns också en svalhet och lagom distans i berättandet, som blivit ovanlig och därför gör läsningen behaglig och tilltalande för mig
Hoppas Liljestrand skriver!"
Intressant att läsa dina tankar om boken! Jag kan förstå vad du menar med att det inte är så intressant att läsa om Martin. Kanske behövs han som kontrast till Gustav och Cecilia.
Ja, nu har Liljestrand skrivit:
https://www.expressen.se/kultur/samlade-verk-behover-inga-pekpinnar-beckman/
Och förvisso har han rätt. Boken är just trevlig, även om den för mig också emellanåt blev tråkig.
Oj, ursäkta att jag missat din kommentar!
Kanske det, glad att jag läst boken är jag i a f.
Hej Torbjörn, det är kul att ha en pålitlig läsare i dig. Jag är mindre trofast, uppenbarligen. Ja, den boken väcker mycket tankar och jag undrar hur medveten Lydia är? Jag såg en fin intervju med henne som jag länkat till. Hon verkar tycka att Martin är en hyvens person. Och jag tycker han är intressant för han verkar rätt omedveten, men om man läser näst sista sidan så levererar Lydia något till oss. Som kommer sådär på slutet. Och då får jag sådan respekt för henne, en respekt som kommit och gått under de 700 sidorna ...
Tack för en rejäl och tankeväckande kommentar! Det är härligt att utbyta, när en läst samma bok, och Lydia har verkligen lyckats få igång många utbyten om sin bok!
Intressant när du skriver att Martin är intressant för att han är rätt omedveten, för mig var det alltså tvärt om, eftersom jag kände igen min egen (forna) omedvetenhet så väl. Har haft nog av att själv leva den.
Sen blir jag väldigt nyfiken på vad du syftar på på näst sista sidan! Måste läsa om och se om jag förstår vad du syftar på. Jag minns slutslutet som riktigt bra...
Skicka en kommentar