Spela roll

Den kaxige kulturmannen Norman Mailer, som levde i en mängd stormiga förhållanden, var gift sex gånger och nära nog knivhögg en av sina hustrur till döds, bekände i sin dagbok att han spelade en roll: ”Jag vars egentliga natur det är att likt ett barn som famnar universum klamra mig till en enda kvinna tvingas av mitt öde att vara orgiast eller åtminstone framstå som ­orgiasternas intellektuella mentor."

Jag skrattar gott åt den moderna upplysta människans hjälplösa uppgivenhet inför det tvingande ödet. Dysfunktionella mönster är det frågan om, och de kan brytas, även om de kan kännas som ett obevekligt öde. T ex när jag nästan dagligen kapitulerar för ett sötsug.
 
Vi såg Norrlandsoperans urstarka föreställning av Verdis grymma ödesdrama Rigoletto, som jag just nu återhör direkt i radions P2. Regissören och Refusedgitarristen Kristofer Steen, scenografen och ljusdesignern Linus Fellbom och kostymdesignern Behnaz Aram har skapat en visuell magspark och även det musikaliska kickar in.
Sångmässigt blev vi mest förförda av koloratursopranen Theresia Bokors spröda och vibrerande stämma.  Operans manskör gestaltar mörkrets makter ledda av sina trehövdade underhuggare till hertigen. Fyrkantiga kolonner rör sig över scenen och formar obevekliga dysfunktionella mönster, som tvingar in oss i våra roller.
I slutscenen irrar Hertigen efter sina eskapader, vilset som en illustration till Mailers dagbokscitat.

Spela roll... ja, vi har våra trygghetsskapande mönster. De syns på varje Instagramkonto, i denna blogg, i allt vårt görande. Förhoppningsvis rymmer! de tillräckligt svängrum, och vi är tillräckligt mogna att inte banna ett tvingande öde.

I mitt inre 14 november 2004