Dags att tydligt redovisa den viktigaste insikt/upptäckt jag gjort i mitt liv, och det förvånar mig att jag aldrig hört eller läst någon annan framföra den. Men du kan kanske hjälpa mig på den punkten?
Ja, insikten fanns i mig innan jag föddes. Den är essensen i vårt varande:
Två saker är gränslösa; allt och inget.
Ja, insikten fanns i mig innan jag föddes. Den är essensen i vårt varande:
Två saker är gränslösa; allt och inget.
I vår kultur sporras vi att nå känslan av gränslöshet via allt (mer konsumtion, aktiviteter och upplevelser) och vi fylls förvånade av ingenting.
Sanningen om att vara människa är att vara begränsad i tid och rum, i allt vi gör.
Att lära sig leva i den begränsningen är en viktig del av levnadskonsten.
När jag däremot blir begränsad i mitt varande och mina känsloupplevelser, försöker jag kompensera detta i mitt görande, vilket är fåfängt och dysfunktionellt. Att jaga efter vind. Även om det kan leda till storslagna prestationer, kommer sötman och sinnesron att bli kortvarig. Men det har fört oss från nöd till rikedom.
När nu rikedomen är uppnådd i världsmåttstock om än orimligt fördelad, är det dags att ge utrymme åt gränslösheten i vårt varande, allt det som är; närhet, närvaro, ärlighet, kärlek.
Och låta det vara grunden för vårt görande, i sin begränsning och ofullkomlighet.
Filmen "Still Alice", som blir en fullpoängare tack vare den mycket drabbande slutscenen på just temat görat och varat. Den utlöste något nästan bottenlöst, nästan obärbart, och tror jag, en mycket förlösande gråt hos mig.
Sanningen om att vara människa är att vara begränsad i tid och rum, i allt vi gör.
Att lära sig leva i den begränsningen är en viktig del av levnadskonsten.
När jag däremot blir begränsad i mitt varande och mina känsloupplevelser, försöker jag kompensera detta i mitt görande, vilket är fåfängt och dysfunktionellt. Att jaga efter vind. Även om det kan leda till storslagna prestationer, kommer sötman och sinnesron att bli kortvarig. Men det har fört oss från nöd till rikedom.
När nu rikedomen är uppnådd i världsmåttstock om än orimligt fördelad, är det dags att ge utrymme åt gränslösheten i vårt varande, allt det som är; närhet, närvaro, ärlighet, kärlek.
Och låta det vara grunden för vårt görande, i sin begränsning och ofullkomlighet.
Filmen "Still Alice", som blir en fullpoängare tack vare den mycket drabbande slutscenen på just temat görat och varat. Den utlöste något nästan bottenlöst, nästan obärbart, och tror jag, en mycket förlösande gråt hos mig.
 |
| Intighetens ocean. Zenmänniskor vet, i bästa fall, vad det handlar om. Kanske också
Martin "Rocky" Kellerman vars första roman heter "Allt blir inget"? |
3 kommentarer:
Jag upptäcker att Eric Schuldt skriver om paradoxen allt och inget i Expressen med anledning av Arvo Pärts 80-årsdag: "den som söker efter den stora enkelheten kommer att finna extasen". Men han ser inte förklaringen till det hela; att både allt och inget är gränslösa.
Intressant vinkling på livets stora gåta. Att se vår egen begränsning är sannerligen en av livets viktigaste insikter. Och att inte bli bitter.
Ja, bitterhet är inget trevlig, men en ofrånkomlighet för den som inte fått sörja färdigt. Vilket Majgull Axelsson lärde mig i "Aprilhäxan".
Skicka en kommentar