När jag kollar upp artikelförfattaren Helena Granström upptäcker jag att hon är hyllad författare. Och inte oväntat 30+ och 35- . Jag har en osviklig dragning till kvinnor i den åldern, eftersom min mamma var 33 när jag föddes.
Strax börjar jag lyssna på Helenas novell "Skördebrev" och finner den lysande om än tumlande ordrik. Rubriken till detta inlägg kommer från novellen. Henne ska jag definitivt läsa mer av!
För mig blir novellen som en fortsättning på Marlen Haushofers "Väggen", som jag nyligen avslutade och hoppas återkomma till på bloggen.
När jag sen hör Dagens dikt samspelar även den med novellen (läs den så förstår du hur):
"Två ting skriker ständigt i skapelsen,
havet och människans själ"
(ur "Varför skriver du om Ryssland?" av Louis Simpson)
Jag är barnsligt förtjust i sådana samspel!
 |
| Del av omslaget till Helena Granströms senaste roman. |
4 kommentarer:
Jag tyckte hennes artikel var väldigt vinklad. Visst finns det något eller mycket däremellan, mellan total frånvaro eller låtsasnärvaro och närvaro som kanske ibland inte är total. För psykologen har ju rätt. Vi behöver egen tid, framför allt behöver vi må bra när vi är föräldrar.
Ja, bra är det bra att må. Föräldaledighet åt båds föräldrarna skulle kanske kunna hjälpa, men gjorde det inte i vårt fall. Är man vettskrämd för närhet, så hjälper inte all tid i världen. Tur att lilla barnet i oss lever så länge vi gör det och ihärdigt väntar på att bli omhändertaget och varmt anknutet. Men ack vad knöligt det är att rätta till i efterhand. Men det går. F ö lär den där låtsasnärvaron vara värst av allt. Förvirrande och söndersprängande för det stackars barnet.
Det är svårt det här. Jag har anledning att tänka att jag själv kanske inte alltid var så närvarande som jag "borde" by the book. Men vad skulle jag göra? Jag gjorde så gott jag kunde ...
Gjort är gjort, och alla gör så gott de kan. Du har lätt min förlåtelse, men har du din egen?
By the heart. Jag längtar efter min.
Skicka en kommentar