Jag nappar åt mig Lena Anderssons "Egenmäktigt förfarande" från snabblånehyllan. En hyllad kärleksroman av henne som skriver så intellektuellt, snusförnuftigt och genomskådande i Dagens Nyheter bl a, hur är det möjligt?
Boken är liten och behändig, kort och lättläst. Och svår att lägga ifrån sig.
En genomskådande rapport om den besatta, ohjälpliga, hjälplösa kärleken. Befriande också med en författare, som utan större omsvep medger att detta är självbiografiskt.
DN:
" Är det du som är Ester?
Lena Andersson skrattar lite.
– Ja! I det inre livet är det väl till viss del så... Man kan inte skriva det här utan att ha varit med om något i den här vägen. Jag har ägnat väldigt mycket tid i mitt liv åt att fundera på varför det stod så där i ett sms, varför det inte kom och när jag ska skicka mitt nästa."
All intellektuell klarsyn, allt förnuft rasar totalt samman, inför varje uns av hopp:
" allt som lever vill leva och hoppet är inget undantag. Det är ett skadedjur. Det äter och frodas på de oskyldigaste av vävnader. Dess överlevnad ligger i en välutvecklad förmåga att bortse från allt som inte gynnar dess växt men kasta sig över det som göder dess fortlevnad. Sedan idisslar det dessa smulor tills varje spår av näring utvunnits. Nu gnagde hoppet med himmelsk frenesi. Under några korta sekunder var hon helt viktlös.
- Jag ger dig all tid du behöver, sa hon"
Boken gör klart för mig hur ofrånkomlig den olyckliga kärleken är för den, som saknat trygg anknytning och blivit svårt känslomässigt försummad under uppväxten.
Kärlekslösheten har förträngts och måste i vuxen ålder föras upp till ytan för att kunna börja bearbetas.Den olyckliga kärleken är den ofrånkomliga (om)vägen.
Mina år mellan 16 och 30 känns plötsligt oundvikliga och försonade.
 | |
| Min kärleks hundliv 28 oktober 2005 |
Svd
4 kommentarer:
Mördarbiet hade kanske också passat i den texten?
Som den olycklige eller som den ointresserade? Vilket menar du? Både och funkar så klart. Mångsidig bild det där! Jag Just Nu skulle också vara passande ilustration.
Tack för att du inspirerat mig till att använda mina gamla terapibilder i bloggen! De håller än. Nu är de mer bra bilder som gör mig stolt, än blödande sår som de var när jag gjorde dem.
Det var nog det här från Lena A:s text: " allt som lever vill leva och hoppet är inget undantag. Det är ett skadedjur. Det äter och frodas på de oskyldigaste av vävnader" tror jag. Fint att hon vann Augustpriser, jag ska helt klart läsa den. Och det är verkligen kul om jag lyckats inspirera dig att lägga ut dina bilder. De är mycket personliga. Men det är annorlunda att vara personlig i bilder tycker jag. Det är mer indirekt. I varje fall känns det så för mig, lite hemligt.
Lite hemligt,ja, det är fint, kittlande och spännande! För mycket hemligt, det kan vara förvirrande, skrämmande och destruktivt.
Skicka en kommentar