Det futtiga

Jag läser novellen ''Tröst' av Alice Munro och min reaktion blir den brukliga inför hennes noveller: ingenting.
(Upptäcker också att jag redan skrivit undrande och uppskattande om hennes "För mycket lycka".)

Hon skriver torrt, sakligt och med bitsk humor. Ulrika Milles sa  träffande i sin recension av "Tiggarflickan' i Kulturnyheterna att man bjuds ingen uppbyggelse av hennes noveller. Dessutom ligger hon i ålder och tid närmare min föräldrageneration än min egen. Hon växte upp  före och under Andra världskriget.

Det är med viss förtjusning jag i DN läser följande omdöme om 2013 års nobelpristagare i litteratur av Christian Lorentzen, Redaktör på London Review of Books:

”Årets pris är en bekräftelse på litterär konventionalism. Munros berättelser tar den Tjechovska realismen till dess yttersta och gråaste extrem. De är skrivna som från en värld där modernismen aldrig hänt. Och verkligen, Munros apolitiska karaktärer är rädda för den moderna världens intrång i deras fallfärdiga hörn av ett lantligt Ohio. De känner nostalgi inför en tid när sex och cancer var onämnbara saker. Hon är en älskling för en litterär värld som längtar tillbaka till de gamla förtrycken.”

Jag förstår precis vad han menar, men efter att läst om "Tröst" och sedan fem noveller ur Munros senaste novellsamling "Brinnande livet", varav fyra är rakt av självbiografiska, kan jag inte dela hans beska omdöme.
Alice ger mig en nyttig lektion i konsten att uppskatta det futtiga. Allt det outtalade, instängda, olevda livet med ett varmt, bultande hjärta långt där inne i den ängsliga livsrädslan.

Jag Just Nu - ett världskrig med 60 miljoner döda. 26 mars 2004.

Sanningen är att Alice uppväxtupplevelser kommer alltför nära mina egna. Det är så välbeskrivet att jag måste värja mig mot allt det som jag kämpat ett helt liv för att lämna bakom mig och frigöra mig från.

Min tidiga skoltid kunde t ex vara hennes: "lärde mig stå ut med hjälp av en underlig blandning av dödlig skräck och mallighet". Hennes ängsliga, kontrollerande, socialt ambitiösa men inkompetenta mamma är också min, liksom hennes mer självklara och jordnära pappa. Hennes fina samtal med pappan i "Natt" kan jag bara tacksamt och avundsjukt suga i mig.
Även jag var äldsta barnet. Även jag var det övergivna barnet som övergav min sjuka, döende mamma.

Munro larmar inte och gör sig till som många av sina manliga kollegor. "Saker och ting har förändrats. Det finns terapeuter att tillgå", skriver hon, men jag tvivlar på att hon gått till nån. Jag anar ett stort kvävt raseri inom henne, men å andra sidan har jag alla mina ogråtna tårar.

Mördarbiet 30 oktober 2003

Och till slut hittar jag både tröst och uppbyggelse i hennes berättelser. I novellen om den als-sjuke mannen, som väljer att ta sitt liv i hustruns ovetskap och frånvaro, och trots att den hett efterletade efterlämnade lappen visar sig innehålla helt annat än hustrun hoppats på. I berättelsen om mannen som hellre säljer sitt hus än avvisar eller kommer nära en kvinna. Ja, i dem alla.

"Vi säger om vissa saker att de inte kan förlåtas eller att vi aldrig kommer att förlåta oss själva. Men det gör vi - vi gör det ständigt."

- Nej, Alice, vi förlåter inte, vi förskönar och slätar över.
- Ja, jag vet, men jag skriver inte terapi, jag skriver litteratur!