För en tid sedan visade SVT en mycket fin dokumentär om min gamle "husgud" Sven Lindqvist.
Berättelsen om ekorren, att tidigt förlora sin mamma (och i vilket sammanhang. Huvaligen!), om att vända om i tid (eller inte, som i hans (och mitt) första äktenskap), och så mycket annat se- och hörvärt t ex sekvenser där Sven sover, samspelet med filmaren Hans-Erik Thereus, bokläsare, Agneta och barnbarnet. Och slutorden.
Som 18-åring blev jag starkt berörd av hans bok "Myten om Wu Tao-tzu". T ex etsade följande meningar sig fast:
"Den som tiger. Han samtycker.
Den som viskar. Han ljuger.
Den som skriker. Han hörs inte."
En bok om stor vanmakt således. I den stora världen och den lilla världen. Då förmådde jag bara se den i den stora världen. Bara där var den stor nog att spegla min vanmakt i den lilla världen.
Men att den kom i min väg att läsa!? Livsviktigt! Nu hittar jag andra ord som speglar detta:
"Det är nödvändigt att skapa sig ett jag att försvinna i. Det finns ingen värld utan jag."
Och så musiktips för tröst och uppbyggelse, som jag då inte alls uppmärksammade, men som nu finns i min mp3-spelare och inbäddat i detta och föregående blogginlägg.
Jag skrev ett långt brev till Sven då och fick hans senaste bok signerad som svar. Väckte en obestämd förundran i mig. Tomhet och vittring. Kanske stadfästes där hos mig ett livslångt sökande i böckernas värld.
Ser i Litteraturbanken.se att Sven några år tidigare skrev brev till Tomas Tranströmer!
2 kommentarer:
Ja, vi reagerar underligt ibland. Underligt i så måtto att det inte kan rationellt förklaras. Eller, det kan det nog alltid (även om reaktionen är irrationell). Jag tänker på din "tomhet och vittring". Väldigt märkligt, härligt för att sant. Och svårförklarat, eller hur?
Mina egna reaktioner på böcker har nog sin vagga i ett väldigt stort engagemang, ett "där, där är en som förstår, som vet". Och när det då plötsligt känns oärligt eller kokett, då reagerar jag starkt. Nästan som förrådd ibland. Jaja. Tänka bör man annars dör man.
Ännu en kommentar, som jag väldigt sent upptäcker och läser. Ursäkta och tack!
Ja, att förstå och bli förstådd är ju så viktigt. Och så det där att ju mer jag förstår, ju mer står jag ut med hur lite jag förstår och kan nöja mig med att bara förundras, nån sekund då och då i alla fall...
Skicka en kommentar