Varför skratta? Gör inte det, då tystnar han kanske, man skrattar åt ett skämt, man skrattar inte åt lusten, den styr, den är som längtan efter havet, det gigantiska, det som är större än Hornavan, som annars är större än allt. Skräcken för lusten är djup som Hornavan, någon öppnar en dörr och så är skräcken borta; den som öppnar denna dörr till det innersta rummet blir aldrig glömd, skratta inte var bara tyst.
Skratta inte. Då slutar han, då bränner han, då river han bort, det som är sedvanan, skratta inte.
Var bara tyst! Nu!
Då fortsätter han."
 |
| POE:s nya roman med det ifrågasatta omslaget, som han själv menar är det bästa omslag någon av hans böcker någonsin haft. |
Äntligen har den kommit: P O Enquists bok om kärleken! Mer än 30 år efter sin död får Ellen sin önskan uppfylld:
"Hon var missnöjd för att du liksom inte fick ordning i böckerna, liksom, hon sa att du snirklade runt det du borde vara rakt på, om jag säger, och det var hon missnöjd med, hon gav inte upp utan höll i fast hon var missnöjd. Det var väl fint i alla fall?"
Visst snirklar han runt även här och det är många omtag, precis som alla vi traumatiserade, varsamt och kärleksfullt, gång på gång måste gå in i smärtan för att så sakteliga bli läkta och hela.
Gå som katten i het gröt får man länge göra!
Men här är den nu denna säregna kärlekshistoria i tre korta akter, spridda över nästan 30 år, som i mycket präglat honom.
Raderna i "Kapten Nemos bibliotek" får en mer fullständig betydelse:
"Jag har haft två mammor. Den ena gav aldrig nån en kram, men höll fram klippsockret. Den andra sjöng som en katt, fast alldeles hemligt.
Jag må säga. Jag må säga."
Den 15- åriga pojken "kom igenom" med den 51- åriga kvinnan på det numera vittomtalade kvistfria furugolvet i Larssongården 1949. För min del skedde det först 37 år senare och i ålder 19 år senare.
Och jag inser att även jag haft mitt möte på det kvistfria furugolvet, fast det skedde mer konventionellt i en säng i en f d arbetarbostad i vackra Hågelby. Långt senare i mitt liv och åldersskillnaden var inte heller särskilt påtaglig. Men ändå att nåden! oförhappandes! kan sänka sig över en! Jag må säga. Jag må säga.
 |
| Erik Jonsson i samtal med Enquist |
 |
| Per Olov Enquist signerar böcker efter framträdandet i Aula Nordica på Världsbokdagen 23 april 2013. |
Mer on Enquist och boken: Svd
5 kommentarer:
En av norra Västerbottens ryktbara författare har kommit ut med ytterligare en bok. Det har nu blivit den kärleksroman han tidigare inte trott sig kunna skriva.
Det är inte underligt att det tagit emot. Hans tidigare ”bokahop” har nästan uteslutande handlat om verkliga människor, som han relativt ogenerat nyttjat som huvud- och bipersoner. I detta har han varit unik, för att inte säga extrem. Framtida litteraturforskning kommer troligen att visa att han har svenskt rekord, kanske världsrekord, i detta sätt att skriva romaner.
Att med detta realistiska/semifiktiva upplägg skriva en kärleksroman har nog varit svårt. Där tror man författaren på hans ord. För här måste det mest intima mellan två människor skildras, ”öppnandet av den innersta dörren” som författaren uttrycker det. Och hur gestaltar man då detta, om man måste blanda in nu levande eller döda kvinnor?
Men det har gått i ”Liknelseboken”. Och det med hjälp av en verklig, 51-årig kvinna, som författaren – 15-årig, snart 16 – får debutera och ”öppna det innersta rummet” med en varm sommardag på det kvistfria furugolvet i Larssonsgården i Hjoggböle-trakten. Denna händelse spinner han alltså nu en kärleksroman kring, drygt 60 år senare, fast han lovade den 51-åriga kvinnan att aldrig berätta.
”Liknelseboken” är i vanlig ordning skickligt skriven och fångar läsaren. Men den ger en underlig känsla under läsningen och efteråt. Är det rätt att nyttja verkliga människor, så som författaren gör? Varför sviker han löftet till kvinnan på det kvistfria furugolvet? Löftet att aldrig någonsin berätta? Hon är död, när han skriver boken om deras kärleksmöte, men ändå. Ett löfte är väl ett löfte?
Och alla andra verkliga människor, författarens medmänniskor, de med hela eller delar av sina namn nämnda och de anonymiserade, men troligen ganska lätt identifierbara – är det rätt att skriva in dem i romanen?
Räknar man, finner man i ”Liknelseboken” närmare 60 verkliga personer, de flesta från norra Västerbotten, åtskilliga nämnda många gånger. Behövde verkligen alla dessa nämnas? Vad säger författarens släktingar, eller vad skulle de ha sagt? Vad säger familjen Larsson om att nyttjas och vad säger ”Lisbeth” om det? Liksom ”Malin Nordmark”, ”Tyra Nordmark”, farbror Birger, farbror Ansgar, ”Eriksson”, kyrkoherde Ollikainen, pastor Stjärne, doktor Hultman, Martin Lönnebo, Erland Larsson m fl, m fl?
Och dessutom, vad tycker den den 15-åriga släktingen till kvinnan på det kvistfria furugolvet, hon som dyker upp vid kvinnans begravning, sjunger en kärleksvisa, och efteråt pratar med författaren utan att få veta varför han är där? Veta får hon först när hon eventuellt läser ”Liknelseboken”. Om nu inte sista delen av sista kapitlet mot förmodan skulle vara fiktion.
Som sagt: åtminstone undertecknad får en underlig känsla under och efter läsningen av ”Liknelseboken”. Och frågar sig: saknar Per Olov Enquist förmåga att skriva 100-procentig fiktion? Kan han bara skriva romaner, om han får nyttja andra, verkliga medmänniskors liv och öde? Hur stor är man som författare, egentligen, om man kan skriva romaner bara på det sättet?
David Lundqvist
f d norra-västerbottning
Märsta
Hej, David!
Personligen har jag inget problem med hur POE hanterar levande (och döda) personer, möjligen för att jag inte kommer från Norra Västerbotten.
När det gäller Ellen, tänker jag att han närmast fick ett uppdrag av henne att skriva om deras möte. "Skriv ett brev när jag är död", sa hon väl då 1958. Sen upprepade brorsdottern denna önskan 1977 och nu har han äntligen fått det ur sig!
Ett par kommentarer till David Lundqvist:
De flesta författare skapar fiktion utifrån "verkliga" händelser, "nyttjar" ofta självbiografiskt material. Med större eller mindre döljande av identiteter.
I det här fallet kan jag inte se att någon skulle fara illa av bli omnämnd på det sätt som sker i denna berättelse.
Men visst kan man undra över varför Enquist finner så stort värde i att övergå till ett helt öppet självbiografiskt berättande. Om han nu verkligen gör det...
Intressanta kommentarer. Jag har lite svårt med boken, tycker att den känns lite pretto emellanåt. PO har ett härligt språk men ibland kan det kännas sökt. Och när det känns pretto eller sökt då kan jag tänka som David. Då stör jag mig på att han använder sig så mycket av den här historien om sitt första sexuella möte.
Jag uppfattar det som kan uppfattas som sökt och pretto, som hans trevande och enda möjlighet att få detta ur sig. Och jag är väldigt glad och tacksam att han inte fortsatte tiga. Och min känsla är att Ellen också blev (postumt) glad. Nu är hon vackert och rättframt förevigad i hans författarskap, vilket jag tror hon velat uppleva medan hon ännu levde. Men visst det är kanske bara min känsla projicerad på henne.
Skicka en kommentar