"Gustavs grabb" av Leif GW Persson är en av årets bästa läsupplevelser för min del. GW kan konsten att skriva underhållande, samtidigt som han försöker gå till botten med sitt liv. Det är fascinerande och smärtsamt, men framförallt befriande att läsa att han hade en mamma, som var värre än min i förljugenhet och psykologisk krigföring. Och hur han, som mycket ung, lyckades (tvingades) genomskåda henne och också överlistade henne. En kriminolog såg dagens ljus...
Honom får vi också möta i GW:s första roman "Grisfesten", som jag läste redan när den kom ut i slutet av 70-talet. Då uppmärksammade jag framför allt samhällskritiken. Nu upptäcker jag också hur skamlöst underhållande den är och att GW bjuder mycket på sig själv i det avseendet:
"- Vi kanske skulle tala med någon kriminolog, föreslog Johansson. Kan vi inte ta den där som brukar vara med i TV? Han Nilsson.
- Nilsson, sa Dahlgren. På något sätt lyckades han betona samtliga två stavelser i namnet. Räcker det inte med att vi eventuellt har en psykopat inom kåren som vi utreder?
- Vad menar du? sa Johansson. Jag tycker han verkar ganska vettig. Åtminstone gör han ju bra undersökningar.
- Om det nu är han som gör dem, sa Dahlgren. Jag har mina dubier på den punkten. Jag har träffat både Nilsson och dem som arbetar åt honom. De senare verkar ju vara välsorterade och trevliga ungdomar. Nilsson har ju hedrat roteln med ett och annat besök, fortsatt Dahlgren. Dessutom bad jag honom hjälpa oss med det sk jugoslavmordet. sannolikt var jag inte vid mina fulla fem vid det tillfället. Jag hade väl för mycket att göra. Till Nilssons heder ska dock sägas att han alltid hållit sig nykter när han varit här uppe. Fast det har ju varit på dagarna förstås. Åtminstone vad jag vet.
- Super han? frågade Jarnebring intresserat.
- Med hänsyn till sin relativa ungdom torde herr Nilsson ha uppnått ett framskridet stadium av alkoholism, sammanfattade Dahlgren. Pojkarna på jouren har berättat om hans besök i somras. Han dök alltid upp nattetid. Alltid kraftigt berusad och alltid försedd med en imponerande mängd information. Enlig vad de påstår, lär han ha uträttat ett ansenligt och helt privat utredningsarbete på stadens spritklubbar och horhus. Han brukade låna rum och skrivmaskin på jouren, och sedan avslutade han alltid besöket med att låta grabbarna skjutsa honom hem i tjänstebil.
- Ja... sa Andersson tveksamt. Det där med grisen var ju inte så lyckat.
- Grisen? undrade Lewin som var ny på roteln.
Andersson tittade tveksamt på Dahlgren som nickade.
- Ja, sa Andersson, han fick oss att bränna en gris. Ute på Lövsta soptipp. Visserligen fick vi grisen gratis från slakthuset, men det innebar ju en del besvär.
Historien med Nilssons gris var relativt välkänd i de inre cirklarna i huset. Den sammanhängde med det s k jugoslavmordet från föregående år. En jugoslav som var bosatt i Stockholm hade försvunnit. Man misstänkte av olika skäl att han mördats av en landsman. Däremot saknade man en kropp, och det var så historien med grisen tog sin början. Dahlgren hade bett Nilsson att hjälpa utredarna med ett utlåtande om den misstänkte gärningsmannens psyke. Vad Dahlgren ville veta var huruvida den misstänkte verkligen var kapabel att ha ihjäl en människa och sedan göra sig av med kroppen.
Nilsson hade omedelbart accepterat uppdraget och utbett sig ett samtal med den misstänkte; denne satt nämligen häktad vid det aktuella tillfället. Efter ett sammanträffande på tjugo minuter mellan Nilsson och den misstänkte gärningsmannen hade den förre sitt uttalande färdigt. Det var formulerat på det vanliga sättet: "Jo för fan. Utredarna är på rätt spår. Det är gärningsmannen som sitter. Bästa mördartyp jag träffat. Klassisk djävla typ på kontinenten", sa Nilsson. "Kapabel till vad som helst i branschen."
Styrkta till kropp och själ av denna imponerande vetenskaplighet hade utredarna också utbett sig Nilssons hjälp med att plocka fram liket. Det lovade Nilsson att göra. "Tyvärr kan vi på den punkten inte räkna med någon hjälp av mördaren", sa Nilsson. "Han är helt enkelt inte den typen." Utredarna förstod nu varför den misstänkte hade blånekat i fjorton dar - han var helt enkelt fel typ.
Redan dagen därpå återvände Nilsson. Enligt egna uppgifter hade han tillbragt natten med att studera den vetenskapliga litteraturen angående undanskaffande av mordoffer. "Det finns tre klassiska sätt", sammanfattade Nilsson. "Jord, eld och vatten. De tre elementen som de gamla grekerna snackar om alltså", tillade han svävande. Nilsson hade en tendens att hänföra alla luckor i sin klassiska bildning till "de gamla grekerna"; men det hade man upptäckt först senare. Eftersom såväl mark som sjöar hade varit igenfrusna vid tidpunkten för offrets försvinnande, återstod enligt samme Nilsson blott elden. "Det är en lat jävel mördarn", sa Nilsson. "Inte fan ska ni tro att han står där och hackar i tjälen eller spettar i isen. Nej då. Han har tänt på honom. Det är alldeles klart. Enkel uteslutningsmetodik."
Utredarna var förstummade. Än stummare blev de av fortsättningen som följde. Sannolikt hade det hela ägt rum ute på Lövsta soptipp, meddelade Nilsson. Där kunde nämligen vem som helst åka in med vad som helst och skicka ner det i förbränningsungnarna; där vandrade sedan sopor och annat i niohundra graders värme i drygt trettio minuter; sedan kom det ut lite aska på ett transportband. Det var inte alls ovanligt att det gick till på det viset. det hade Nilsson hört av sina rövarkontakter.
Utredarna gjorde en snabb kontroll. Nilssons uppgifter stämde: vem som helst kunder åka in med vad som helst och själv tippa det i ugnarna. Dessutom bodde den misstänkte i närheten.
"Vi behöver en grisdjävel", fastslog Nilsson. "På sisådär sjuttiofem kilo. Och sen gör vi en provbränning så ska ni få se på fan."
Nu flammade entusiasmen hög bland utredarna. Grisen anskaffades. Smugglades in på soptippen och skickades ner i eldhavet. Allt gick precis så enkelt och smärtfritt som Nilsson hade utlovat. Sedan tog man plats vid transportbandet. Där stod utredarna, Dahlgren, den ansvarige för förbränningsstationen, samt Nilsson. Man stod i spänd väntan. Efter jämnt 29 minuter dök det upp en gris på transportbandet. Papperssäcken den legat i var borta men grisen var på sin böjd halvstekt. "Jaha", sa Nilsson konstaterande. "Det var som fan." Han petade förebrående på grisen med ena pekfingret. "Synd att vi inte tog ur fanskapet innan,så hade vi kunnat sälja den till Bylingen. Tänk er själva - snutar som äter stekt gris stekt av andra snutar i samband med en mordutredning." Bylingen var polisernas restaurang i kvarteret Kronoberg. "Jag kan ha mistagit mig angående hans lättja", sa Nilsson innan han åkte. "Det är möjligt att han kan ha grävt ner liket. I så fall tror jag inte kroppen ligger särskilt djupt."
På den sista punkten hade Nilsson helt rätt. Kroppen låg inte särskilt djupt. Fjorton dagar senare dök den upp livs levande efter en längre tids semester på kontinenten."
Jag har också passat på att åter se Bo Widerbergs film "Mannen från Mallorca", filmatiseringen av "Grisfesten". Den är (idag) härlig retro och gör boken full rättvisa. Tänk det är ett halvt liv sedan jag såg den filmen på bio!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar