Ingen stor sak

Efter fyra och ett halvt år deltog jag i torsdags åter i Shamanic breathwork. Jag fick då vara med om en oväntad och stark upplevelse. Inledningsvis kallade Robert i vanlig ordning på guider och förfäder. När han nämnde förfäder kom jag direkt att  tänka på min anmoder Eva Nilsdotter, som jag skrev om i början av sommaren och publicerade texten om här i förrgår.

Nu kom Eva till mig och fyllde mig under den timslånga andningen med kraft och stor tillförsikt. 

I maj i år besökte jag för första gången en seans, där ett medium kallade till sig förfäder inför ett 30-tal deltagare. Catarina placerade ofta de döda personerna vid sin sida lite trevande i någon del av lokalen, men i ett fall riktade hon sig direkt till mig. Hon sa att en krum gumma sökte kontakt med mig och frågade om det fanns någon sådan i min barndom som jag brukade besöka. Det gjorde det inte. Detta blev första och enda gången under kvällen, som hon inte fick napp på de "krokar" hon la ut bland deltagarna. Hon bad mig då att fundera vidare på saken, vilket jag också gjorde utan resultat det närmaste dagarna. Därefter har jag sällan tänkt vidare på detta.

Men nu under andningen föll poletten på plats!!

Jag upplevde också att Eva inte bara sände kraft och tillförsikt till mig utan till alla sina efterlevande.

Under andningen tog jag därför också kontakt med dessa. Särskilt med min dotter, och kände då att vi direkt fick en andlig kontakt, vilket gjorde mig tårögd och kärleksfylld.

Samtidigt var hos mig närvarande hela tiden under andningen en känsla av att kontakten med en anmoder fem generationer tillbaka var ingen stor sak, utan något högst normalt och naturligt.

Dagen efter kom dock en kraftig rekyl, när jag berättat det hela för min syster, som bara lyssnade utan särskilda kommentarer. Problemet var att jag kände mig helt utanför min egen självbild som en högst rationell och jordnära person. Vad var nu detta för nippriga tankar jag förde till torgs??

Sen fick Han Kang Nobelpriset och allt kändes åter självklart och ingen stor sak. Men i mig slogs ändå upp ett hål till himlen om hörnet, för att koppla till två låtar med Stefan Sundström respektive Lisa Nilsson.

För övrigt såg jag igår på TV en avklädning av Horace Engdahl, som gjorde mig starkt upprymd. Dokumentären var både ett respektfullt och hovsamt porträtt och gav (subtilt) också bilden av en upphöjd fjant. Så där kan Horace och jag ta varandra i hand, oss lärda fjantar emellan.

Eva Nilsdotter

Eva Nilsdotter (1794 - 1881) är min farfars farfars mor.

Redan som 13- åring förlorade Eva båda sina föräldrar. Det var på högsommaren år 1807. Dödsorsaken var "Bröstfeber" (Lunginflammation, ev Tuberkulos). Nils och Ingeborg dog med bara några dagars mellanrum. På samma sätt hade de fötts hösten 1751, och de två döptes samma dag. I september 1792 förlorade de sonen Peter i "bröstplågor". Han var då ännu inte tre månader gammal.

Nils tillhörde Farshult 1, Ingeborg Farshult 4 (vår gård). 1751 låg de fyra gårdarna samlade mitt i byn, men hundra år senare (1858) var Farshult 4 utflyttad till nuvarande plats.

I backen uppe till vänster låg de fyra gårdarna ursprungligen.

När Eva, som trettonåring blev föräldalös

blev två äldre manliga släktingar  förmyndare. 15 år gammal gifte Eva sig med den 18 årige Peter Håkansson          och födde året därpå sonen Johannes (1810 - 1877). Ett år senare dog maken Peter  i rödsot (dysenteri) 21 år gammal*.

När Eva var 18 år 1812 gifte hon sig på nytt. Nu med Gabriel Zackrisson (1790 - 1857) från Göshult.

Hon födde sedan ytterligare tre barn:

Eva Catarina (1814 - 1891)

Lena Greta (1816 - 1896)

Jonas Petter (1821 - 1869)

Jonas Petter är min farfars farfar.

Evas dramatiska öde:

13 år   Föräldralös

15 år   (Bort?)gift

16 år   Första barnet

17 år   Änka

18 år - Omgift och födde sedan ytterligare tre barn.

Eva levde tills hon var 87 år (1881). Från 1847 var hon och maken mantalsfria (skattefria) p g a fattigdom och sjuklighet.

När Eva dog var sonen Jonas Petter död sedan 1869. Barnbarnet Ulrik var 34 år och hade ägt gården i 11 år.

Ulrik levde till 1925 och hans hustru Ida, som kom till gården 1876, levde till 1936. De måste rimligen haft minnen och berättat om Eva för våra föräldrar och deras syskon. Men inget av detta har förts vidare till oss och nu är de alla döda.

Det vi vet genom syster Maggans gedigna släktforskning är i alla fall en hel del och definitivt underlag nog för en dokumentär roman!

* En stor rödsotsepidemie inträffade 1808-13 med sammanlagt 50 000 döda. Källa

Vad är mitt signum?

I går fikade jag hos varma, vänliga och välvilliga vänner i byn. Jag fick en fråga om min pappas död och la ut texten. Berättade också om min nyfunna insikt att den psykiska sårbarheten; oron, som kan stegras till livs- och dödsskräck (den senare formuleringen kom till mig nu), nog främst härrör från (männen på) min farmors sida. Jag har tidigare skrivit om hennes bror Karl Roberts öde, men inte publicerat det här ännu. Vidare tog farmors farfar livet av sig med en rakkniv vid 83 års ålder.

I lördags var jag på Våffelcafé i Hembygdsparken. Där beskrev Fred "Monarks" yngste son min granne Christina, när han kom på vem hon var: "Hon som är så snygg och blev flygvärdinna!"

Så tänker jag att vårt eftermäle blir; ett par ord och kanske en anekdot. Jag föreställer mig att  jag kommer att vara hågkommen i bygden som han som var (en galen) kommunist och vars far hängde sig. Kanske också som latoxen som lät sin gård förfalla.

Men vad är mitt "sanna" signum? Ja, varje läsare av denna blogg vet svaret, hoppas jag, men här kommer det igen:

Han som försöker ta hand om sitt inre spädbarn. Han som i 70 års åldern steg upp ur sin grav. Han som då förmådde känna tillintetgörelsen i att så länge varit levande begravd. Han som upptäckt att Birgitta Trotzig till fullo förstår denna belägenhet och ägnat mycket av sitt författarskap åt att belysa den.  Just nu tar jag mig sakta igenom hennes bok Sjukdomen.

Låt mig avsluta med en anekdot från byn. Stället i byn jag kallar Nordströms, eftersom rallaren Nordströms änka bodde där när jag var barn, kallas av andra Perlstams. Matts Perlstams var bildlärare och konstnär från Malmö, som jag aldrig träffat, men som ägde Nordströms under 70- och 80- talen, tills huset brann ner. Han hade ensam vårdnad om sonen Martin, som satt bredvid pappan i framsätet, när de for runt i bilen. En dag, när Martin var kanske 4 - 5 år gammal utbrast han tankfullt:

"- Livet......

...

...

Faan...."

Lill-Blacken av Jacob Breda Bull

 Jag har tidigare skrivit om hur denna berättelse fick mig att storgråta inför hela klassen, när vår lärare Sävenblad högläste den på avslutningen inför jullovet i årskurs 4.

32. Lill-Blacken. (ur Läsebok för folkskolan)

"Det var mitt i vintern och blixtrande kallt. Him’meln
var stålblå, och på den frusna, tindrande vita snön bredde
sig blåaktiga skuggor utefter gärdesgårdar och buskar.
Sparvarna sutto längs efter alla takåsar samt i flockar
på logbron och togo sig där ut som små nystan av grått
ullgarn. Och alla människor hade en ovanligt snabb
gång.

Borta vid prästgårdsbäcken hade vi barn i dessa dagar
vår lekplats. Bland istappar och snödrivor där nere lekte
vi, att vi hade vårt hem, och där lågo vi och inbillade
oss, att vi hade det gott och varmt. På isen hade bildat
sig underliga figurer med rämnor uti, genom vilka vi
sågo det svarta, hemlighetsfulla vattnet långt nere i djupet;
och om vi blott lade örat till, kunde vi höra, huru dqt
mumlade och berättade underbara ting.

Här vid bäcken, där vi gjorde kalas med isbitar till
traktering och åkte till kyrkan på de stålblanka isflaken,
hade min bror emellertid förkylt sig och blivit sjuk,
farligt sjuk. Nu låg han i stark feber med kort andedräkt och
en skrällande hosta. Och röda blodstrimmor syntes i det
slem han hostade upp. Det var ej längre något tvivel
om, vilken sjukdom han hade. Det var densamma, som där
i trakten tog bort så många små, försvagade så många
stora och förlossade så många gamla — det var
lunginflammation. Och fem mil var det till närmaste läkare!

Tredje dygnet, tidigt på morgonen, just när Ola
därute i drängstugan satt och åt sin första frukostbit, kom
far in till honom, blek och upprörd.

»Du får lov att resa efter doktorn, Ola, genast», sade
han, innan han ännu hunnit stänga dörren.

»Är det så klent i dag?» sade Ola.

»Ja, det är dåligt.»

Ola tog sig ännu ett par munsbitar, strök av kniven
på förskinnet och reste sig upp.

»När tror du, att du kan vara här igen, Ola?»

»Å, jag vet inte så noga. Det är tio mil fram och
tillbaka, och fjällryggen är inte lätt att komma över nu
på vintern.»

»Nej, du är väl knappast här igen förrän fram på
morgonsidan i natt, kan jag tro.»

Far såg ytterst orolig ut. Ola stod en stund och
funderade. Men snart såg han far tillitsfullt in i ögonen
och sade: »Jag tar Lill-Blacken, pastorn.»

Far strök sig över ögonen, gick ett par steg och
stannade åter.

»Då kanske du kan komma igen tidigare i natt, Ola?»
sade han.

»Jag skall skynda mig», ,sade Ola och tog ned sin
tröja från väggen.

»Ja, du får lov att göra ditt bästa denna gång, Ola,
for ser du, det gäller ett liv», sade far.

»Jag -skall bjuda till», sade Ola, och så gick far.

På slaget sex körde Ola fram på gården med Lill
Blacken och fars lätta kyrksläde.

Hästen stod där så stark och knubbig med en krans
dombjällror över den högt upplyftade halsen och de stora,
svarta ögonen lysande av kraft.

Far kom ut i dörren.

»Gossen är sämre, Ola, du måste köra, allt vad häston
orkar!»

»Ja, som pastorn vill», sade Ola och tog tömmarna.

»Men vänta litet, Ola!» Och så gick far in och kom
strax ut igen och lämnade Ola en piska. »Se här, du får
bruka denna i dag, Ola.»

»Ja, ifall det behövs», sade Ola med £träv röst men
tog emot den.

Far gick bort och klappade Lill-Blacken på halsen.
»Kör då, i Guds namn!» sade han. Och Ola for.

Det var en lång da>g, den dagen, för Lill-Blacken och
för oss här hemma också. Sjukdomen tog till, och jag var
stor nog att i fars ansikte läsa, att faran tog till den också.
Jag kände mig så underligt orolig och kunde inte trivas
någonstädes.

Barhuvad gick jag ut i den starka kylan och stod där
med glödheta öron och ögonhåren stela av frusna tårar
och baro. lyssnade .efter dombjällrorna.

»På kvällsidan, på kvällsidan», viskade jag allt
emellanåt, ty vid den tiden måtte väl Lill-Blacken vara här,
tyckte jag.

Jag kommer så väl ihåg, att jag bad Gud genom något
underverk låta Lill-Blacken komma igen på kvällsidan, så att
lille bror sluppe att dö; ty om bara doktorn komme, så...

Ängslig till mods gick jag in igen och smög mig på
tå in i sjukrummet.

Varje gång bror fick en hostattack, vände mor sig om
och såg med förtvivlan på oss andra.

»Han kan vara här vid tolvtiden», viskade far. »Vad
är klockan nu?»

»Fem», sade mor. »Det blir för sent. Det är långt till
klockan tolv.» Och så började hon gråta.

Nej, nu kunde jag inte stå ut längre. Till hälften
kvävd av tårar smög jag mig ut igen. Ingen brydde sig
nu om vart jag gick, eller vad jag gjorde.

Jag började åter att lyssna, fastän jag ju visste, att
det ingenting tjänade till.... Men tyst! — Var det
inte bjällror? Å nej, det var det nog inte, åtminstone
inte dombjällror. Men det hördes i alla fall liksom en

underlig klang i luften. Hundarna skällde i
granngårdarna, men inga bjällror läto höra sig. — Jo, jo! Det
är dombjällror. Och det är våra! — Jag håller andan
och stirrar oavvänt utåt vägen. Bara det nu är Ola och
Lill-Blacken! — Å jo, jag ser ju redan Lill-Blackens kära,
gula, högburna huvud. Jag rusar in, störtar i vildaste
fart uppför trappan, faller omkull men står upp igen, far
av in i sjukrummet och bort emot sängen till mor och väs,er
fram: »Mor, Lill-Blacken kommer!»

»Vad säger du?» viskar mor och reser sig hastigt.

»Du misstar dig nog, min gosse», säger far, men han
blir blodröd i ansiktet och skyndar till fönstret.

»Nej, det är Lill-Blacken, far», säger jag nu högt och
ivrigt och tränger mig mellan far och mor för att också
se genom rutan. Då hör jag liksom en snyftning från far.
I detsairima svänger doktorn ,upp på gården.

»Jo, det var Lill-Blacken, gossen min», säger han litet
darrande på målet och vänder sig bort. Men så vänder,
han sig till mig igen, stryker ’mig flera gånger på
huvudet, ordnar hastigt sin styva, vita halsduk, tar sin mössa
och går.

Där nere framför trappan står Lill-Blacken, skummande
svettig, med rimfrost i näsborrarna och i den våta, krusiga
manen. Han kastar huvudet hit och dit, tuggar i betslet
och flyttar benen oupphörligt. Man ser, hur det då och
då rycker till i hans rygg och länder. I storm och
snöyra har han sprungit de tio norska milen — sprungit fram
och tillbaka på tolv timmar!

Far stod i förstugan och tog emiot doktorn. Man kände
den där egendomliga medicinlukten, när han före far steg
in i salen. Men far, han vände i dörren och gick ut och
tog hästen om huvudet och klappade honom på den
skumvåta halsen.jag säga», tilläde han sakta, i det han tog hästen vid betslet

och drog honom till stallet.

Ola hade rätt. Det gällde ett liv. Och det var
Lill-Blacken, som frälste gossens, det sade doktorn.

* *

*

Tre dagar därefter kommer Ola upp och ber att få
tala med pastorn.

»Nå, Ola, vad ,äx det?» säger far och ser upp från
kyrkboken med fjäderpennan jnellan tänderna.

»Det står nog inte rätt till med Lill-Blacken», säger
Ola sorgset och ser ned på sina krokiga fingrar.

»Vad fattas det hästen?» säger far, som bleknar och
hastigt reser sig upp.

»Jag tror, att han fått lunginflammation», säger Ola
med rörd stämma.

Far brusar upp och säger häftigt: »Då är det du, Ola,
som har kört hono’m fördärvad.»

Ola tummar och vänder på skinnmössan mellan
fingrarna, men så ser han upp på far och säger skarpt: »Det
fick lov att bli antingen pastorns gosse eller pastorns häst.»
Far tiger och tänker på resan till doktorn.

Slutligen säger han: »Se till, att det strax blir bud
efter djurläkaren!»

»Han är redan här», svarar Ola.

»Vad säger han?»

»Han säger, att han skall göra sitt bästa, men han
kan ju inte veta ...»

Far tar rock och hatt och skyndar ut. Ola följer efter.

Lill-Blacken stod i stallet och skälvde i var led.
Huvudet var nedlutat, öronen hängande, ögonen matta och
lidande. Andedräkten var kort och hostan svår.

Men lille Johannes, han låg där inne försänkt i sin
första lugna sömn efter den överståndna faran. Han var
visserligen blek, men andedragen voro lätta och jämna,
under det att Lill-Blacken drogs med alla de sjukdomens smär
tor, som voro en följd av att han räddat gossens liv.

På söndagsmorgonen, så snart jag hade fått på migkläderna, rusade jag som vanligt ned till stallet. När jag

kom dit, möttes jag som alla andra dagar av dejri

starka, varma hästlukten. Stor-Blacken knastrade och åt

ur sin krubba det frodiga höet, och Borka sörplade med

sin grå mule i vattenbyttan, alldeles som de brukade. Men

då jag kom till Lill-Blackens spil ta, ;s,åg jag ej mera där

det kära, gulvita huvudet. Jag greps genast av en

obeskrivlig ångest. Jag gick in i den tomma spil tan, klev

upp på kanten av krubban och såg mig om. Och se,

mitt på stallgolvet, upplyst av en kall strimma av

vintersolen, som silade in genom stallgluggen, låg Lill-Blacken

utsträckt, stel och orörlig.

Det gick en rysning genom mig, liksom om man hade

hällt kall b vatten över mig. »Lill-Blacken, Lill-Blacken»,

viskade jag med gråten i halsen. Men nu gnäggade han

ej mer emot mig, ej heller lyfte han upp huvudet. Allt var

så stilla omkring honom. Ingenting annat hördes än

Stor-Blackens ivriga tuggande och Borkas stampande i spiltan.

Jag rusade nu in och direkt upp i mors knä, där

jag-brast ut i häftig gråt.

»Kära barn, hur är det fatt?» sade mor.

»Lill-Blacken är död, mor, han lever inte längre!»

framsnyftade jag under strida tårar.

Mor reste sig hastigt, som o’m jag hade stuckit henne

med en kniv.

Snart var stallet fyllt av allt gårdsfolket, isom stod

där två och tre tillsammans och såg och talade och

förklarade med denna sjungande, sorgliga ton, som är så egen

för folk på landet, när något ledsamt har inträffat..

Milda och klagande föllo alla ord med långa mellanrum.

Mor hämtade sig först. Hon gick bort till hästen,

klappade honom på halsen och sade mycket lågt: »Ja> Gud

välsigne dig, Lill-Blacken, och tack för allt!»

Så gingo de tysta och stilla ut ur stallet, den ene

efter den andre.

Men den, som ingenting sade och ingenting gjorde,’ det

var Ola. Blek stod han vid den toirima spiltan och

stirrade ned framför sig.

Lill-Blacken gnäggade smått och nosade efter den
vanliga sockerbiten, men den var glömd i dag.

»Brukade du piskan, Ola?» sporde far.

»Jag gjorde, som pastorn sade», svarade Ola, som nu
stod och tog ur selpinnarna. »Det gällde nästan livet, ska»Skall du inte gå in, du också,- Ola?» frågade mor i

dörren.

»Jag kan inte få mig till att gå ifrån honom», svarade
Ola litet tvärt. Och därmed brast den starke mannen i
gråt.

Mor sade ingenting. Sorgen över ett troget djurs död
grep även henne djupt, helst som hon visste, att detta
djur hade offrat livet för hennes barn.

»Det var ingen annan råd, Ola»,’ sade Kon milt och
klappade honom på axeln.

»Nej, det var väl inte det», sade Ola. Och så gick! mor.
Jag vet inte riktigt, hur det kom sig, men visst är,
att när vi två, Lill-Blackens bästa vänner, blevo
ensamma, så föll jag ned på knä på det våta stallgolvet. Och
med handen på den döda hästens huvud viskade jag sakta
och tyst: »Du kära, kära Lill-Blacken!» Ola stod tyst, där
han stod, och lät mig gärna smeka det döda djuret.

Så började kyrkklockorna ringa med en stark, högtidlig
klang. För min barnasjäl blev det nu klart, att Lill-Blacken
hade koirimit upp till Gud och blivit så stor, siå stor, och
att det nu var hans bjällror, som hördes ända uppifrån
himmelen. Men i verkligheten var det första ringningen
till gudstjänst."

Jacob Breda Bull. Från norskan. 

"Dessa bilder från livet i Österdalen utmärks av en klangfull stil, djup sympati och en slående sanning, som ger dem ett högt kulturhistoriskt värde." (ur Wikipedia)

En monumental olust

Jag känner mer eller mindre ständigt att jag inte får något gjort. Går runt i samma fotspår. Läser böcker, ser filmer och serier. Handlar, lagar mat, städar, tvättar. Promenerar. Rengör CPAPen. Gör Sofiagympan om hälsan tillåter. Ser skidåkning och annan sport på TV. Lyxliv, som känns enahanda och meningslöst.

Får återkommande påminna mig om att mitt verkliga arbete gör jag på natten och i gryningen. Idag vaknade jag 03.15 och badade i en monumental olust. 04 till 05 gjorde jag en behaglig trance och somnade också. Det registrerades som djupsömn i Hälsoappen.

Sen låg jag ytterligare 2,5 timmar i hyfsat välbehag och begrundade mitt öde. Igår insåg jag att jag spillt onödig energi på skavet i en perifer relation, som här och nu har varit good enough med råge. Men mammasåret har åter* spökat. Insikten är befriande och jag inser att jag i onödan varit en vallhund för att försöka koppla samman alla mina vänner och skapa en lycklig harmonisk familj av dem. 

Samtidigt har jag på ett ytligt plan sen nåt år tillbaka släppt det "projektet" (Tack Johnny!) och naturligtvis blev följden att i somras sammanträffade ovanligt många i bekantskapskretsen.

Inser också att Telephosmyten är en metafor för nödvändigheten att försonas med sitt förflutna. Det är inte alls bara den som sårat, som kan läka såret. Det kan jag själv göra.

Att så mycket läkning och insikter kommit till mig på ett par dagar beror också på att jag nu varit hemma och inomhus fem dagar. Min tumregel stämmer: Det är ett svek varje gång jag stiger upp ur sängen och ett dubbelt svek om jag dessutom går ut ur lägenheten och huset.

Dock behövs andrum. 

På tal om andning, så var det den jag hade som mitt enda sällskap när jag som spädbarn låg övergiven i mörkret. Andningen är en trygg vandring genom de fyra rummen. En rörelse, en smekning, livets kärna.

I stillheten mellan två andetag finns dessutom porten, inte bara till döden, utan till evigheten, tidlösheten,  gränslösheten och extasen.

* Energitappet p g a mammasåret var på en helt annan nivå för 20 år sedan. Danshelgsåret i Framnäs, när jag var besatt av SJ och i mindre utsträckning av en hel rad andra. Ett då viktigt och underbart år. Nu tröskar jag mig igenom olusten och läker traumat i en helt annan takt, helt stilla i nattens mörker.

Och nu går jag snart in i den mest krävande  perioden från födelsedagen 12 januari till sammanbrottsdagen ca 8 mars.

Eller hur det nu blir...

 

Lycklig i vargtimmen

Vaknar 03 ur drömmar i skolmiljö och i känslan av plikt, utsatthet och ensamhet, men milda och vardagliga känslor. Ingen mardröm.

Kolsvart i rummet, regn, rusk och åska när jag somnade. Jag trivs allt sämre och sämre med det halvår som inleds efter midsommar. Allt mer fukt, mörker och, som just nu, kyla. 

Jag tänker på firandet av Fagerhults Hembygdsförenings 100 årsjubileum häromdagen i ett mörkt, fuktigt gammalt sockenmagasin och de möten och framträdanden som skedde där.

Ett par personer som visste vem jag var, men jag hade inga eller vaga begrepp om vem de var. Större delen av mitt liv har jag kämpat för en ljusare framtid, men nu när jag är på väg ut i livets kulisser får dået , faktiskt främst nuet berikat av dået (och vise versa) den största platsen i mitt sinne.

Framträdande av olika kaliber väckte mycket minnen, tankar och känslor. Bl a tänker jag på Shakespeares träffsäkra ord i Macbeth:

"En skugga blott som går och går är livet, en stackars skådespelare som larmar och gör sig till, sin korta stund på scenen och sedan aldrig mer hörs av. Det är en skröna, berättad av en dåre. Låter stort, betyder intet."

Men nu i gryningen omfamnar jag all vår mer eller mindre tafatta  strävan, våra krumsprång och bravader.

Det finns inga vuxna, bara förklädda barn, som Neil Gaiman sa i Babel. 

Fylld av rejäla bitar av de många goda, hemgjorda tårtor som dukades upp ligger jag ett par timmar lyckorusig i gryningen och drar mig till minnes en sång som betydde mycket i tonåren:

"I see friends shaking hands saying how do you do. They're really saying I love you"

Det nattliga efterspelet till det djupa nedstigandet i hembygden blir alltså väldigt annorlunda jämfört med hur jag beskrev det i ett tidigare inlägg  författat i Umeå.

Där var värdelöshet, skuld och karlakarlighet de påtagliga delarna. Nu såg jag människan och de tafatta barnen i oss alla.

Interiör från hembygdsgården.

Telephos' spjut

Jag har tidigare skrivit om min grekiska favoritmyt, där Hera slungar Herakles från sitt bröst (och Vintergatan, The Milky way,  bildas av mjölkstrålen).

Nu har även Telephosmyten blivit en favorit tack vare boken Lyckans gåta av Carl Johan Malmberg.

Telephos sårades av OCH läktes senare av Akilles' spjut. Till exempel Wagners' Parsifal bygger på denna grekiska myt. Endast den som gjort såret kan läka det.

Jag tar till mig den tanken i mitt eget terapeutiska arbete. Det innebär en helomvändning i mitt förhållningssätt. Eller snarare att jag gått hela varvet runt!

Från en fast övertygelse om att min mamma älskade mig, som sen fick mig att hemtamt söka mig till kvinnor, som var lika oförmögna att älska mig. Sen ett uppvaknande och insikt att jag bar ett oälskat barn inom mig, som jag måste lära mig vårda och älska. Ett arbete som pågått i drygt 25 år. Och nu försöker jag bada i den kärlek som fanns under min mammas anknytnings- och omvårdnadsoförmåga.

Till min hjälp har jag ett foto från 1957, där min syster sitter i pappas knä och samtidigt möter mammas kärleksfulla blick, som jag har satt upp i taket ovanför min säng. Jag kan i denna stund se på det, när jag blickar upp från mitt ryggläge. Och i köket tickar ännu klockan som syns i bakgrunden på fotot.