Hästen stod där så stark och knubbig med en kransdombjällror över den högt upplyftade halsen och de stora,svarta ögonen lysande av kraft.Far kom ut i dörren.»Gossen är sämre, Ola, du måste köra, allt vad hästonorkar!»»Ja, som pastorn vill», sade Ola och tog tömmarna.
»Men vänta litet, Ola!» Och så gick far in och kom
strax ut igen och lämnade Ola en piska. »Se här, du får
bruka denna i dag, Ola.»
»Ja, ifall det behövs», sade Ola med £träv röst men
tog emot den.
Far gick bort och klappade Lill-Blacken på halsen.
»Kör då, i Guds namn!» sade han. Och Ola for.
Det var en lång da>g, den dagen, för Lill-Blacken och
för oss här hemma också. Sjukdomen tog till, och jag var
stor nog att i fars ansikte läsa, att faran tog till den också.
Jag kände mig så underligt orolig och kunde inte trivas
någonstädes.
Barhuvad gick jag ut i den starka kylan och stod där
med glödheta öron och ögonhåren stela av frusna tårar
och baro. lyssnade .efter dombjällrorna.
»På kvällsidan, på kvällsidan», viskade jag allt
emellanåt, ty vid den tiden måtte väl Lill-Blacken vara här,
tyckte jag.
Jag kommer så väl ihåg, att jag bad Gud genom något
underverk låta Lill-Blacken komma igen på kvällsidan, så att
lille bror sluppe att dö; ty om bara doktorn komme, så...
Ängslig till mods gick jag in igen och smög mig på
tå in i sjukrummet.
Varje gång bror fick en hostattack, vände mor sig om
och såg med förtvivlan på oss andra.
»Han kan vara här vid tolvtiden», viskade far. »Vad
är klockan nu?»
»Fem», sade mor. »Det blir för sent. Det är långt till
klockan tolv.» Och så började hon gråta.
Nej, nu kunde jag inte stå ut längre. Till hälften
kvävd av tårar smög jag mig ut igen. Ingen brydde sig
nu om vart jag gick, eller vad jag gjorde.
Jag började åter att lyssna, fastän jag ju visste, att
det ingenting tjänade till.... Men tyst! — Var det
inte bjällror? Å nej, det var det nog inte, åtminstone
inte dombjällror. Men det hördes i alla fall liksom en
underlig klang i luften. Hundarna skällde igranngårdarna, men inga bjällror läto höra sig. — Jo, jo! Detär dombjällror. Och det är våra! — Jag håller andanoch stirrar oavvänt utåt vägen. Bara det nu är Ola ochLill-Blacken! — Å jo, jag ser ju redan Lill-Blackens kära,gula, högburna huvud. Jag rusar in, störtar i vildastefart uppför trappan, faller omkull men står upp igen, farav in i sjukrummet och bort emot sängen till mor och väs,erfram: »Mor, Lill-Blacken kommer!»»Vad säger du?» viskar mor och reser sig hastigt.»Du misstar dig nog, min gosse», säger far, men hanblir blodröd i ansiktet och skyndar till fönstret.»Nej, det är Lill-Blacken, far», säger jag nu högt ochivrigt och tränger mig mellan far och mor för att ocksåse genom rutan. Då hör jag liksom en snyftning från far.I detsairima svänger doktorn ,upp på gården.»Jo, det var Lill-Blacken, gossen min», säger han litetdarrande på målet och vänder sig bort. Men så vänder,han sig till mig igen, stryker ’mig flera gånger påhuvudet, ordnar hastigt sin styva, vita halsduk, tar sin mössaoch går.Där nere framför trappan står Lill-Blacken, skummandesvettig, med rimfrost i näsborrarna och i den våta, krusigamanen. Han kastar huvudet hit och dit, tuggar i betsletoch flyttar benen oupphörligt. Man ser, hur det då ochdå rycker till i hans rygg och länder. I storm ochsnöyra har han sprungit de tio norska milen — sprungit framoch tillbaka på tolv timmar!Far stod i förstugan och tog emiot doktorn. Man kändeden där egendomliga medicinlukten, när han före far stegin i salen. Men far, han vände i dörren och gick ut ochtog hästen om huvudet och klappade honom på denskumvåta halsen.jag säga», tilläde han sakta, i det han tog hästen vid betslet
och drog honom till stallet.
Ola hade rätt. Det gällde ett liv. Och det var
Lill-Blacken, som frälste gossens, det sade doktorn.
* *
*
Tre dagar därefter kommer Ola upp och ber att fåtala med pastorn.»Nå, Ola, vad ,äx det?» säger far och ser upp frånkyrkboken med fjäderpennan jnellan tänderna.»Det står nog inte rätt till med Lill-Blacken», sägerOla sorgset och ser ned på sina krokiga fingrar.»Vad fattas det hästen?» säger far, som bleknar ochhastigt reser sig upp.»Jag tror, att han fått lunginflammation», säger Olamed rörd stämma.Far brusar upp och säger häftigt: »Då är det du, Ola,som har kört hono’m fördärvad.»Ola tummar och vänder på skinnmössan mellanfingrarna, men så ser han upp på far och säger skarpt: »Detfick lov att bli antingen pastorns gosse eller pastorns häst.»Far tiger och tänker på resan till doktorn.Slutligen säger han: »Se till, att det strax blir budefter djurläkaren!»»Han är redan här», svarar Ola.»Vad säger han?»»Han säger, att han skall göra sitt bästa, men hankan ju inte veta ...»Far tar rock och hatt och skyndar ut. Ola följer efter.Lill-Blacken stod i stallet och skälvde i var led.Huvudet var nedlutat, öronen hängande, ögonen matta ochlidande. Andedräkten var kort och hostan svår.Men lille Johannes, han låg där inne försänkt i sinförsta lugna sömn efter den överståndna faran. Han varvisserligen blek, men andedragen voro lätta och jämna,under det att Lill-Blacken drogs med alla de sjukdomens smärtor, som voro en följd av att han räddat gossens liv.På söndagsmorgonen, så snart jag hade fått på migkläderna, rusade jag som vanligt ned till stallet. När jagkom dit, möttes jag som alla andra dagar av dejri
starka, varma hästlukten. Stor-Blacken knastrade och åt
ur sin krubba det frodiga höet, och Borka sörplade med
sin grå mule i vattenbyttan, alldeles som de brukade. Men
då jag kom till Lill-Blackens spil ta, ;s,åg jag ej mera där
det kära, gulvita huvudet. Jag greps genast av en
obeskrivlig ångest. Jag gick in i den tomma spil tan, klev
upp på kanten av krubban och såg mig om. Och se,
mitt på stallgolvet, upplyst av en kall strimma av
vintersolen, som silade in genom stallgluggen, låg Lill-Blacken
utsträckt, stel och orörlig.
Det gick en rysning genom mig, liksom om man hade
hällt kall b vatten över mig. »Lill-Blacken, Lill-Blacken»,
viskade jag med gråten i halsen. Men nu gnäggade han
ej mer emot mig, ej heller lyfte han upp huvudet. Allt var
så stilla omkring honom. Ingenting annat hördes än
Stor-Blackens ivriga tuggande och Borkas stampande i spiltan.
Jag rusade nu in och direkt upp i mors knä, där
jag-brast ut i häftig gråt.
»Kära barn, hur är det fatt?» sade mor.
»Lill-Blacken är död, mor, han lever inte längre!»
framsnyftade jag under strida tårar.
Mor reste sig hastigt, som o’m jag hade stuckit henne
med en kniv.
Snart var stallet fyllt av allt gårdsfolket, isom stod
där två och tre tillsammans och såg och talade och
förklarade med denna sjungande, sorgliga ton, som är så egen
för folk på landet, när något ledsamt har inträffat..
Milda och klagande föllo alla ord med långa mellanrum.
Mor hämtade sig först. Hon gick bort till hästen,
klappade honom på halsen och sade mycket lågt: »Ja> Gud
välsigne dig, Lill-Blacken, och tack för allt!»
Så gingo de tysta och stilla ut ur stallet, den ene
efter den andre.
Men den, som ingenting sade och ingenting gjorde,’ det
var Ola. Blek stod han vid den toirima spiltan och
stirrade ned framför sig.
Lill-Blacken gnäggade smått och nosade efter den
vanliga sockerbiten, men den var glömd i dag.
»Brukade du piskan, Ola?» sporde far.
»Jag gjorde, som pastorn sade», svarade Ola, som nu
stod och tog ur selpinnarna. »Det gällde nästan livet, ska»Skall du inte gå in, du också,- Ola?» frågade mor i
dörren.»Jag kan inte få mig till att gå ifrån honom», svaradeOla litet tvärt. Och därmed brast den starke mannen igråt.Mor sade ingenting. Sorgen över ett troget djurs dödgrep även henne djupt, helst som hon visste, att dettadjur hade offrat livet för hennes barn.»Det var ingen annan råd, Ola»,’ sade Kon milt ochklappade honom på axeln.»Nej, det var väl inte det», sade Ola. Och så gick! mor.Jag vet inte riktigt, hur det kom sig, men visst är,att när vi två, Lill-Blackens bästa vänner, blevoensamma, så föll jag ned på knä på det våta stallgolvet. Ochmed handen på den döda hästens huvud viskade jag saktaoch tyst: »Du kära, kära Lill-Blacken!» Ola stod tyst, därhan stod, och lät mig gärna smeka det döda djuret.Så började kyrkklockorna ringa med en stark, högtidligklang. För min barnasjäl blev det nu klart, att Lill-Blackenhade koirimit upp till Gud och blivit så stor, siå stor, ochatt det nu var hans bjällror, som hördes ända uppifrånhimmelen. Men i verkligheten var det första ringningentill gudstjänst."Jacob Breda Bull. Från norskan. "Dessa bilder från livet i Österdalen utmärks av en klangfull stil, djup sympati och en slående sanning, som ger dem ett högt kulturhistoriskt värde." (ur Wikipedia)