"Varför gjorde du avunden till en synd och inte missunnsamheten?
Det borde vara tvärt om. Det borde vara en större synd att säga:
Hon ska inte ha! än att säga:
Jag vill också ha! Varför ska den som har berövats allt inte ens få önska?
Därefter ska jag lägga den andra kulan i hans vågskål:
- Detta är bitterheten. Den är jag också skyldig till. Och där har jag inga invändningar, den är och förblir en synd. Men låt mig förklara den, låt mig försöka visa vad den verkligen är.
Här skulle jag tala med lägre röst, nästan viskande:
- Bitterheten är en följdsjukdom. Den drabbar den som inte får sörja färdigt. Och jag kom att leva i en tid som inte erkände sorgen, i en tid som i stället letade problem. Det är enklare med problem, de kan åtgärdas, men sorgen måste genomlevas. Dessutom smittar sorgen och det skrämmer människorna, därför är de beredda att att gå till ytterligheter för att förhindra att den som har skäl att sörja verkligen får sörja. De ljuger. De moraliserar. De skriker och skrattar med gälla röster för att överrösta. Jag hade många skäl att sörja, därför väckte jag deras fruktan. De blev arga på mig för att mitt läge var förtvivlat. Därför tillhölls jag först att vara tacksam för att jag alls fick mat och kläder på kroppen, därefter att acceptera mitt öde och vara realistisk och så småningom att betrakta mina handikapp som ett opraktiskt tillstånd men inte en tragedi. Men det var en tragedi! Det är en tragedi att inte kunna gå och tala, det är oändligt mer än ett opraktiskt tillstånd. Var och en som drabbas borde ha rätt att knyta näven mot himlen i hela världens åsyn, att svära och förbanna, att skrika och slåss, att kasta sig omkull, sparka och dunka knytnävarna mot marken så gott det nu går, att gråta tills ögonen tömts på tårar. Först då förmår man se världen. Då kan man ligga kvar en stund och följa en myra med blicken när den släpar hem ett strå, först då kan man acceptera att mer än så kommer livet aldrig att ge, men att det ändå är mycket nog. Först då kan man medge att det är en lycka att alls få finnas.
Än en gång skulle jag se upp mot Den Store Skämtaren, han skulle leka med sitt skägg och se på mig, nicka för att få mig att fortsätta. Och det skulle jag göra för nu skulle ingenting kunna hejda mig:
- Och ändå var det inte bara det att jag inte fick sörja färdigt som gjorde mig bitter. Det var mer. Jag var aldrig viktigast. Aldrig någonsin var jag viktigast i världen för någon annan. Inte ens när jag föddes, för Ellen var Hugos död viktigare än mitt liv. Och efter det mötte jag aldrig någon som jag rimligen kunde göra anspråk på, det fanns inget skäl till att jag skulle vara viktig för någon. Det är bara logiskt; den som inte har varit viktigast i världen för sin mor kan aldrig bli verkligt viktig för någon annan. Knappast ens för sig själv."
ur Aprilhäxan av Majgull Axelsson s.312f
