Hjärtlös, tacksam, godmodig och smärtfylld

Igår morse kom insikten om min hjärtlöshet genom livet till ytan, tack vare att jag sett Ola Rapace i Stjärnorna på slottet kvällen före. Jag läste också nyligen hans febriga bladvändare Romeo - min flykt i fem akter. Insikten gjorde också att jag fick en nyckel till varför det är något extra med Stina Jacksons Silvervägen, som jag lyssnade/läste klart för några dagar sedan. Lelles besatta, ensamma, nattliga sökande efter sin dotter ännu tre år efter hennes försvinnande, kan ses som en metafor för förlusten av kontakten med det inre barnet och vilka konsekvenser det får. Just ensamhet, besatthet och hjärtlöshet. Avskurenheten gör också barnet hjärtlöst och desperat.

Exorcistisk övning 2004

Plötsligt blev Silvervägen en bok värd högsta betyg från mig och jag begrep varför den fängslade mig så mycket trots att den på ytan är en ganska konventionell och lite trälig eländeskildring och thriller.

Jag kan lätt identifiera mig med min namne Torbjörn i boken. Hans öde kunde blivit mitt och har väl delvis varit det  Ljuset i boken kommer från barnet/tonåringen Meja, kvinnan Anita och främlingen/polisen Hassan. 

Att det metaforiska är så inbäddat i historien, vet inte ens om det är medvetet konstruerat av Stina Jacksson, gör mig imponerad. I den hyllade storsäljaren Där kräftorna sjunger är sagoformen så tydlig och påtaglig att det förtar en del av  berättelsens kraft. Det mytiska har tydligen störst kraft som underström.

Att hjärtlösheten trädde fram i eldskrift inom mig bör betyda att jag fjärmat mig en bit från den. Att jag håller på att bli "en mildare man" , som Ulf Lundell återkommande beskriver sin strävan i Vardagar 2, som jag nu lyssnar på en del under dagarna. Hans inläsning av boken är väldigt bra. Jag skulle aldrig förmå mig att själv läsa boken. Det får räcka med Vardagar, som var utmärkt, men ytterligare tiotals timmar av detsamma blir ändå för mycket. Att lyssna på den som ett trevligt, tänkeväckande, irriterande, speglande och kittlande sällskap och skval under disk, matlagning och liknande är däremot behagligt sällskap. F ö gjorde Linn Mildehav en obetalbar Adventskalender med läsningar ur Rapace's, Lundells och andra gubbars böcker.

När jag vaknade idag kl 05 kände jag mig pigg, godmodig, glad och tacksam. Tacksam över att klarat mig genom ännu en intensiv terapinatt. Tacksam att vara vid liv, ännu lite mer läkt. Tacksam att ha återhämtat mig och ha en ny förmiddag med ork och energi framför mig. Tacksam att det ljusnar. Tacksam att S snart vaknar. Tacksam att min dotter mår bra.

Kl 06 - 07 sov jag om och vaknade sen riktigt smärtfylld, trött och eländig. Kanske bidrog att jag glömt använda bettskenan mot sömnapné, men det är ett mönster att jag blir trött och eländig, när jag somnar om på detta sätt. Fast det är ändå eftersträvansvärt och bra att få somna om. Ja, underbart!

Slutligen hade jag igår ovanligt mycket energi tack vare att insikten om hjärtlösheten blivit medveten och omfamnad.

Sadhana × 100

Med start i oktober 2019 gjorde jag Sadhana tillsammans med Adam och Joel i Värnamo (via YouTube) under 40 dagar; tidiga morgnar.

Jag fortsatte själv under ytterligare 15 dagar och sedan ungefär en gång per vecka. Nu har det blivit min lördagsrutin och innan årsskiftet gjorde jag min hundrade Sadhana, även om jag gjort någon enstaka redan tidigare i livet.

Sadhana är en daglig morgonövning (inom buddhismen) för att skapa djupare kontakt med det gudomliga. Inom Kundaliniyogan tar den 2,5 timmar och består av en inledande sång, Japi,  som går igenom kroppens 7 chakran och kopplar dem till vart och ett av de 5 elementen. Jag förstår inte ett ord och lyssnar mest till den vackra sången medan jag ligger på rygg i sängen. Förra hösten, när vi startade det hela 03.45 somnade jag ofta om. Numera startar jag senare.

Sedan följer en timme med olika sköna yogarörelser och avslutningsvis en timme, när man i tur och ordning sjunger sju olika mantran; Aquarian Mantras. Detta har för mig varit den tuffaste delen, ett riktigt Mount Everest att varje gång bestiga. Särskilt att i krigarställningen i 22 minuter mässa Waheguru Waheguru Waheguru Wahe jio (en extatisk hyllning till det gudomliga). För mig var det länge en riktigt jobbig, kämpig och långtråkig historia, men de tre senaste gångerna har jag istället upplevt en skön känsla av trance och gärna kunnat fortsätt ännu längre.

Trägen vinner.

I somras cyklade jag till Arboretum Norr och gjorde Sadhana där i en mycket vacker sluttning nära älven.

Ett klipp om hur jag upplevde Sadhana hösten 2019 finns här. Nu behöver jag inte längre den rosa pallen, utan det räcker med ett yogablock för att kunna sitta i krigarställningen.

Imorgon är det dags för Sadhana 101 i sängen och i vardagsrummet. Oftast brukar Susanna vara med och göra yogarörelserna och sedan någon vecka tillbaka sjunger jag ett av dessa sju mantran i sängen varje morgon. 

Ett klokt och skönt tillskott.

Tillägg 9 januari 2021: 

Nu har jag gjort Japin och Aquarian Mantras i min Sadhana 102 och det blev en jubelfest! (Jag hoppar över yogarörelserna tills S vaknat, ätit frukost och sedan kan vara med på dem.) Det är makalöst hur detta timslånga sjungande förvandlats från ett bitvis enformigt görande, som jag behövt delvis stålsätta mig inför, till ett underbart varande! Historien om den hundrade apan är visserligen en myt, men i mitt fall övergick kvantitet till ett kvalitativt skifte, just vid runt min hundrade Sadhana. (Totalt drygt sex arbetsveckor under ett drygt år motsvarar det.) Tillfälligt eller permanent återstår att se. 

När vi nu åter har Netflix, har jag fortsatt mitt tittande på den fängslande serien Breaking bad. I avsnittet jag såg igår injicerade Jesse metamfetamin och steg till sjunde himlen. Samma känsla upplevde jag under nästan hela mantrasjungandet idag. Jag märker hur min andning stramats åt under natten, för att öppnas upp när jag sjunger. Mitt stela ansikte mjukas också upp. Jag åker karusell genom Fyrarummaren. Förintelse och liv dansar runt i kropp och sinne lågmält och intensivt.

Det magiska rummet

Att vara i Kaosrummet i Fyrarummaren, som jag skrev om i förra inlägget kan upplevas som:

"förvirring, konflikt och missanpassning. Något är eller känns fel, men jag vet inte om det är mig eller andra det är fel på. Självupptagenhet. Tillbakahållna känslor av rädsla, ilska eller ledsenhet. Mindervärdeskänslor. Dålig kontakt med andra. Tvivel, osäkerhet om vad som är rätt och/ eller vad jag vill."

Ja, det kan i västra fall handla om ren panik och en närmast outhärdlig smärta. Ett gränslöst tillstånd utan orientering, där friheten skenbart är total,  men  desorienterad, meningslös och de facto leder till flykt, förlamning eller kamp. Men vart, från eller mot vem?

MEN tillståndet kan genom just sin gränslöshet vara precis motsatsen; hänryckning och extas. Ett fönster in i det transcendentala.

Kort och gott: Helvete och himmel. En portal in det gränslösa allt och ingenting. Rakt in i det vi kommer från och ska återvända till.

Det är min tro och övertygelse.

Människans existens är ofrånkomligt begränsad i tid och rum, men vi när hela tiden en längtan in i det gränslösa. In i det oförklarliga och paradoxala allt och ingenting. Vi jagar efter det omöjliga och omänskliga allt, men finner det enklare? i ingenting, som magiskt expanderar, ja är liktydigt med likaledes gränslösa allt.

Obegripligt. Mystiskt och magiskt. 

Att träda in djupare där handlar om förmågan och tillliten att våga vara öppen och sårbar. En svår konst. Lugn och ro är i alla fall en god grogrund.

Såg första delen av Marie Nyeröds dokumentär om Ulf Lundell i förgår. Gillade den, även om den anklagats för att vara alltför hyllande.

Inser att ett viktigt (det viktigaste?) skälet till hans popularitet är just hans nära kontakt med Kaosrummet. I alla fall för mig. Han blev intressant för mig först efter min stora kris, min panikångest, mitt stora ras ner i Kaosrummet, som jag senare upptäckte rymmer himmelska, andliga rymder att sväva tyngdlös i.

Instängd i ålderdom och väntan på döden.

När jag skrivit klart och publicerat inlägget om Fyrarummaren insåg jag att det finns ett rum, som jag undvikit och är ganska obekant med; Instängdhetens rum. Jag har hela tiden varit på väg mot mål jag kämpat för. Positiva mål. Förvisso är man ganska instängd i barndomen. Det är tiden som även då gör jobbet, liksom tiden nu för mig mot döden. (Det har den så klart alltid gjort, men jag var upptagen av andra livsprojekt då.)

Att bli vuxen var efterlängtat, ja, hett eftertraktat. Kan nog inte säga detsamma om döden, även om jag känner mig både klar med livet och ganska trött och utlevad. 

Staccato/ Happy feet 2004

Mina första vuxna livsprojekt var att rädda världen, att träffa någon att bli ihop med, samt att skaffa mig ett yrke och livsgärning. Det tog sin tid.

Lärare blev jag först vid 33 års ålder, sedan fortbildade jag mig i stort sett hela tiden tills jag blev 50 år och utbränd. Lika länge arbetade jag hårt politiskt för att rädda världen. Det slutade väl kort sagt i ett fiasko.

När jag blev sjuk, arbetade jag hårt för att bli frisk. Bra metod?! Nåja, jag insåg att vila var A och O, men fick arbeta hårt för att försöka få den. Nu har jag utrymme för den efter snart fyra år som pensionär och tack vare Coronaviruset i år. Samtidigt känns tillvaron fylld och småstressig. Fullt upp. Men något har förändrats genom att  instängdhetens tankar kom till mig inför detta inlägg.

Andra livsprojekt har varit att förstå världen, människan och mig själv. Känner att jag har nått dit hän, även om den förståelsen kan utvecklas.

Att få mitt barn och ta hand om henne tills hon blev vuxen var en intensiv tid fylld av otillräcklighet och försummelse, men hon står nu på egna ben och trivs med livet just nu, även om en separation plågar. Så klart vill jag följa och stötta hennes fortsatta liv så länge som möjligt. Kanske få barnbarn, men tids nog måste jag lämna henne, hennes familj och livet åt sitt  öde, och det kommer alltid att kännas  för tidigt.

Mitt eget sista livsprojekt är alltså ålderdomen och döden. Ingetdera framkallar längtan och jubel, men det känns nyttigt och viktigt att utforska och vänja mig vid Instängdhetens rum och omfamna den sorg det för med sig.

Samtidigt ligger detta sista projekt förhoppningsvis en bit framåt. Jag är ännu fysiskt frisk och kry, bortsett från sporadisk hjärtflimmer. Och jag har två andra pensionärsprojekt; att utveckla en varm och vänlig gemenskap med mig själv, och att inse att jag nu är tillräckligt frisk även vad gäller läkningen av mina trauman, för att koppla av och njuta av det livslånga sommarlovet efter bästa förmåga.

När jag skrivit detta hör jag Eric Schüldt säga följande ord i P2: "allting är stilla och ingenting händer, men vad gör det för här finns allting som behöver finnas. Och jag tror att det finns ett grått tillstånd där det går att känna sig oerhört hemma, som när ett oväder hindrar oss att gå ut. Det finns inget annat att göra än att stanna kvar under filten. Där finns ett försonat lugn, som att evigheten och den åttonde dagen redan vore här. Att vaka över det tillståndet kanske kan det få vara en livsuppgift, trots att det  ser så litet ut. Och i det där grå rummet finns också musik av Jean Philippe Rameau. Med den skapade han en verklighet bortom sig själv. Och i det andra, det som inte var han, där blev han till."

Flyt, instängdhet, kaos och förnyelse

 En av mina viktigaste upptäckter i livet är det som Claes Janssen kallar "Fyrarummaren". Han har skrivit ett antal böcker om den och hans teori och dess tillämpning som utvecklingsredskap i personalgrupper och organisationer har också fått kritik för att vara ovetenskaplig.

Jag menar att han upptäckt en djup mänsklig och arketypisk utvecklingsmodell, som vi bär med oss från vår födelse, då vi passerar genom de fyra rummen. Något som också tas upp inom den Holotropiska andningen skapad av den legendariska läkaren Stanislav Grof.

Där talar man om fyra matriser kopplade till vår födelse. Först Flyt i livmodern. Sedan Instängdhet under värkarna och Kaos under utdrivningsfasen. För att sedan födas till en ny värld.

De fyra rummen / utvecklingsstegen finns också i kärleksakten. Mjukt, flödande förspel, taktfast samlag, kaosartad, extatisk orgasm och lyrisk efterdyning och kanske är ett helt nytt liv skapat.

Jag möter också de fyra rummen/ stegen i den frigörande dansen, särskilt i De 5 rytmerna skapad av Gabrielle Roth. Där dansar man först mjukt och flödande, sedan pumpande staccato, vidare till lössläppt kaos, därefter lyrisk förnyelse (och sist men inte minst finna här också ett femte steg; stillheten).

Dansare 16 december 2001

Du kan säkert hitta egna exempel på hur de fyra rummen/stegen återkommer i olika sammanhang.

Att vara varm i kläderna i ett efterlängtat jobb/ projekt innebär oftast en känsla av flyt och trivsel. Tids nog kommer stagnation och instängdhet. Att komma vidare förutsätter en period av förvirring och kaos. Sedan sker förnyelse, kanske pånyttfödelse på en ny utvecklingsnivå.

https://www.forandringensfyrarum.se/om-forandringens-fyra-rum/modellerna/

Man kan också säga att de fyra rummen är kopplade till begreppen trygghet och frihet. När jag känner flyt är jag både trygg och fri. I instängdheten finns tydliga gränser; trygghet, men jag känner mig ofri. I kaos och förvirring är jag både otrygg och ofri. I förnyelsen upplever jag en ny frihet, som dock är oprövad och därför otrygg. När jag blir varm i kläderna känner jag åter flyt, d v s känner mig både trygg och fri.

Så ser utveckling ut, men problemet är att vi vill undvika otryggheten och ofriheten i kaos- och förvirringsrummet. Vi väljer att "trycka" i det invanda och instängda. . Rummen är inte heller entydigt bra eller dåliga. Instängdheten rymmer tydliga gränser och spelregler. "Att spela spelet" är hemligheten  i detta rum. Vi får vila och återhämtning, kan bara vara. Vi bygger upp kompetens och kapacitet. Inom dansen De 5 rytmerna säger man att vi bygger upp en trygg container, där vi kan hantera och härbärgera det påföljande kaoset. Kaos kan vara liktydigt med extas. "Kaos är granne med Gud", som Stagnelius skaldade och Lars Norén senare kallade en av sina pjäser. (Kaosrummet behöver ett eget inlägg framöver.) I flytet kan jag bli alltför lat och bekväm. I pånyttfödelsen kan man vara ensam och udda.

Vi vill helst vistas i de två övre rummen. Om inte annat fejkar vi Nöjdhet och/eller hänger oss åt närmast tvångsmässig förnyelse. Ett ständigt nyfiket utforskande är ett av mina gissel. Utveckling kräver att vi rör oss vidare genom alla rummen, även de undre. Där finns vila och utrensning av det förlegade och förgångna, ny frön kan börja gro för att sedan börja spira i Förnyelserummet.

Det var betydelsen av  de två undre rummen, som drog mig till modellen, när jag upptäckt den i slutet av 90- talet. Betydelsen av att "ligga på minus". Jag var på väg att bli utbränd och minns att jag brukade gå och sätta mig i den tomma Katolska kyrkan ett stenkast från min arbetsplats på Vasaskolan och finna tröst i att Kristus på korset; den stora förloraren, varit upphöjd till vår största förebild de senaste två tusen åren.

I en av sina böcker kopplar  Janssen de fyra rummen till Gud, Djävulen, Den heliga ande och Jesus(barnet).

I hans avhandling är utgångspunkten en uppdelning i Insiders och Outsiders, där de förstnämnda befinner sig i de två första rummens trygga gemenskap.

För egen del kan jag numera känna alla de fyra stegen/ rummen i mig samtidigt. Framförallt en lugn, trygg, fri yta i mitt här och nu och ett upplöst, förflutet, outhärdligt kaos i mitt inre. 

Vid uppvaknandet i gryningen känner jag en skör pånyttfödelse. På förmiddagen känner jag kraft och flyt. Eftermiddag och kväll är i mycket en jobbig, instängd transportsträcka. (Även om det sker en viss nytändning, när jag sovit middag.) Så följer natten då jag virvlar runt i mängder av kaotiska drömmar. En viktig och läkande, men hemsk kontrollförlust.

För mig är Fyrarummaren ett viktigt livsverktyg och spännande livsvisdom. Oftast minst en gång i  veckan anknyter jag till den i rytm och dans genom att i vardagsrummet dansa en våg av De  5 rytmerna. Detta är t ex en favoritvåg.

Alltsedan mitt första danstillfälle i dramasalen på Vasaskolan, Gävle 1997 har kaosrytmen, som är förknippad med sorg varit min stora favorit i dansen. Men med åren har jag blivit nästan lika hemmastadd i de övriga rytmerna/ rummen och rörelsen/vågen/dansen genom dem. 

Flöda, flöda, blöda

 Det här inlägget har länge varit på gång i mitt huvud och haft olika rubriker. "Hjälplös och vettskrämd utan hemortsrätt i livet", "Sårbarhet" och "Överflöd".

En insikt har fördjupats i mig: Livet håller mig vid liv och inte jag själv. Till största delen är det så. 

Eftersom jag som nyfödd aldrig fick någon anknytning och hemortsrätt i livet, men ändå levde vidare, så föddes illusionen att det i första hand är jag själv som håller mig vid liv. 

En tung, ansvarsfull illusion.

En skuldtyngd historia; att jag har mage att leva trots att jag saknar rätt därtill. 

En makt- och kontrollkänsla.

Illusionen har förstärkts genom att jag levt vidare årtionde efter årtionde.

Den föll samman med besked, när jag fick panikångest 1994. Då blev jag verkligen omskakad i grunden. Verkligen hjälplös och vettskrämd, men mobiliserade också en motkraft. T ex låg jag vaken natten igenom och "höll mig vid liv".

Min förkärlek för att göra saker och inte bara vara, inte bara flyta med, håller uppe och underblåser illusionen. Samtidigt har strävan under åren efter 1994, långsamt alltmer framgångsrikt, varit att bara vara. Och nu har jag också alltmer nått därhän att varandet oftast är närvarande samtidigt med görandet. Halleluja!

Under senhösten har som sagt insikten att livet förunderligt flödar i mig fördjupats. Det är bortom min kontroll. 

Det flödar, flödar, flödar och kan plötsligt upphöra. Bortom min kontroll.

Ovanan att maktlös och tacksam iaktta och uppleva flödet gör mig stundtals vettskrämd. Ja, jag är vettskrämd hela tiden.

Detta händer inte. Det är ju min förbjudna och hemliga uppgift att hålla mig vid liv, och det kan väl inte fortgå när jag trätt tillbaka??

Men det gör det. Stund efter stund, ögonblick efter ögonblick. 

Än så länge.

Vilket svindlande äventyr...

Dessutom har jag fått en blödning i mitt vänstra öga, större än jag nånsin haft. Förmodligen för att jag äter blodförtunnande Eliquis, sedan jag i våras diagnosticerades med attackvis hjärtflimmer. En vanlig och beskedlig åkomma hos många äldre. Tydligen hade både mamma och min moster det. Min vän J:s mamma hade det och hon blev nästan hundra år. Flimret kan orsaka blodproppar och stroke, därför ska man äta blodförtunnande. Det är relativt dyrt och jag är verkligen tacksam för högkostnadsskyddet.

I mars hade jag mer än tio attacker, vilket styrker min tro att orsaken i mitt fall främst är djup känslomässig stress från fördjupad kontakt med mitt urtrauma, mitt stora sammanbrott endast veckor gammal i början av mars 1952. 

Vissa månader har jag senare inte haft något flimmer,  i a f som jag själv märkt. ( Jag märker det genom att det blir längre uppehåll mellan vissa pulsslag, medan många istället får höjd eller rusande puls, vilket är ett större besvär.)

Jaja, vet inte riktigt hur jag ska anknyta detta till två böcker jag läst i höst, men det är "Bränt barn" av Stig Dagerman och "Inställd resa till Subarmati" av Majgull Axelsson.

Bränt barn är den första bok jag läser av Stig Dagerman och boken naglar fast mig. Huvudpersonen Bengt är riktigt obehaglig i sitt självbedrägeri och sin självgodhet. Och att fundera på och omfamna dessa hittills obekanta egenskaper hos mig själv blir den bestående behållningen. Stig Dagerman visar sitt omtalade skrivande geni, men jag är inte helt överens med slutet av boken. Det gick inte hem hos mig 

Det gjorde däremot slutet på Majgulls senaste bok. Jag skrattade och grät mig igenom hela det ganska långa sista kapitlet! Underbart!

Hon skriver vardagsnära och olitterärt. Ordet "skoningslös" kom till mig efter läsningen av boken. En sida som är framträdande hos den oförglömliga, obehagliga, tragedin Henrik, men en tydlig oförsonlighet finns hos alla personerna. Förmodligen sprungen ur föreställningen att på egen hand behöva hålla sig vid liv.

Lovvärt och viktigt att Majgull skriver om rasism och nazism i "finare och humana" kretsar. 

Att skriva är att gå in i ett eget konstruerat flöde. Jag blir en allsmäktig gud, men nu stiger jag ur den bubblan och överlämnar mig till och utsätter mig för livets eget flöde i min kropp, endast med den ständiga tankeflykten som befriare och begränsare.

Hembygd

För en tid sedan ringde en fyrmänning från Helsingborg. Journalist och hängiven släktforskare. Intressant samtal, som också gjorde mig uppriven och orolig följande natt. Hemmets och hembygdens DNA väcktes till liv i mig. 

En djup värdelöshetskänsla parad med stor skam. 

En total avsaknad av existensberättigande.

Detta i kontrast mot en rent djurisk livskraft. Ett dunkade, okuvligt, trotsigt   jävlar - anamma leverne.

Den jobbiga sidan förlades med eftertryck hos andra, medan vi själva försökte med varierande framgång manifestera den livskraftiga genom att vara dugliga karlakarlar!

Nils Dacke, som jag impregnerades med från mellanstadiet, personifierade det ödet och hållningen. Slog det mig i morse🙂

Dackestatyn i Virserum

I Gävle och Umeå är berättelsen som infödingarna lever i något annorlunda. Jag vet inte riktigt hur den ser ut och känner mig därför vilsen här i den frågan. Jag tänker dock att "berättelsen" i en stor stad är mer mångfacetterad och mindre orubblig. Fast i Växjö upplevde jag samma berättelse som hemma i Fagerhult, om än luftigare tack var inflyttade influenser.

Att jag blivit klar? över min egen berättelse beror också på att jag lämnat bygden. Annars hade jag kanske aldrig fått syn på den livsluft, som jag växte upp i.

Det här inlägget har sitt ursprung i ett livligt utbyte på Messenger med vännen B, som ännu bor kvar i sin hembygd i Småland. Utbytet tog tvärt slut, när jag skrev om detta. Helt, delvis eller inte alls till följd av att jag blottade bygdens mörka DNA?

Är du präglad av någon bygds berättelse?

F ö läser jag Nora Krugs seriebok Heimat just nu. 

Hon har skaffat rejäl distans till sin släkts förflutna i (Nazi)tyskland, eftersom hon bor i Brooklyn, New York. I boken blandas teckningar, fotografier och text. Jag blir särskilt förtjust i omslaget, som är en parafras på Caspar David Friedrichs kända målning Vandraren över dimhavet. Omslaget och kontrasten är som ett credo på mitt och Noras hembygdsarbete.

Eller som Hoola Bandoola sjunger i Rocksamba:

"Klarare

För varje dag blir vädret klarare

Vi klarar det

För varje dag blir den saken klarare

Vi ska begrava det

Det som förtryckte och förslavade

Vi klarar det

För varje dag blir det lite klarare"