Att skriva sig fri

"Trons åskmoln och brösten. Detta var de två punkterna för gemenskap med tremänningen.
Varför skratta? Gör inte det, då tystnar han kanske, man skrattar åt ett skämt, man skrattar inte åt lusten, den styr, den är som längtan efter havet, det gigantiska, det som är större än Hornavan, som annars är större än allt. Skräcken för lusten är djup som Hornavan, någon öppnar en dörr och så är skräcken borta; den som öppnar denna dörr till det innersta rummet blir aldrig glömd, skratta inte var bara tyst.
Skratta inte. Då slutar han, då bränner han, då river han bort, det som är sedvanan, skratta inte.
Var bara tyst! Nu!
Då fortsätter han."

POE:s nya roman med det ifrågasatta omslaget,
 som han själv menar är det bästa omslag
någon av hans böcker någonsin haft.

Äntligen har den kommit: P O Enquists bok om kärleken! Mer än 30 år efter sin död får Ellen sin önskan uppfylld:
"Hon var missnöjd för att du liksom inte fick ordning i böckerna, liksom, hon sa att du snirklade runt det du borde vara rakt på, om jag säger, och det var hon missnöjd med, hon gav inte upp utan höll i fast hon var missnöjd. Det var väl fint i alla fall?"

Visst snirklar han runt även här och det är många omtag, precis som alla vi traumatiserade, varsamt och kärleksfullt, gång på gång måste gå in i smärtan för att så sakteliga bli läkta och hela.
Gå som katten i het gröt får man länge göra!
Men här är den nu denna säregna kärlekshistoria i tre korta akter, spridda över nästan 30 år, som i mycket präglat honom.
Raderna i "Kapten Nemos bibliotek" får en mer fullständig betydelse:
"Jag har haft två mammor. Den ena gav aldrig nån en kram, men höll fram klippsockret. Den andra sjöng som en katt, fast alldeles hemligt.
Jag må säga. Jag må säga."

Den 15- åriga pojken "kom igenom" med den 51- åriga kvinnan på det numera vittomtalade kvistfria furugolvet i Larssongården 1949. För min del skedde det först 37 år senare och i ålder 19 år senare.
Och jag inser att även jag haft mitt möte på det kvistfria furugolvet, fast det skedde mer konventionellt i en säng i en f d arbetarbostad i vackra Hågelby. Långt senare i mitt liv och åldersskillnaden var inte heller särskilt påtaglig. Men ändå att nåden! oförhappandes! kan sänka sig över en! Jag må säga. Jag må säga.

Erik Jonsson i samtal med Enquist

Per Olov Enquist signerar böcker efter  framträdandet
i Aula Nordica på Världsbokdagen 23 april 2013.

Mer on Enquist och boken: Svd

Att resa mig upp och gå

Upp i rök!, men inte ännu.

Jag tänkte elda upp merparten av mina skrymmande bildterapialster från 2003 - 2006 i årets Valborgsmässobrasa. Nu blev det inte så, utan saken är uppskjuten till min födelsedag 2014 eller anslutande fullmånenatt.
Men även därefter är det meningen att de ska finnas kvar i digital form. Detta är den första bild jag skapade hos den underbara bildterapeuten Eva Eriksson på IKSU Spa för snart tio år sedan. Eva har den för en god terapeut oundgängliga egenskapen att inte rygga tillbaka (för starka känslor).

Tillblivelse 21 oktober 2003
Orginalet är i kroppsstorlek. Jag blev både skrämd och imponerad när jag gjort bilden; så skrämmande och så sann!!
En dubbelexponerad bild: Jag i mammas mage 1952, och jag och mitt inre barn  51 år senare.
När jag nu ser bilden fascineras och gläds jag främst hos barnets oerhörda vitalitet och färgstarka utstrålning.

Jackpottvecka Del 3: Prisutdelningen

När jag kom in i Varbergs nya, vackra bibliotek såg jag inte ett spår av några kända människor. Ingångarna till Varbergs gamla, stiliga teater, hopbyggd med biblioteket, var låsta, men via teaterns baksida kunde jag leta mig in på teaterscenen. Vacker musik, Heart of Gold, från repande biblioteksband slog emot mig, men inga kända ansikten.

När jag åter letade mig ut i bibliotekets café mötte jag äntligen de övriga. "Familjen" var återsamlad, även om Marie saknades, och jag befann mig åter i Världens centrum!
Elin Claeson, tillförordnad kulurchef på Radion presenterade sig också. Senare skulle jag glömma bort  hennes utseende och att hon presenterat sig och en annan gång förväxla henne med sändningsproducenten Marie! Tydligen väcker auktoritetspersoner utan tydlig roll eller uppgift fortfarande stress hos mig.

Genrepet blev lagom rörigt och bäddade bra för den fina direktsändningen, som kändes helt perfekt när jag efter hemkomsten lyssnade till den.

Anthonys hand, Daniel, Barbro, Karin (Jonas redaktör), vinnaren Jonas, Nina (skymd), Anna, Jon och Koppen!

Så lätt att tycka om dessa människor och de övriga i lyssnarjuryn!

Men hur kom det sig egentligen att just Jonas Bruns Skuggland i den hårda konkurrensen välförtjänt vann Romanpriset 2013?
Missa inte Del 4: Lyssnarjuryns Skuggland!

Jackpottvecka Del 2: Hotell Gästis

P g a tågförsening för de som startat från Stockholm var jag först att anlända till Hotell Gästis i Varberg.

Dörren på framsidan av hotellet pryds av en målning, som föreställer Jan Myrdal pratandes i mobiltelefon och med Maomärke på kavajslaget.

Man förstår därmed att detta är ett hotell utöver det vanliga. Det drivs av den excentriske miljonären och kommunisten Lasse Diding. Familjärt och trivsamt. Receptionisten hade dock inte en aning om att SR:s Romanpris skulle delas ut i direktsändning från Varberg denna dag. Måhända var jag inte i världens centrum, trots allt.
Jag satte min febriga kropp i en av de sköna läsfåtöljerna för att vänta på ett färdigstädat rum.  När Barbro, Anna, Nina och Jon dök upp blev det ett glatt återseende och jag glömde för en stund min feber. Lite klumpigt avbröt jag  Jon för att fråga vilka av de övriga i juryn, som skulle komma. Alla utom Marie fick jag veta. Jag bad senare Jon om ursäkt och han slog då inte bort det, utan sa att han kunde tagit illa upp, men inte gjort det och det kändes som denna lilla incident ledde till ett bra och fördjupat möte (tack vare att jag tog upp och bad om ursäkt för mitt klavartramp och att Jon inte slog bort händelsen och ursäkten).
När jag efter någon timmes sömn väcks av klockradion på rum 123, hör jag Karin och Maggans röster direkt i P4 Halland från Varberg Teater! Åter befann jag mig i Världens Centrum!

Karin Magnusson Foto: Stina Gullander/Sveriges Radio

Margareta Arnell Foto: Stina Gullander/Sveriges Radio

Härligt att möta och se fotograf Stina Gullander i arbete.
En av många proffsiga medarbetare på Sveriges Radio, som vi fick möta under arbetet i lyssnarjuryn.
 Här i bakgrunden fotograferar hon Daniel under första helgen i februari, när de fyra första programmen
spelades in i Radiohuset i Stockholm. Marcus och Maggan i förgrunden.

Jackpottvecka, Lisbeth Salander på riktigt och annat raffinemang. Del 1. Tågresan

Deltagandet i årets lyssnarjury och resan till och prisutdelningen i Varberg blev en läkande häxkittel och ett svindlande äventyr.
Redan i liggvagnen till Göteborg "bytte jag ansikte" med elmontören David på väg till Frölunda- Luleå match (blev 2-0) och svensexa för bästa vännen. David berättade om sitt arbete och liv, och gav impuls till mitt nya undersökningsprojekt: Var hamnar ett par när de skapar ett gemensamt hem, i vilket hens hemtrakt? David är uppvuxen i Luleå, men bor nu i sina svärföräldrars hus 35 mil därifrån i Vittangi.
Själv följde jag med min Å (uppvuxen utanför Övik) först till Gävle och sedan hit till Umeå, innan det blev skilsmässa och bor nu 100 mil från mitt barndomshem i Småland. Samtidigt har jag väl aldrig klippt navelsträngen till mitt barndomshem, eftersom det ännu är i min och syrrans ägo.
I vems hemtrakt har du hamnat?
Hur som helst kände jag att Västkustresan var väl värd sin ansträngning redan när jag lite småfebrig steg av tåget i Göteborg. Allt härefter skulle bli bonus. Och vilken bonus!

Sorg och glädje

I dag vaknade jag badande i sorg. En blytung, förtärande, förlamande, bedövande, värkande, vilsam, skärande, förkrossande, mjukgörande SORG. Att hitta ord för det hela hjälpte mig att ligga kvar i sängen en knapp timme och vara i sorgen.

Sen gjorde jag ett mjukt, meditativt yogapass och upptäckte att jag kunde uppnå balans och sinnesro utan att det innebar någon flykt från sorgen.

Att sedan få glädjegråta flödigt till Johan Olssons makalösa guldprestation på den avslutande femmilen i skid-VM gjorde att det redan klockan tre varit en mycket bra dag på tillfrisknandejobbet.

Det för mig viktigaste som jag skrivit här på min blogg handlar f ö om sorg.