Förälskelse och annat otyg

Jag är inte längre lika besatt av starka, bekräftande förälskelsemöten. (För att nu inte tala om obesvarad förälskelse, som var min hängivet masochistiska drivkraft under alltför många svåra år.)
Naturligtvis beror detta främst på att jag nu lever i en alltmer tillfredställande, varm och närande relation.
Men vägen dit var minst sagt tung och svår. Jag har successivt vuxit ur begäret efter den maktlösa och gränslösa förälskelsen, som så länge var min syrefattiga livsluft. De sista åren blev dessa möten alltmer syrerika i ett allt mer torftigt äktenskap och ökade naturligtvis både insikten om och den faktiska torftigheten i äktenskapet.

Min nuvarande relation började inte med en stark förälskelse. Även om jag t ex var väldigt fascinerad av S:s sanningslidelse, så handlade det om ett enkelt och handfast behov av en varm och välvillig famn. Sen har kärleken vuxit dag för dag och förälskelsens skimmer har strålat alltmer, som en betingad reflex av vårt handfasta och hängivna kärleksarbete.

Blixtförälskelsen i en okänd person och sökandet efter den enda rätta, har för min del omedvetet handlat om att hitta en partner, hos vilken jag har kunnat projicera in hela mitt obearbetade mammatrauma.
Jag har förnekat och förträngt smärtan och sorgen över att som nyfödd ha blivit så starkt känslomässigt avvisad och (naturligvis förgäves) sökt vinna denna bekräftelse hos dessa mammakopior, som jag blivit hjälplöst och handlöst förälskad i.

Vilken makalös insikt det har varit att inse att jag nu, som äntligen vuxen, har möjlighet att göra andra val. Den insikten har blivit möjlig först sedan jag successivt tagit till mig min ursprungliga, förträngda smärta. Detta har avprogrammerat mig från behovet av dessa dysfunktionella förälskelser.

Dessa förälskelser, som också omhuldats och glorifierats så mycket i vår individualistiska kultur.
Det är gott att märka att det nu kommer böcker, som har en djupare syn kring detta.

Nyligen gav Dan Josefsson, samhällsjournalist som fått Stora journalistpriset, ut boken Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation. Den är skriven tillsammans med den kognitive psykologen Egil Linge.
Bob Hansson har gett ut interljuvboken Kärlek - Hur fan gör man?

Jag har inte läst någon av böckerna, men läst intervjuer och hört Bob och Dan i olika debattprogram, där de gjort upp med vårt romantiska och ödesmättade förhållingssätt till kärlek och förälskelse.

Visst är förälskelsen en härlig krydda och vitamininjektion om jag inte förvandlar mig till en maktlös lekboll i dess ödesmättade händer. Men för den skull inte heller tar den som en halvhjärtad lek, utan alltid, alltid på största och lekfullaste allvar.


Artiklar om böckerna ovan: AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, ETC,
Corren (Kul intervju m Bob H)

Hur skapas pengar?

Numera är det sällan mitt tänkande genomgår en hastig och genomgripande förändring, men för någon månad sedan skedde det när jag såg en video, som jag finns i slutet av detta inlägg.

Pengar uppstår numera i huvudsak (till mer än 95%), när någon är beredd att sätta sig i skuld och betala ränta på denna skuld!

Det betyder att finanssektorn lever sitt eget liv och skapar sina egna pengar. Jag har tidigare trott att mängden pengar tydligt står i relation till de reela värdena i samhället och också att ökande fastighetspriser och aktiekurser är ett utslag av att lönernas andel av dessa reela värden länge sjunkit på vinsternas och spekulationens bekostnad. Men finanssektorn skapar alltså till största delen sina egna pengar och kan på så sätt komplettera och tillfälligt tillföra den reela produktionen nya resurser. Så länge de nya lånen överstiger räntebetalningarna kommer efterfrågan i samhället att växa, men på sikt kommer de växande räntebetalningarna att undergräva konsumtionen i takt med att alltmer pengar går åt till att betala ränta på gamla lån.

Systemet kan bara fortleva så länge skuldsättningen accelererar och tills bankerna/finanssektorn/långivarna äger allt.

När fastighetspriserna, som de senaste åren stiger kraftigt är de långsiktiga vinnarna bankerna som får låna ut allt större summor och håva in allt större räntor från samma fastighet. I alla fall så länge låntagarna kan betala räntan...

Tidigare betalade man av sitt hus och blev så småningom skuldfri, men idag betalar de flesta nya köpare enbart ränta på sina lån och blir aldrig skuldfria på annat sätt än om priset på huset stiger och lånets andel av husets värde sjunker.

Den snabbt ökande skuldsättningen förklarar varför kapitalismen kunnat frodas och expandera trots att lönernas andel av förädlingsvärdena sjunkit drastiskt i relation till vinsternas. Skuldökningarna har tillfälligt hållit upp köpkraften och samtidigt garanterat finansvärlden växande räntevinster.
Dagens finanskris beror på att det inte längre är möjligt att accelerera skuldökningen.

Inför dessa insikter får plötsligt Göran Perssons ord ”Den som är satt i skuld är icke fri” nya och sanna dimensioner.
Det är häpnadsväckande hur vi genom kapitalismen utvecklats från det medeltida samhället där det var en stor synd att begära ränta till dagens situation, där räntan har blivit själva pulsådern i en alltmer rutten och parasitär kapitalism. Ett pyramidspel vars fortsatta, men i längden ohållbara, existens nu säkras genom gigantiska garantier från skattebetalarna.

Dödens mödösamma dödàr.

Vaknar som oftast i vargtimmen. Idag med stark psykosomatisk smärta i bröstet. Inser att den har triggats av att jag såg klart "No country for old men" igår.
Tänker på filmen och inser att den är "Bröderna Coen goes Det sjunde inseglet". Våra urmyter tar ständigt ny gestalt. Bergmans film utgick från en medeltida kyrkmålning.
Liksom Bergmans filmer rymmer Brödernas Cohens filmer och även No country for old men, en bister och dråplig humor.
Filmen handlar om ett antal livströtta män, som redan (borde) gått i pension. Javier Bardem ger Döden en skrämmande och skoningslös gestalt, som dock allteftersom filmen fortskrider blir allt mer mänsklig i sitt förfall. Han är en av oss trötta och slitna som alltmer motvilligt tvingas träget knoga på. Här ligger denna sotsvarta films livgivande och frigörande effekt, som kom till mig när vargtimmen gick över i ännu en solgnistrande höstmorgon.
Scenen när Döden möter den kvinnliga husvagnsparksreceptionisten glömmer jag aldrig. Inför denna kvinna inser själva Döden att det är bäst att söka mänskligare sällskap!

Underbart klipp!

Hittade detta underbara klipp via en annan blogg och vill ha det här också:

Hand i hand

Jag har aldrig känt mig så motståndslöst ensam och utsatt. Och aldrig så nära och omsluten. Dessa tillstånd går hand i hand.
Lättheten tilltar, liksom närheten till skratt och gråt.

"I see need in you"

Först sedan detta behov dämpats från ett skri, ett imperativ, en djup prägling, någon gång i våras, förstår jag vad Marja såg och kände där ute i Stockholms skärgård en varm augustidag för fem år sedan.
Det handlar om behovet hos varje nyfött barn att få födas in i en levande symbios med sin mor. Att få en grundläggande bekräftelse av att vara rätt och tillhörig till livet. Uteblir detta skapas ett svart hål i mitt djup. Ett barn i trasor som skriker efter bröd, för att tala med Ulf Lundell. En besatt "dröm om mammas ömma famn. En utomjordings kärlekstörst", för att citera Jocke Berg. En oförmåga att bli till som separat individ.

Men om och när behovet en dag är rimligt fyllt, som skedde för mig nångång i våras, går man vidare. Tillräckligt fylld av kärlekens symbios för kunna möta den sorg och smärta, som jag befinner mig i nu. Den sorg och smärta det innebär att inse mig vara en ensam och separerad individ. En individ med frihet och förmåga att välja. Frihet att välja mellan "Kan själv!" och , för att åter citera Marja, detta mytiska, magiska och underbara "I need Everybody!"

Den gamle och globaliseringen

Jag har en tid planerat att skriva ett inlägg om Henning Mankells senaste roman "Kinesen". Så upptäcker jag att Johan Ehrenberg redan skrivit en recension, som väl överensstämmer med vad jag anser om boken.
Men ett och annat kan jag understryka och lägga till.

Mankell knyter samman världen både historiskt och geografiskt på ett skickligt och lärorikt sätt. Han tar alla bokens personer på stort allvar. Bifigurerna skildras med inlevelse även om personen sedan plötsligt kan försvinna ur handlingen.

"Allt hänger samman och allt förändras. Du är en del av helheten och har betydelse och ansvar för förändringen." Det är vad bokens långsamt framvällande, obetvingliga ordmassa får mig att känna.

Att låta en f d tokmaoist, numera stadgad domare vara huvudperson och ta hennes ungdomsförvillelser på självkritiskt allvar, att låta Maocitat inleda bokens olika delar och ge en allsidig bild av t ex Robert Mugabe sticker naturligtvis i ögonen på vissa läsare, recensenter och tidsandan i vår del av världen. Men boken får i huvudsak positiva recensioner (Svd, DN) med undantag av GP, som sågar honom totalt.

Starkast har den historiska delen om kulitrafiken stannat kvar i mitt medvetande. Miljoner kineser fördes till Amerika där de fick arbeta under slavlika förhållanden. Denna utvandring från Asien var mer omfattande än den mer kända slavhandeln från Afrika. Mankell synliggör denna fruktansvärda historia på ett spännande sätt och kopplar ihop den med Sverige och vår tid.
Mankell tar som sagt sina läsare och romanfigurer på stort allvar. Humorn lyser med sin frånvaro. Men jag uppskattar liksom Johan Ehrenberg hur Mankell hanterar det röda band, som finns på bokens omslag och spelar den avgörande rollen för mordgåtans lösning. Det ser jag som en humoristisk blickning mot hela deckargenren, mot läsaren och mot en bok där annars allt knyts samman och får sin förklaring.
Mitt favoritcitat ur boken är:
"Att bli äldre innebär någon form av reträtt, tänkte hon. Man rusar inte bara framåt. Ett stillsamt, nästan omärkligt återtåg sker samtidigt."

Samtidigt som jag läste Kinesen, lånade och läste jag också delar av Ola Wongs journalistiska bok om dagens Kina, När tusen eldar slickar himlen. Det är en bok som blandar högt och lågt. Djupa övergripande kunskaper om dagens samhälle och en uppsjö av personporträtt och personliga iakttagelser och upplevelser. Jag vill avsluta med att att citera ett avsnitt ur den boken, som väl beskriver och förklarar världsläget:

"En oktoberdag 2006 omkom en 20-årig kinesisk kranförare vid en arbetsplatsolycka i Göteborgs hamn. Han hade jobbat 60 timmar i veckan för en lön på 4 kronor i timmen...Efter att Kina öppnat sig mot omvärlden har 800 miljoner kinesiska bönder satts i direktkontakt med den globala arbetsmarknaden. Det globala utbudet av arbetskraft stiger exponentiellt. Därför sjunker den internationella lönenivån, medan trygghetslagar och förmåner som västerlänningar tagit för givna eroderas...medan västvärlden försöker hitta en ny väg till framtiden, inställer sig i Kina ytterligare en generation för tjänstgöring på golvet i världens verkstad."